25 aug. 2025

Monique flyr, Édouard Louis, översättning Marianne Tufvesson, Wahlströms & Widstrand

 

Monique flyr är fransmannen Édouard Louis sjätte roman på svenska, liksom de tidigare förtjänstfullt översatt av Marianne Tufvesson. På det yttre planet är det lätt att känna igen sig, när han ännu en gång borrar ned sig i familjens historia. Mamman som i den tidigare romanen En kvinnas frigörelse lämnade sin våldsamma man har nu också tvingats fly från sin nuvarande man, vars supande har eskalerat till allt grövre förolämpningar – verbalt våld tar sig snabbt uttryck i fysiskt våld, så här gäller det att sjappa så fort det bara går.

Louis är synnerligen skickad att skriva om mönster som upprepar sig. Förenklat kan sägas att hans ärende är den toxiska maskuliniteten, och hur starkt den är förbunden med underklassen. Själv är han förhindrad att hjälpa mamman nu, när hon bosatt sig i Paris, strandsatt på ett skrivarresidens i Grekland. Så han tar hjälp av en vän, samt skickar ganska stora summor pengar. Utan att det problematiseras är det frågan om stora summor, när han så småningom hjälper mamman att flytta och inreda ett hus i en by utanför Paris.


För samtidigt som Louis skrivande där han exponerar familjens privata hemligheter har orsakat förslitningar – han har till exempel inte pratat med sin syster på åtta år – är det tack vare hans stora framgångar (översköljd med litterära priser! översatt till ett trettiotal språk!) som han kan köpa mammans trygghet. Han hittar en parallell hos Jamaica Kincaid, som delar erfarenheten av att splittra sin familj med sina utlämnande böcker, men som ändå tack vare dess framgångar fick råd att hjälpa sin bror att köpa dyr livsuppehållande medicin. Köper sig Louis fri med sina generösa gåvor till mamman? Frågan är implicit, han ställer den aldrig.

Det våld som verkar vara mannens ok är ständigt slumrande. Eller vill du få mig att tro att Louis mamma har osedvanlig otur när hon hela tiden väljer att bli tillsammans med dåliga män? Systern misshandlades svårt av en fotbollskille, berättar han, och brodern slog sin flickvän tills hon ringde polisen. Är inte den intetsägande frasen ”inte alla män” en rätt tröttsam refräng vid det här laget, med allt mindre bäring på verkligheten? Våldet orsakar en hårdhet hos alla inblandade, både den som slår och den som blir slagen – samt de som passivt bevittnar våldet.

Liksom Louis tidigare romaner rör han sig i gränslandet mellan självbiografi och fiktion, och det är korta förtätade böcker. Han jämförs ofta med Annie Ernaux, och det är inte långsökt, även om hans pågående utforskande av våldets orsaker och konsekvenser kanske har fler beröringspunkter till Marie NDiayes romaner. Han skriver också om skammen som vidlåder mamman och sonen, att båda upplever sig ha gjort för lite för varandra. Här möts de på olika sätt, och jag kan inte låta bli att tänka att hans hjälpsamhet med mammans datoranvändande har symbolisk innebörd, att det är en kompensation för tidigare försummelser från hans sida, medan hon varit självuppoffrande: ”Fram till nu hade hennes liv bestått i att göra saker för andra.”

Skammen handlar också om fattigdom, och Louis vet att berätta att den fattige inte endast saknar materiella saker, eller resor. Hon saknar också doft- och smakupplevelser, något som visas med ömsinthet när mamman för första gången äter libanesisk hämtmat. Här kommenterar Louis upp de som klagat på Virginia Woolfs diktat i Ett eget rum, att en kvinna behöver ett rum och en fast inkomst för att kunna skriva, med påbudet att en egen stil är viktigare. Hur var det Brecht sa? Först maten, sedan estetiken.

Louis har den här gången skrivit en bok om mod och tålamod, och den är avsevärt mer upplyftande än hans tidigare. Jag kanske inte kan tycka att den är riktigt lika omedelbart angelägen som ett par av hans tidigare, men jag ser honom ändå som den franske författare jag hellre anbefaller än de mer lästa Ernaux och Houellebecq. För den delen sakas inte heller obekväma fast nödvändiga sanningar i den här romanen: ”Kan litteraturen säga allt? Om svaret är ja har jag misslyckats. Om svaret är nej räcker det inte med litteratur.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.