Jag såg ett träd, Eva Ström, Bonniers

Träd. De har en så stor betydelse i våra liv, trots att vi gör allt för att ignorera dem. ”De bara står där”, tror jag är mångas inställning till något jag bestämt betraktar som påminnelser om att människans tid är övergående i relation till dessa majestätiska rester om något större än det mänskliga. Många av mina minnen är knutna till träd. Städers parker är ofta nödvändiga att söka upp när oljud och bensinångor blivit övermäktiga. En kväll i Chicago höll mitt resesällskap på att fota stadens skyline, men jag vände mig om och betraktade en utsikt över en liten träddunge, sökte mig dit och tittade på dessa märkliga träd som alltid ger mig en nästan obetvinglig lust att följa exemplet från Calvinos Klätterbaronen, han som bestämmer sig för att leva bland träden i stället för på marken.

 

Jag såg ett träd heter Eva Ströms nya diktsamling, som på traditionellt vis samlar ett antal dikter – 43 stycken – i en enhetlig bok, dikter som oftast har titlar och liknar dikter så som vi lärt känna dem. Men den har tre avdelningar, där den första uttalat handlar om träd. Gemensamt för boken är att den pendlar mellan nutidsskildringar från pandemin, med munskydd och handsprit och restriktioner som flitiga referenser, och en tydlig svängning mot naturen. Inte bara i delen som explicit har träd i sin titel – utan även i andra delens berättelser om vassen och i sista delens nedsjunkande mot jorden.

 

Träddikterna visar att vi kan ha en speciell relation till dem. Vi kan ta betäckning bland dem i oroliga tider, vi kan söka upp dem för svalka, eller bara för att njuta av deras skönhet. Inledningen tecknar en katalog av olika trädslag. Ström har själv målat omslaget, ett träd som ter sig både typiskt och annorlunda, där något rött hukar bakom grenar och blad. Det är suggestivt, och detta uttryck tar sig in i dikterna.

 

Ström växlar i sitt författarskap poesi med prosa, och skriver en dikt som skulle kunna kallas tidlöst modernistisk. Hon kopplar uttryckligt till Rilke och Yeats, och mer underförstått till Södergran, med flera snillrika inskott från det finlandssvenska geniet, den enda svenskspråkiga värdig att nämnas i samma mening som Rilke. Det är med lätt hand hon behandlar sin lärdom, som aldrig blir påklistrad och omotiverad, utan rörlig och dynamisk, där Karen Blixen rör sig in och ut ur dikterna, liksom dronten i Alice i Underlandet. Tidlösheten gestaltas i trots mot flera kommentarer till nyhetsflödet, flyktingar på medelhavet, skogsbränder, domstolsprocesser mot fd presidenten Trump och giftattacken mot Aleksej Navalnyj.

 

Här finns en dikt om en necessär, som finurligt nog skrivs inom parentes (för att illustrera vad necessären gör: skyddar sitt innehåll), och där kontentan är av oroande slag. Här finns också hisnande kast mellan elever som försöker filma den svenska psalmboken till Paul Celans upplevelse av Grünewalds ”Isenheimsaltaret”, fram till den vindpinade skånska slätten – i samma dikt, som upplyser om trädens koppling till det heliga. I andra dikter talas om vårt godtyckliga förhållningssätt till Corona-pandemin, men också perspektiv på vilka konsekvenser våra försök att skydda oss får:

 

Just nu fylls varje strand av förbrukade munskydd

och fiskarna sväljer allt som människan

i sin enfald tillverkat för att skydda sig själv.

 

Det finns ett stillsamt miljöengagemang i flera av dikterna, som ges elegiska anspråk utan att det krävs stora eller starka ord; Ströms poetik rör sig mer porlande än strömmande. Det betyder inte att det saknas indignation eller känsloutbrott, men dessa sker utan förmaningar. Någon aktivistisk dikt kan man inte påstå att hon skriver. Uppmaningen ”att stå träd” som upprepas blir ett personligt ställningstagande.

 

Däremot möter diktjaget som barn en ängel, och ur  detta möte växer insikten att vissa saker gör man rätt i att tiga om – kompisarnas dom blir hård. Jag läser det som en övergång till några dikter som utspelar sig i Vadstena där Birgittasystrarna finns, och Heliga Birgitta såg som barn Jesus. Här saknas inte heller ett generellt religiöst perspektiv, där Klagovisorna bildar motto, men också i blicken på det vi har framför oss. En av de finaste dikterna heter ”Skörhetsskalan” och utnyttjar just denna blick, som ser oss människor som något mer än våra krämpor och våra brister. 

 

Var befinner du dig på skörhetsskalan?

Är du liten och bräcklig som knäckepilens gren,

eller bryts du som barnen i en greenstickfraktur?

Behöver du hjälp att dammsuga och läsa Bibeln

om Babels floder och pilträden som där voro?

Eller är du mästarnas mästare som klarar sig själv i varje sekund

och som aldrig förfaller till paranoia, schizofreni

eller maniska depressioner?

 

Lika fint fungerar det i en dikt om en annan ängel, en dikt som inleds ”Brinnande nymf”, och som porträtterar en sjuk persons färd mot döden. Här blir Ströms tilltal febrigt, jäktat, men också djupt berörande. Rastlöst rör sig iakttagelserna kring madonnan och myten, Jesussåret och mot det reella, mot det alltför verkliga.

 

På samma sätt som Ströms tilltal är en sammanblandning av det hymniska med det vardagliga sammanför hon vetenskapen med vidskepelsen, i dikter som betonar drömmar, farhågor, järtecken, Tarotkort. Det sker i en kontext där det också handlar om sjukdom och livsuppehållande teknologi. Hon är dubbelhetens poet, som förenar olika ytterligheter. Resultatet är en dikt som vecklar ut sig i en organisk rörelse och böljar genom boksidorna. Lite som träden gör, alltså: i stillsam förflyttning, knappt märkbar för blotta ögat.