Liken vi begravde, Lina Wolff, Bonniers

 

Med sina två senaste romaner har Lina Wolff onekligen slagit in på en delvis ny bana (vi kan för tillfället lägga fjolårets parentes Promenader i natten åt sidan). Den förra, Djävulsgreppet, tyckte jag var en utmärkt thriller som inte tonade ned våldsamma och groteska inslag. Den var infernaliskt spännande. Den nya som nu utkommer, Liken vi begravde, går faktiskt ännu längre in i det groteska. Om du är rädd för spoilers får du ignorera titeln, som håller vad den lovar …

I en icke namngiven skånsk håla – men troligen Hörby, där Victoria Benedictsson bodde – tas systrarna Ulrika och Eleonora hand om fosterföräldrar, efter att föräldrarna dött i en bilolycka. De ges namnen Jolly och Peggy, och Jolly berättar från denna gudsförgätna plats, som mest huserar ”pervon, pedofiler och ålahuven”. Det är en plats präglad av mord och självmord, och inte blir det bättre ju äldre systrarna blir. Det slår snart gnistor både om händelseförloppet och mellan människorna som kommer i deras väg. Initiativtagaren Peggy är den mer företagsamma, medan beskedliga Jolly är mer återhållsam, och ett författarämne – det är också hon som för pennan i den gruvsamma berättelsen.

De liknas vid ”två barn som utan att veta om det lekte längs ett stup i natten.” Enligt en tes som romanen prövar krävs trauman och lidande för att åstadkomma en författare – krav som Peggy mer än väl uppfyller. Det här är en mörk fantasi som ofta går överstyr, där det saknas spärrar. Wolff skriver underförstått utifrån det motto William Blake angav som ett av sina ordspråk till Helvetet: ”damn braces; bless relaxes”. Med andra ord: hon frigör den energi som finns i det njutningsfulla berättandet, hur ondsinta handlingarna än må vara. Så ja, det här är mörkt, men det är framfört med en stilkonst som måste sorteras under ”det fryntliga humöret”.

Här vill jag låna Linnéa Lindskölds beteckning ”dark Halland” och vrida kikarsiktet en smula söderut, till det ”dark Skåne” som Wolff frammanar. Som ett spöke rör sig den självmördade Victoria Benedictsson genom romanen, som en inspiration och bollplank för dess intrig. Det närmsta annan litteratur jag kan tänka på är den typ av Southern Gothic som författare som Carson McCullers och Flannery O’Connor ägnade sig åt. Eller för den delen Shirley Jacksons makabra Vi har alltid bott i slottet.

Därför kan man inte gärna klaga på att det blir för mycket: det ligger i genrens natur, på något sätt. Här handlar det om att låta det obehärskade, det olämpliga och rentav det farliga ges fria tyglar. Ett problem med att löpa linan ut med det överdrivna är att karaktärerna riskerar att bli pappersfigurer. Det finns något löjeväckande hos dem, eller bara att de är för endimensionella. Å andra sidan är det slött att anklaga en roman för att vara osannolik: jag kommer att tänka på något Karolina Ramqvist sa i sitt sommarprogram 2 augusti i år: ”Det är ofta så att det i en roman som verkar alldeles verkligt är påhittat, medan det osannolika är det författaren stulit från verkligheten.”

Här tas svängarna ut. Hos Wolff är verkligheten alltid tänjbar, och det är ett förbluffande författarskap hon håller på med, i sina hittills sju böcker. Det som för mig ter sig mer osannolikt än hennes intriger är att hon ännu inte fått Selma Lagerlöf-priset, för kom igen: så här fantasifullt spännande har vi knappt sett svenska romaner skrivas sedan Lagerlöfs mästerliga Herr Arnes penningar.

Den här romanen har, liksom Djävulsgreppet, klara bladvändarkvaliteter. Dock är jag inte säker på att den eftergift åt det mer linjära berättandet är en framkomlig väg i det längre perspektivet. Eller är det ogint att sakna den lustfyllt vildsinta berättande kraft som Wolff excellerade i när hon skrev De polyglotta älskarna och Köttets tid? Det som kan sägas är att hon är en författare som vägrar upprepa sig. Vi som läser henne har bara att spänna fast oss, för fortsätter att läsa – det gör vi garanterat.