I den avslutande och nyligen utkomna delen av En dramatikers dagbok skriver Lars Norén om sina pågående skrivprojekt som ”en annan dagbok, en friare, mer extrem och väldigt egendomlig dagbok, som jag inte kan låta bli att skriva”. Det har resulterat i boken Prosa 2020, som består av tre kortare prosatexter i gränslandet mellan roman och poesi (de är cirka 100 sidor vardera). Ursprungsplanen var att publicera dem som tre separata volymer. Tack vare Nina Ulmajas snillrika formgivning blir de ändå separerade inombords med grå flikar som kan fogas in för att markera avslut. Eller början.
Och på tal om det: är detta ett avslut eller en början? I dagboken hintas om ytterligare texter, i form av dikter, pjäser, samt en roman som tar vid efter att dessa tre skrivs under pandemiåret 2020. Den bok som här föreligger består av Text 1 och Text 2, samt ”Descrescere” (ett verb som torde översättas till ”förminska”).
Texterna bygger på monologer från den ”främmande plats” han vaknar upp till i sista dagbokens första mening. Här saknar prosan interpunktion, och de tre texterna är snarlika. Det gör dem svårforcerade, men mitt initiala motstånd bryts långsamt ned, och jag finner mig helt motståndslöst betagen av den text som bara har titeln ”2”. Vad är det som händer? Tidigare sena prosatexter av Norén har inte alls haft den effekten: jag tyckte prosaböckerna från 2012 och 2014, Filosofins natt och Ingen, var ganska nollställda, medan den från 2017, Efterlämnat, måhända var något bättre.
Omslaget, signerat nyss nämnda Ulmaja, visar en spegel. Inget unikt grepp för en bok – tänk allt ifrån Athena Farrokhzads Vitsvit till senaste svenska utgåvan av Marcus Aurelius Självbetraktelser. Själv är jag böjd att hålla med Virginia Woolf när hon i sin sista bok Mellanspel ställde ut ett antal speglar på scenen vid en teaterföreställning för att markera hur publiken skulle tolka pjäsen – och hellre än de fönster klichén vill jämföra böcker med ser jag spegeln som en mer adekvat symbol. Den som tvivlar på hur omslaget ska uppfattas kan också se hur bokstäverna är spegelvända på baksidan – snyggt!
Noréns skrivande tar oss in i det själsliga. Om vi tar honom på orden blir dessa texter en extremare dagbok, en mer privat självbekännelse (låt gå för det: det är här han pratar om sin penis). Det privata blir också utåtriktat, när han skriver om samhälleliga förändringar, eller om religionen: ”Jag söker ingen mening Det är förbi / För sent Tystnaden i Guds nåd när ända hit Den / är vacker Varken subjekt eller objekt Mellan / två ting utan smärta är smärtan”. Nog är det vackert.
Men vackert på ett ganska skitigt sätt. I ”2” skriver han återkommande om en liten tvålbit som kilas fast mellan skinkorna. (Redan i dagboken förutspår han att han kommer att få skit för det.) Han skriver vackert om förfallet, om sjukdomen, om smärtan, om kroppens oro och själens smärta, och vice versa. Det är en gerontologisk prosa, helt enkelt. Snarare än dödsångest är det en panisk rädsla för tomheten, skräck för tomheten, för frånvaron, det rysliga horror vacui som alla skrivande människor tampas med.
Det är förstås skrivet i dialog med dagboken. Hans röst kommer både utifrån och inifrån, och låter monolog och dialog skapa en samverkande text. Och han skriver helt bortvänt, helt i avsaknad av den författarfetischering som råder, med skrivråd hit och dit – hans credo är enkelt och lyder som komprimerat kursivt imperativ: arbeta. Noréns arbetsdisciplin är föredömlig. Han gör som Mare Kandre föreslog i en intervju i 90-TAL (den förtjänar att bli legendarisk), skippar glorifieringen av författaryrket, och likställer det vid att gräva diken.
I prosatexterna, där jag alltså allra helst dröjer vid ”2”, skriver han om sin identitets gränser. Eller vad då ”sin”, jag menar alla identiteters gränser, så klart, när han skriver om det mänskliga tillståndet som något mer än en enhetlig punkt. Han skalar bort det yttre från dagböckerna, och kretsar kring tankar, neuroser, minnen (och glömska), sorger, begär, ånger. Det handlar också om vad som är en tanke och vad som är en imitation av en tanke. Då blir utplåning bara en annan form av utveckling och det verk Norén skriver både samlar ihop och splittrar sina beståndsdelar. Han söker upp det trasiga för att utvinna den stillsammaste frid som existerar, den som bara skänks den som har övergett allt.
Så kan jag ur ”2” nöja mig med att citera några favoriter:
Det är lättare att missförstå
varandra om man talar samma språk för då anstränger
man sig mindre för att göra sig förstådd
[…]
Hur skulle det se ut att vara offer för
ett sår som man njuter av att hålla öppet
Med andra ord: det finns åtskilligt att lära av att läsa Lars Norén. Han lär en att ifrågasätta, att tillämpa en kritisk blick, inte minst på dig själv (därav spegeln på omslaget). Den röst som emanerar från prosan här är mer behärskad, men långt ifrån försonlig. Den är inte ens resonabel. Den är förtvivlad. Den är fruktansvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar