att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 jan. 2016

The Hollow of the Hand, PJ Harvey & Seamus Murphy, Bloomsbury


Varför är det så svårt att skriva poesi? Kanske det beror på att det är mer avslöjande än prosa, där du kan komma undan med gott ordförråd eller viss talang för flyt. Medan poesin är obarmhärtig mot det material som inte är poesi. Enligt Gottfried Benn existerar inte ens dålig poesi: antingen är det poesi eller inte.

Låt mig då säga: PJ Harvey skriver inte poesi i sin debut som poet, med boken The Hollow of the Hand. Det är anmärkningsvärt i sig att en rockartist ger ut poesi. Vi glömmer ofta att Patti Smith hade gett ut tre diktsamlingar innan hon debuterade som rockartist med ”Horses” 1975. Och Leonard Cohen hade gett ut fyra diktsamlingar innan sin första skiva ”Songs of Leonard Cohen”. Till och med Ulf Lundell – men låt oss nöja oss med dessa exempel.


The Hollow of the Hand är en märklig tingest. Harvey har under åren 2011-2014 rest tillsammans med fotografen Seamus Murphy, till Kosovo, Afghanistan och Washington i USA. Hon har skrivit 34 korta dikter – ”dikter” – och han har bidragit med något fler fotografier. Han gjorde också de kortfilmer som ackompanjerade hennes senaste skiva, ”Let England Shake”. Det är en ovanlig diktbok, då den alltså är illustrerad.

Jag är full av beundran för PJ Harvey, har gillat henne sedan jag såg videon till andra singeln ”Sheela-Na-Gig” på ”MTV 120 Minutes” i februari 1992 och håller ”Let England Shake” som det bästa jag har hört på många år. Varför är jag då så sval för de här – hm, texterna …? När jag tidigare har läst sångtexter av henne har jag varit måttligt imponerad. ”Down By The Water” kan med nöd och näppe passera som dikt, liksom ett par av hennes tidigare låtar, ”Rid of Me”, kanske. Men ofta när jag läser texterna blir jag förvånad, och tycker att det är något som saknas – väldigt enkelt, för det som saknas är ju rösten. Jag vet ingen artist som i högre grad med sin röst kan få triviala saker att låta sublima. Anna von Hausswolff och Jim Morrison, möjligen.

Oroväckande nog har jag förstått att några av de här texterna är låtar som finns på Harveys nya skiva, som släpps i vår. För då faller hela idén med boken. Men då blir det åtminstone begripligt varför hon då och då skriver på rim.

Som jag sa: stundtals är det som att hon försöker vara poet. Men mestadels stannar det vid banala intryck från resorna, förmedlade av en förvisso intresserad turist. Hon noterar misären, men det är avmätt och distanserat. Jämför för all del med Tomas Tranströmer, som lyckades gjuta liv i vykortsgenren med sina mystiska reseimpressionismer. Harvey nöjer sig nästan jämt med att registrera.

Hon tillämpar beprövade metoder, och det är upprepningar som dominerar i de berättande partierna. Hon får syn på något – en gammal människa här, ett barn där, men gör inte så mycket annat än visar för oss att hon har varit där, i Kosovo, i Afghanistan, i Washington. Det är inte heller mycket som skiljer de tre avdelningarna åt. Hon anlägger ett mänskligt perspektiv.

I så måtto liknar det ju Murphys fotografier. Antagligen är jag en sämre bedömare av fotokonst, men jag gillar fler av fotona – speciellt när han låter ett ansikte kika fram från oväntade håll. Det är värdigheten som kikar fram där, trotsande förödelsen. Han vistas på två plan, och låter aldrig katastrofen få sista ordet, även om den invaderar vardagen. För vardagen trippar vidare, med stolt huvud. Hans foton visar värdet i att uthärda det outhärdliga. De visar också överlevare.

Det jag har svårt med i Harveys dikter är kanske också att de är så varsamt skrivna, med liknelser som är så försiktigt hanterade att man undrar om de har sänts henne som ömtåligt gods. Det här är ju sångtextsförfattaren som kunde sjunga: ”Lick my legs I’m on fire / Lick my legs of desire / Yeah , you’re not rid of me / Yeah, you’re not rid of me / I’ll make you lick my injuries / I’m gonna twist your head off, see / Till you say don’t you wish you never never met her”. Hon har också gjort en fantastisk version av Brechts  ”Und was bekam des Soldaten Weib?”, som ”The Soldier’s Wife”, allegorin om andra världskriget utifrån vilka presenter soldaten skickade till sin hustru från de olika städerna som nazisterna invaderade. Det är ont om den typen av inlevelse när Harvey själv konfronterar ondska.

Platser och människor är stumma för den här poetens blick, och det är som att hon inser att hon inte har något att bidra med, att hon förmodligen är ute i olämpligt ärende: ”The valley’s airbase lights came on. / The voices gathered and grew strong / sending out a single prayer. / I listened, but did not belong / so let my voice into the air / to see if it was welcome there.” Att det är behjärtansvärt projekt i sig betyder inte att det per automatik är bra.   

När det väl fungerar, då sker det i en dikt om en tiggande pojke i Afghanistan. Han lyckas ta sig ut ur sitt givna sammanhang, ut ur boksidan och bli en människa av kött och blod. Det är i dikten ”The Glass”, som till formen liknar en primitiv villanelle, med en ganska sofistikerad upprepningsteknik:
A boy stares through the glass.
He’s saying, Dollar, dollar.
Three lines of traffic pass.

We’re trapped inside our car.
His voice says, Dollar, dollar.
His face against the glass.

I turn to you to ask
for something we can offer.
Three lines of traffic pass.

We pull away so fast
all my words get swallowed.
In the rear-view glass”.

Så ja, det här är en frustrerande bok, en besvikelse som sannerligen inte bådar gott inför det skivsläpp som väntar inom kort. Å andra sidan var jag förbryllad när jag hörde originalversionen av ”Let England Shake”, som innehöll en sampling från 50-talslåten ”Istanbul (Not Constantinople)”, och trodde att hon höll på med trams. Därför ska jag väl inte dra för stora växlar, för även ur en obefintlig diktsamling kan nog ett lyckat album manifestera sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar