Varför gör det så ont att leva? Caroline Ringskog Ferrada-Noli undersöker smärtans genealogi i sin nya roman, som är lovvärd men kunde ha tjänat på ett mer effektivt berättande.
I en av Kate Bushs mindre kända låtar summerar hon livserfarenheten: ”Just being alive, it can really hurt”. Caroline Ringskog Ferrada-Noli siktar också in sig på smärtan i att vara vid liv. De e kroniskt satsar på trasighet och skröplighet, och liksom i förra romanen , Rich boy, är det knepigt att läsa henne. Det var en lång och besvärlig men ibland läsvärd familjekrönika om trasiga kvinnor, och om det inte framgått tidigare får vi med besked veta att hon sannerligen inte gör det lätt för sig.
Huvudpersonen Anne Herrera är författare och arbetar liksom författaren själv också med teater. Hon har ont, söker hjälp, men det är tydligt att smärtan inte enbart är fysisk och långt ifrån lättbehandlad. Därefter vidtar en lång exposé över det som gör ont i tillvaron, med långa tillbakablickar till en uppväxt präglad av fattigdom och skam, och med hjälp av hänvisningar till Sylvia Plath ges vi inblick i en verklighetsskildring som gör ont.
I 210 korta kapitel berättas historien om Anne, hennes relationer, hennes män (två), hennes barn (två), hennes väninnor (färre än två). Kapitlen tar formen av ampuller, men det vore fel att kalla dem smärtstillande. I sina bästa stunder blir kontentan små prosadikter som leder fram till kärnfulla slutsatser.
Och Ringskog Ferrada-Noli är ofta rolig, ofta vass. Hon utför analyser av samhällsfrågor och landar gärna i oväntad terräng. Om hon hade kapat mittenpartiets 200 sidor hade detta varit en helt övertygande bok, för inledningen och avslutningen är genomgående starka. Då går det att ha överseende med en stil som lite väl ofta imiterar det talspråkligt slängiga och stundtals lite väl ungdomliga.
Jag uppskattar att hon ändå sätter ord på smärtan, att hon försöker skriva något utöver en roman utifrån givna mallar. Också lovvärt är att hon gör en slags undersökning av symtomen på att vi lever i ett dåligt samhälle, utifrån kapitalismen och reklamen, utifrån kroppsfixeringen, ätstörningarna och självhatet. Det är samhällets fel att vi mår dåligt, och det är en god grundinställning.
Men jag kan också tycka att Ringskog Ferrada-Noli kunde ha ansträngt sig mer. Hennes roman är obearbetad och ostrukturerad, ibland på ett provokativt slarvigt sätt. Det gäller också korrekturläsningen, med flera fel av typen felstavningar och dålig interpunktion samt att samma boksida trycks två gånger.
Visst, jag fattar att Ringskog Ferrada-Noli är nonchalant, men det blir respektlöst mot läsaren. Humorn är avig och ibland befriande anarkistisk och vågad. En önskan jag har inför nästa bok är väl att CRFN ska vara mindre inriktad på att tydliggöra sina poänger och försöka att behålla sina mindre inställsamma ideal.
Det finns en bra roman här, men den har slarvats bort. Intentionen är värd all uppskattning, och det skulle inte förvåna mig om RIngskog Ferrada-Noli har förmågan att utföra stordåd längre fram, bara hon lär sig att hejda sina impulser att ständigt låta som en trulig tonåring.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/10 2022)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar