att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 aug. 2016

En dramatikers dagbok. 2013-2015, Lars Norén, Bonniers


Tredje delen av Lars Noréns dagböcker ger oss ånyo tillträde till hans inre värld. Tack vare en stilist i högform blir läsningen både intressant och njutningsfull. 

Att hävda att Lars Noréns dagböcker är ett ojämförligt litterärt projekt är en underdrift. Sedan dess första del publicerades 2008 som en flera kilo tung blixt från en klar himmel har vi kunnat läsa nästan 5000 sidor som tar oss rätt in i dramatikerns hjärna.


Med förbehållet att denna del borde heta ”En före detta dramatikers dagbok”, för nu arbetar han inte längre som regissör. Han drar sig också nästan helt undan offentligheten. Tillvaron består nästan uteslutande av att han läser filosofen Heidegger och träffar yngsta dottern Sasha.

Men hallå, det låter ju hur tråkigt som helst? Nä, för underligt nog är det oerhört fascinerande att läsa den här boken. Delvis därför att Norén skriver med en stilistisk skärpa som är så klar och lysande att man nästan tappar andan. Delvis också därför att det blir intressant att just ta det där klivet in i hans huvud – hjärnforskare borde läsa och studera hur associationsbanorna fungerar.

Till skillnad från Karl Ove Knausgårds nästan lika omfattande svit ”Min kamp” saknar Norén tillbakablickar. Han är helt uppslukad av att fånga nuet, och skildrar allt medan det händer, med en exakthet som är helt häpnadsväckande. Här finns lärdomar i att vässa den egna uppmärksamheten – så här förbluffande rik kan vardagen vara!

Även utan dessa dagböcker har 2000-talets Lars Norén varit en produktiv författare, med ett fyrtiotal pjäser, och på senare år prosaböcker, fragment och en återkomst till poesin med försommarens Stoft. Några av dessa böcker diskuterar han i dagboken, och det ger unika inblickar i en författarverkstad. Som handbok i skrivandets konst är det nödvändig läsning.

Han fortsätter promenera i Stockholm, gör sina besök på Hedengrens och Rönnells, bråkar med Sashas mamma A och när en loj förälskelse i F. Ibland intervjuas han av Mikael van Reis. Dessa samtal ger Norén nya insikter i de egna texterna, och ger nya nycklar till en förståelse av hans tidigare verk.

När den första klumpen damp ned fick den mest uppmärksamhet för sina hätska utbrott mot kulturpersonligheter. Proportionerligt var det ändå en försvinnande liten del av textmassan som innehöll sådana attacker. Nog är han fortfarande sur på nästan alla som skriver i Dagens Nyheter, men det är som om ett slags försoningens ljus nu sveper över hans  åsikter.

Ofta är det ren njutning att vila i hans betraktelser. Han rannsakar sitt skrivande, men förblir rätt förtegen kring sitt liv. Han bevarar integriteten, och låter oss inte komma riktigt in på livet, och det är jag i ärlighetens namn tacksam för.

Mer tacksam är jag då för det generösa i detta vanvettiga projekt. Det är otympligt att läsa 1600 sidor (förlagets angivelse: boken är som vanligt frustrerande nog opaginerad), men jag tilltalas av det otidsenliga. Det är som om den implicit frågar: har du tålamod för detta? På det svarar jag obetingat ”ja tack!”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/8 2016)

2 kommentarer: