Förlaget Nirstedt/Litteratur har specialiserat sig på att plocka upp insomnade författarskap. Så var det med Thomas Larsson (drygt trettio år hade gått mellan hans 80-talsböcker och Fyrbåken 2020), Elin Ruuth (tolv år mellan hennes debut och Konsterna 2022) och Linda Örtenblad (tjugoett år mellan hennes debut och höstens Kartotek över döda och återuppståndna). För fyra år sedan gav Jesper Larsson på samma förlag ut romanen Den dagen den sorgen, då det hade gått fjorton år sedan hans förra.
Det finns beröringspunkter mellan Den dagen den sorgen – en av 2021 års bästa svenska romaner – och hans nya roman, Ske din vilja. Även här domineras framställningen av mystik och gåtor. För fem och ett halvt år sedan dog Minou, en tonåring, på ett järnvägsspår. Det såg ut som ett självmord, men romanens berättare, barndomsvännen Elin, har mer att berätta. Nu pluggar hon litteraturvetenskap, umgås flitigt med Minous yngre bror Milo, ibland på ett gränslöst sätt. Spänningen tätnar, fast ändå inte.
För det finns ett uppenbart problem med Larssons metod: att det blir förutsägbart. Det problemet vidlådde den förra romanen, och även här är det kanske lite för lätt att räkna ut vad som ska hända. Eller snarare vad som har hänt, eftersom Larsson faller för oskicket att börja med själva upplösningen. Det här pågår i många tv-serier och filmer, och som tittare/läsare ska man gissa sig fram till vad som ”egentligen hände”. Spänningsmomentet laddas ur när vi redan från början vet vad som har hänt, och tillräckligt mycket för att själva räkna ut hur det gick till.
Det Larsson gör bra och som fler författare gärna får ta efter, är förtjusningen i kortromanen, det som på engelska kallas ”novella” men typiskt nog saknar svensk glosa. Det borgar för förtätning, något som bristen på kapitelindelning och de långa styckena också bidrar till. Som läsare hålls vi i ett järngrepp, som Larsson inte gärna släpper, med hjälp av närvaron i allt som sker. Och Elin är förstås ett typexempel på en opålitlig berättare, kuslig och knapphändig med vilken information hon delger. Den sanning som anas mellan raderna är hemsk.
Jag ska inte förneka att det blir spännande, även om förklaringen till vad som skett är ett lamt ”duh!” Det finns också en del klokskap i Elins iakttagelser: ”alla brott är egoistiska”, till exempel, eller den aforistiska summeringen att ”[l]juset har gränser, mörkret tar aldrig slut.” Det är också i det psykologiska porträttet av Elin som romanens stora behållning ligger. Hon flaxar framåt och bakåt i tiden när hon berättar, och det skapar ett heltäckande porträtt av en osäker individ.
Genom tillbakablickarna får vi inblick i familjedynamiken dels hos Elins föräldrar och dels Minous föräldrar, med den farligt karismatiske pappan Marcel i spetsen. I bakgrunden finns också den tredje vännen Anais. Det ger en märklig dynamik när barndomsminnena skildras helt utifrån barnets begränsade insikter, men som den vuxna Elin förstår desto mer av. På så sätt kan jag godta att berättelsen inleds med dödsfallet, inte minst eftersom Larsson ger uppmärksamhet också åt efterspelet.
Även om jag gillade Larssons förra roman fanns det saker att störa sig på, och så är det även här. Till pocketupplagan får de gärna korrigera stavningen av Simone de Beauvoirs namn, för det är inte värdigt frankofilen Elin att hon skulle missta sig där. Men det är en randanmärkning: mer viktigt är det att påpeka att Larsson håller på att bygga ett förtroendeingivande författarskap som förnyar spänningsromanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.