Det vore mig främmande att göra lättsinniga antaganden, men jag gissar att jag nog läser fler böcker än gemena människa. Ibland får jag frågan: ”Hur minns du alla böcker du har läst?” Fast, gör jag verkligen det – minns? Både ja och nej, måste jag nog svara. Fast vissa böcker är mer svåra att glömma än andra. En sådan var Naja Marie Aidts Har döden har tagit något från dig så ge det tillbaka, som jag läste för sju år sedan.
Aidt skriver en prosa som är oansträngt vacker. Det märks redan i första meningen i romanen Övningar i mörker: ”Det är mitt på dagen men det vintergrå är skugglöst och närmast flytande.” Huvudpersonen är en svårt traumatiserad 57-årig kvinna, som är långtidssjukskriven från sitt arbete med chefsbefattning på en förskola. Traumat ligger i närtid, men hon har också flera svåra erfarenheter i det så kallade bagaget. Pappan misshandlade henne när hon var barn. När hon var ung blev hon våldtagen i sömnen. En syster dog av en överdos i tjugoårsåldern. Hon är skild, och oroar sig över de tre sönerna – särskilt den yngsta, som är på väg in i ett drogmissbruk.
Till sin hjälp har hon terapeuten, kallad ”PTSD-mannen”, samt ett gäng kvinnliga nära vänner. Dagarna tillbringar hon mestadels i passiv dvala: ”Jag övar mig i mörker […] Jag övar mig på att vara i mörker, men jag övar mig också på att kliva ut ur mörkret.” Det är en utsökt titel, på en ganska utsökt roman. Aidt har en beundransvärd förmåga att ge liv åt den namnlösa kvinnan, med hjälp av ett osvikligt bildspråk, som delger skarpa föreställningar av hur kvinnan upplever tillvaron, som när hon stänger av en av vännernas berättelser och betraktar regnet där utanför: ”jag ser bara vattendropparna, som strömmar, rinner, glider ner över fönstrets glas. Genomskinligt vatten, genomskinligt glas, jag ser på min hand, är den också genomskinlig.”
Många är liknelserna som hjälper oss att förstå kvinnans predikament, som när hon har pratat med sin syster: ”Pytteliten är jag efter samtalet med min syster. Jag skulle kunna ligga i en tändsticksask, i ett nötskal, jag är en regndroppe, ett hagelkorn, ett kommatecken som står och fladdrar efter en ofullständig mening.” Hon kallar det att ta på sig en blykappa, och ibland är vännernas omsorg bara ett hinder, som en grym påminnelse av vad hon saknar:
Andra människors positiva iver och goda råd, deras förälskelser och segrar. Andra människors stabila humör och framgångsrika privatliv.
Salt i ett sår när det blöder.
En roman kan under lyckliga omständigheter visa litteraturens dubbla funktion, att vara både en estetisk upplevelse och en lärdom. Aidt lyckas med denna balansgång, tack vare sin språkkänsla och sin konsekventa empati med kvinnan. Därmed blir hennes roman en kunskapsform i vidare mening, eftersom vår definition av kunskap hela tiden behöver förnyas och omvärderas.
Genom romanen löper ett tema kring mäns våld mot kvinnor. Inte endast pappans oförklarliga våld mot henne, utan genom olika berättelser – anekdoter – som andra kvinnor förmedlar, i en oavbruten kedja av pennalism, mobbning och övergrepp. Mönstret blir tydligt: våldet är både vertikalt och horisontellt, det vill säga att det breder ut sig över olika tider men också över olika platser. Våldet är en konstant, och Aidt visar hur utbrett och normaliserat det är.
Kvinnan är skadad djupt i sin kärna, eller om ord som ”själen” eller ”psyket” eller ”nervsystemet” ska användas – terapeuten kallar det ”hjärnan”. Vad det senaste traumat är behöver inte nämnas här, då det är något terapeuten tålmodigt och försiktigt lirkar fram först på romanens sista fjärdedel. Svaret är för den delen inte helt överraskande – berättelser om våld är ju sällan det, utan de hör till vardagen.
Det är en starkt fokuserad roman, relativt kort, utan den andhämtning som ges av kapitelindelning. Så sett liknar den en annan stark roman om en kvinna som går i terapi – Christine Falkenlands Öde. Men Aidts kvinna blir inte erotiskt besatt av sin terapeut, som parentetiskt verkar vara oerhört kompetent. En annan referenspunkt kan vara Vigdis Hjorths ältande romankonst.
Jag har två frågor. Varför läser inte män skönlitteratur? Och varför läser de män som läser skönlitteratur inte kvinnliga författare? Jag är övertygad om att just den här romanen av Naja Marie Aidt kommer att få många kvinnliga läsare också i Sverige – den är tillräckligt bra för att förtjäna det – och bli föremål för långa diskussioner i de bokcirklar som kvinnor engagerar sig i. Men jag skulle vilja ge ett råd till de män som hellre läser, vad vet jag, Houllebecq, Knausgård, Roth, Bolaño, Anyuru (med flera flera flera), att de för några timmar av sitt läsande liv också hittar en bok som denna.
Den förmedlar många viktiga lärdomar till andra än kvinnor, som jag befarar redan är bekanta med den bistra sanningen (kausaliteten mellan män och våld, och mellan brist på språkliga verktyg och våld).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.