Länge trodde jag att Jeanette Winterson hade sin bästa tid bakom sig. Efter att ha gett ut ett knippe briljanta böcker under 80- och 90-talet har jag följt hennes förehavanden under 2000-talet med bristande intresse. Jag borde ha vetat bättre. Frankissstein från 2019 var en veritabel fullträff. Nu har den flitiga författaren utkommit med 12 Bytes, en essäsamling som utgör ett slags appendix till hennes roman om AI och sexbotar.
I fyra zoner med tre essäer vardera samlar hon sina intryck, och man frestas tro att hon redogör för sin research inför skrivandet av den fiktiva berättelsen som uppdaterade Mary Shelleys roman Frankenstein. Gott så! Då får vi noggranna redogörelser för hur tekniken växte fram, liksom kapitel om vampyrer, sf, robotar, dystopier, Pygmalion, automatonen, buddhism, behaviorism, kärlek – som så ofta hos den här författaren har hon siktet inställt på kärleken. Det blir också kärleken som får sista ordet i det bäst skrivna och fyndigt betitlade kapitlet ”I Love, Therefore I Am”. Utan kärlek står vi oss slätt.
Winterson skriver flinkt och finurligt, fantasifullt och fantastiskt. Det är oftast en fröjd att läsa henne, då hon med hjälp av god stilkonst använder sin kompetens som romanförfattare för att berätta historier. Som den om Ada Lovelace, som i samarbete med matematikern Charles Babbage på 1800-talet skissade förutsättningarna för den första automatiska räknemaskinen. Efter andra världskriget skulle Alan Turing utgå från hennes texter när han arbetade med turingtestet, för att utröna om maskiner kan tänka.
Ada var dotter till Lord Byron, men framför allt var hennes mor Annabella Milbanke, som Byron döpte till ”parallellogrammens drottning”. Byron närvarade när Mary Shelley fick gnistan till det som skulle bli Frankenstein, och när hennes man Percy Bysshe drunknade förbjöds hon skriva något biografiskt om poeten. Hon visade kvinnlig list när hon smugglade in långa essäer i de volymer med samlade dikter som hon tilläts utge, och dessa texter bildar i sig en hel biografi över poeten. Samma list visade Ada Lovelace när hon översatte en fransk text av matematikern Luigi Menabreas, och skrev fotnoter som var längre än den översatta texten. Därmed, visar Winterson, var det två kvinnor som kan sägas inledde hela vår nuvarande diskurs kring AI och evigt liv.
Winterson är en bra feminist. Det vill säga: en som tänker i konstruktiva banor. En som är lösningsorienterad. Även i en bok av det här slaget, som uppehåller sig vid dystopiska ämnen, är hon obotligt optimistisk, speciellt i det sista kapitlet, som är ett optimistiskt kärlekscredo. Men hon tänker inte för att ytligt vifta med slagord eller markera korrekt tillhörighet. Nyligen var hon inblandad i en kontrovers på twitter, efter att ha anstiftat ett bokbål med nyutgåvor av sina egna böcker, då hon var missnöjd med förlagets val av omslag, som signalerade den värsta sortens kvinnolitteratur. Ironiskt nog är typsnitt och omslag av liknande snitt i den här nya boken.
Enligt samtida biologer finns snart förutsättningar för att vi ska leva i 1000 år. Man frågar sig: varför? Givetvis finns här ett kapitel om kryokonservering, ett ämne som var hett för ett par år sedan (Don DeLillo skrev en ganska intetsägande roman i ämnet), men som nu har blivit, hm, iskallt … Det är här vampyrerna kommer fram, eller tinar upp, kanske man kan säga.
Det är som vanligt nästan bara en fröjd att läsa Winterson när hon är i sitt bästa slag. Hon skriver engagerat, och med en ömsesidig kärlek till språket och till formuleringskonsten. Hon uppvaktar det spontana tänkandet, griper efter nya idéer, nya associationer, och tar vilda språng när hon låter både språk och tanke röra sig i full frihet. Hennes bok kombinerar fakta med spekulation, något som blir en lämplig formel för en romanförfattare. Men också kombinationen fantasi och nyfikenhet blir lämpligt sällskap när hon skriver essäer.
Hon blir uppfylld av tanken på berättandet som sammanhållande kraft:
Humans are not Nature/Nurture.
Humans are narrative.
[…]
Who we are is not a law – we’re not like gravity. We are an ongoing story.
Så leker Winterson gärna med språket, i kapitelrubriker som ”Love(lace) Actually”, ”I Love, Therefore I Am”, och ”He Ain’t Heavy, He’s My Buddha”. Så kan hon också leka med orden när hon talar om teknologins ”weapons of mass distraction” (”massförströelsevapen”). Hon vill också gärna att AI mindre ska stå för artificiell intelligens och mer för alternativ intelligens. I de här 12 essäerna finns stoffet till, kanske inte 12 romaner, men några stycken kunde gärna skrivas. Så fungerar hennes sätt att berätta ändå så att essäerna lyfts från sina torra referat, även när hon skriver om tråkig fysik och transistorer och ljuspartiklar.
Hon skriver om kommande effekter av ett samhälle som släpper AI fritt. Där finns också utarmandet av språket. För språk är levande material: organiskt, dynamiskt, oförutsägbart. Det AI har att erbjuda är klichéer. Å andra sidan: hur är det offentliga språkets status idag? Det är sällsynt med sprudlande originalitet från de officiella och inofficiella makthavarna i samhället. Kanske övergången till maskinernas torftiga och mekaniska diktion inte innebär någon dramatisk skillnad?
När Winterson skriver om silikonsexboten Harmony, skapad av Matt McMullen, blir genomgången deprimerande sann: ”There are 18 traits for the AI version of Harmony – moody, gentle, jealous, teasing, even chatty. Scrolling down the comments on the website, I find quite a number urging Matt to ditch the chatty version.” Det finns en allvarlig aspekt över detta, när Winterson går från de oskyldiga 60-talsskämten om uppblåsbara dockor till hur det påverkar 2000-talets ägare (själva ordet ger henne, och oss, rysningar), och hans relation med biologiska kvinnor. För att inte tala om hur det påverkar familjelivet när tonårssonen hittar Harmony i garderoben. Eller när tonårsdottern hittar den.
Ibland blir Winterson onödigt frivol och mer än lovligt tramsigt i sin iver att underhålla, och kanske lite väl ängsligt ajour med textspeak, alltså internetspråket, men det får väl anföras på kontot ”relevans för ämnet”. Hon är alltså uttalat optimistisk, men tar ändå ämnet på stort allvar, och är medveten om problemen, och varnar för riskerna. Det är lite förvånande att hon någon gång tar kapitalismen i försvar, men sådant får väl anföras på kontot ”en paradoxal människa”. Dessutom gör hon sig beroende av förenklingar när hon skriver om partiska algoritmer. Å andra sidan argumenterar hon vederhäftigt om det framtida klassamhället, som kommer att befästa de skillnader i levnadsvillkor vi ser nu.
Det är synd att den relativt långa litteraturlistan inte inkluderar Karin Boyes dystopi Kallocain, då den är överlägsen Orwells 1984. Boyes tidigare skrivna roman ger upphov till en diskussion kring de etiska aspekterna av övervakningssamhället, och hur vi ska förhålla oss till att så mycket av privatlivet kan överföras till staten. Det kom nyligen en nyöversättning till engelska. Och varför inte heller P.C. Jersilds kusligt framsynta En levande själ från 1980, med en hjärna i en glasburk som berättare?
Fiktionen har alltid legat ett par steg före verkligheten, men som konstnären James Whistler så fyndigt konstaterade när han fick höra talas om en kvinna som hade berömt en soluppgång och sagt att den var nästan lika vacker som hans målningar: ”So, nature is catching up!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar