Mycket raljant har sagts om haikun som versform. Det krävs mod att närma sig den. Som genre leder den nästan ofelbart in på det förutsägbara. I sin nya bok Haikurama har Ingmar Simonsson samlat 272 stycken haikus. Det är en underdrift att säga att det är för många.
Ändå är hans försök nog varken sämre eller bättre än de många föregångarna. Han skriver, som väntat, om träd, om katter, om månen, om vinden, om sjöar, om skiftningarna i naturen, om enstaka hus. Och så en del om sina egna grubblerier. Frasen ”sitta still och glo” återkommer. Här handlar dikterna ofta om att vara instängd i sig själv, i det egna:
Undan begrundan,
återgår i förundran
innan all undran
Så kan det se ut när Simonsson skriver från sin romantiska position. Det är inte oävet alls, om man har viss fördragsamhet för ohejdad tillämpning av allitterationer och ordvitsar som sällan leder någonstans. Det finns några sviter om barndomens göromål och de eviga lovens tid, några om kyla, snö och is. I en subtil allusion anspelas på Tranströmer, som ju själv skrivit en del haiku.
Mina stundtals positiva tankar förtar ändå inte intrycket av att Simonsson inte riktigt lyckas blåsa liv i haikun. Han betraktar och beskriver mer än han bearbetar. Som sagt är 272 dikter en mängd där kvaliteten inte alltid upprätthålls. En dikt som denna, till exempel, förhåller sig ganska platt i relation till vad den vill förmedla:
Förtvivlan föder
egen sannings egna glans
blänker i bäcken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar