26 aug. 2022

Konsterna, Elin Ruuth, Nirstedt/Litteratur

2010 var ett fint år för svenska litterära debutanter. Helena Österlund vann Borås Tidnings debutantpris för Ordet och färgerna. Samma år debuterade Elin Ruuth med Fara vill, som tillhörde de nominerade. När hon nu återvänder till vuxenlitteraturen efter ett par barnböcker sker det på samma förlag som tog sig an Österlund: Nirstedt/Litteratur, alltså.

 

Konsterna är en konstnärsroman om ett målande par från början av 1900-talet. Vilhelm och Dagmar Dreyer företer flera likheter med verklighetens John och Ester Bauer. Här har de rentav bosatt sig utanför Gränna, och en midsommar ska firas i sällskap med konstnärskollegerna. Drama tillkännages.

 


Förvisso har Ruuth utgått från paret Bauers biografi, men hon är mer intresserad av att visa generella mönster. Här blir det tydligt att de manliga konstnärerna tar för sig, super och utnyttjar varhelst de kommer åt, medan de kvinnliga konstnärerna finner sig nödgade att byta blöta blöjor och snoppa jordgubbar. Den manliga konsten adlas till storartad, medan den kvinnliga konsten nedvärderas till ”mamsellkonst”.

 

Fast – samtidigt är historiens Vilhelm Dreyer – liksom verklighetens John Bauer – fast i sina sagoillustrationer, när han hellre vill ägna sig åt måleri. Här kallas han ”sagoprinsen”. Men pengarna ska förstås in, och det är en fråga som Ruuth ställer implicit, och som lätt kan knytas till vår tidsanda så här drygt hundra år senare. Det vill säga, hur mycket ska en anpassa sig efter marknaden?

 

Dagmar trivs inte i Småland, hon trivs inte i äktenskapet, och som lök på laxen har Vilhelm bjudit in hennes forne mentor, konstnären Bielke, som hon tidigare haft en relation med, och den hade hon svårt att avbryta. Så gick hon till honom morgonen efter sin förlovning med Vilhelm: ”Man kunde målat kolteckningar med den fliken av hennes själ.” Svartsjukan infinner sig när hon har båda männen i sin närhet. Samtidigt är hon missnöjd att Vilhelm inte vill måla henne naken, att han inte ser henne. Hon vill bli tagen på allvar.

 

Smärtsamt rör sig intrigen mot något som inte i traditionell mening kan kallas förlösning. Hur bohemiska konstnärerna än är, förblir de låsta i mönster som tidigare generationer har kritat upp, patriarkala och borgerliga mönster. Här uttrycks ovälkomna sanningar om skapandets villkor för kvinnor, och det är nog ingen tillfällighet att Ruuth nämner Karin Larssons självuppoffrande arbete för att underlätta för sin man Carl. Historien är full av sådana historier, kvinnor som mer eller mindre frivilligt avstått från sin egen konstnärsbana när de gift sig.

 

Det här är en välskriven, förtätad roman, där Ruuth visar att hon är suverän på att hantera just det implicita, det som brukar kallas undertext. Hela tiden rör sig skeendet på två plan, det som är synligt och det som förblir outtalat. Språket är käckt och yvigt, och med små subtila förskjutningar upprätthålls en tidsanda med hjälp av arkaismer (”finge” för ”fick”, till exempel). Det är experimentellt och egensinnigt, och jag gillar verkligen det finstämda anslaget, som ändå inte väjer för starka och vågade scener.

 

Sexism och egoism i överflöd, och mittemellan hamnar en kvinna som Dagmar, med sin talang och sin frustration över att både äktenskapet och karriären har gått i stå. Skickligt vandrar Ruuth mellan de olika personernas medvetandena – till och med en hund får sina tankar förmedlade till oss – och det blir sammantaget en rapp och förtätad roman. Det finns något av Hjalmar Söderbergs temperament investerat i hur det är skrivet, och det är förstås lämpligt att paret Dreyer nyligen på Dramaten bevistat Söderbergs pjäs Gertrud.

 

Var det nödvändigt att gå omvägen över fingerade namn, när det så uppenbart bygger på John och Ester Bauers liv? Kanske det ger Ruuth möjlighet att visa generella tendenser, och även markera att det inte handlar om personer i det förflutna, utan att det är en historia som fortsätter upprepa sig. Då ges också tillfället att ta sig större friheter, utan att det för den sakens skull blir mindre sant. Elin Ruuths ärende är nog inte heller att hävda att vi har många Vilhelm i vår kultur, utan mer alarmerande är att vi har (för) många Dagmar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar