Fyra av mina favorittidskrifter har utkommit med färska nummer. Att kriget i Ukraina har präglat tillkomsten av samtliga utgåvor märks, på lite olika sätt. I norrländska flaggskeppet Provins finns ett ovärderligt samtal med regimkritiske (bäst att betona detta!) Sergej Lebedev. I Madeleine Grives nogsamt kurerade 20TAL redovisas sju ukrainska poeter. I alltid professionellt utformade Lyrikvännen finns ytterligare ukrainsk poesi. Och till och med i frihetens & jämlikhetens & solidaritetens Balders trädnummer gör sig kriget påmint.
I Provins (nr. 2/2022) handlar temat om ”Oförsonligt”, och det märks i hur flera av texterna tar upp samiska erfarenheter, men även i flera dikter som redogör för nordamerikanska perspektiv. En av dem är Patricia Lebon Herb, som tillhör Chippewafolket, och hennes dikt rör sig mot en större form av förståelse och tolerans. Daniel Pedersen skriver nyanserat om hur förlåtelse ska uppnås: som något bortom juridiken, med ömsesidigt utbyte av det som inte är renodlad glömska men något ditåt. Och en av stjärnskotten som gick Biskops Arnö nyligen och som jag lyfte fram i min text om årets antologi, Katja Palo, bidrar med en text från Gällivare.
Och Stefan Ingvarsson reser till Warszawa för att träffa ryske regimkritiske författaren Sergej Lebedev, för att utreda förutsättningarna för det nutida Ryssland. Strax innan invasionen i Ukraina olagligförklarades organisationen Memorial, som förvaltar minnet av offer för den sovjetiska repressionen. Det blir en diskussion om den nya läroplanen i historia, som givetvis flyttar tyngdpunkterna från Sovjetunionens övergrepp till en beklagansvärd nödvändighet, och hur dagens Putin-styrda regim på många sätt är mycket mer odemokratiskt än Ukraina, som faktiskt öppnar sin arkiv för att skapa transparens för de missdåd som begåtts.
För åtta år sedan hade 20TAL ett specialnummer om Ukraina, och till sitt nya nummer (#6) har sex ukrainska poeter översatts av Susanna Witt, samt ytterligare en i översättning av Jonas Gren och Lev Hrytsuk. Bland poeterna finns Serhij Zjadan, som fått två av sina romaner översatta till svenska – ett tämligen unikt förfarande, då Sverige inte har varit generösa i att överföra Ukrainas litteratur till svenska läsare. Så välbehövligt då med detta tematiska sjok i 20TAL. Ostap Slyvuynskyj skriver så här:
jag har länge torka av mitt språk från blod
och ibland är det alldeles rent, som nytt,
som om det inte var det som gjorde mig illa i fickan
som om det inte var det man inte hann göra handtag till,
men sedan tar jag i för hårt igen,
tills det börjar blöda och blir tomt inuti,
och då blir allt försent
– alltid försent –
att be om ursäkt.
I övrigt: nyskrivna och bländande starka dikter av både Ann Jäderlund och Gunnar Harding, finfina essäer om identitet av Lotta Ilona Häyrynen och Maria Hymna Ramnehill. Samt Frej Haar, som jag förra året utnämnde till geni i min text om Skurups skrivarlinjes antologi. Här ingår hen i tidskriftens reguljära debutantsvit, med en bångstyrig och illbattig dikt i tre akter (förlåt, delar): ”leave / Hildebritney ALONE ! / släpas ut av vakter med för mkt gel i håret girls vi springer fast det e / ju mer världen som / springer på oss”.
Lyrikvännen har som vanligt ett fullmatat nummer (Nr. 3/2022) med dikter och essäer, nyskrivet och nyöversatt. Spännande nog översatta dikter av svenskamerikanska förläggaren Johannes Göransson, liksom tidigare ej publicerade Umeå-bon Ida Brytnér, en essä om Mallarmé av outtröttlige nestorn Kjell Espmark. Till det fullmatade hör den ambitiösa kritikavdelningen, som upptar fem av årets mest intressanta diktsamlingar, av Ingela Strandberg, Carolina Thorell, Kristoffer Appelvik Lax (också från Umeå), Ida Linde (också från Umeå: hur många poeter från Umeå finns det egentligen?) och Jila Mossaed. Den som tröttnat på Umeå vid det här laget: numret innehåller också en essä om Åsa Maria Kraft, signerad Peter Henning, som är litteraturvetare på Umeå universitet.
Och tre ukrainska poeter: Serhij Zjadan och Kataryna Kalytko känner vi igen från 20TAL, medan Ljubov Jakymtjuk är en för mig ny bekantskap. En av hans dikter är från december 2014, men har ständig aktualitet: ”han säger: skolan har smält bort, vintern blev så varm i år / han säger: din fröken har jag inte sett, och be mig inte leta / han säger: din gudmor har jag sett – hon finns inte mer”. Men även Dunya Mikhail från Bagdad skriver om krig, lidande, sönderbombade hus, övergivna platser och övergivna drömmar, och massgravar.
I 20TAL fanns dikter av 82-åriga Harding, i Lyrikvännen en essä av 92-åriga Espmark, och i nya numret av Balder (Nr 2 2022) en essä om Lennart Sjögren, som också fyller 92 den 8 juli. Samtliga är energiska, pigga och vitala. Balders tema är träd, och innehåller också en essä om Eva Ströms senaste diktsamling Jag såg ett träd, samt en träddikt av Pia Tafdrup, tidigare ej översatt. Annat jag fängslas av är Eleonor Johanssons trädfoton – ödsliga, majestätiska träd, kargt ljussatta av naturen. Birgitta Lillpers bidrar med ett broderi. För mig som mer än gillar träd är numret högintressant.
Och kriget? Ja, det märks i Toby Ibbotsons text som utgår från ett Lord Byron-citat med anknytning till Gilgamesh-eposets tillkomst. Ibbotson visar det tidlösa med krig, och hur Putins invasion angår oss och tränger in i vår vardag. Men hans essä vindlar kring konsten, kring musiken, kring vargarna, men främst kring det nödvändiga i konsten som ett alternativ till allt som förstör – att de som skapar konst gör något annat än de som erövrar med tomt och meningslöst våld.
Avslutningsvis en liten blänkare. Tre av dessa tidskrifter har förärats med utnämningen som årets kulturtidskrift: Lyrikvännen 2006, Provins 2014, Balder 2020. 20TAL har nominerats flera gånger under sina tidigare namn 00TAL och 10TAL, senast 2018. Vad vill jag ha sagt med detta? Kanske bara att jag har god smak som väljer att läsa dessa tidskrifter, men också att det är en uppmaning: att det är värt besväret att leta upp dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar