Här
står översättarens namn som medförfattare: Sapfo/Sappho (attisk
grekiska Σαπφώ,
lesbiska Ψάπφω)
och Anne Carson i ljuvt samarbete. Märkligt nog är Carson – en
synnerligen besynnerlig poet med en egensinnig röst – en
transparent översättare. Åtminstone vid en jämförelse med olika
svenska översättningar av Sapfo (och en del andra engelska
översättningar av Sappho) går det att följa den ursprungliga
poetens starka röst. Alltså utan att översättarens idiom tar
över: det är som om ursprunget är intakt.
Så
gott det går: If not,
winter samlar alla
tillgängliga fragment av poeten Sapfo, som vi för enkelhetens skull
kan försvenska namnet till. 192 numrerade stycken, där endast ett
av dem verkar vara en komplett dikt. Resten är fragment i varierande
grad av (o)tillräckliga rader. På riktigt söndersprängda dikter,
ruinerade av – ack! – tiden.
Och ändå inte, eftersom de lever kvar, med hennes egna stolta
deklamation: ”someone will remember us / I say / even in another
time”. Detta fragment av ett fragment pekar ut den fortfarande
starka position Sapfo har, inte minst förstärkt av den nya utgåvan
från ellerströms, där Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson
samlar sina tolkningar.
Givetvis
är det en löjlig syssla att jämföra – en pueril
syssla, med Thatchers vokabulär – men om man reducerar den
västerländska poesin till en handfull namn – Dickinson, Rilke,
Shakespeare, Dante – skulle det finnas plats för Sapfo, inte minst
bland de poeter du helst av allt vill träffa, för att släppa in
ytterligare en löjlig (önske)tanke. (Bland svenska poeter skulle
jag klart nöja mig att få en kvart med Stagnelius.) Varför träffa
just Sapfo? Jo, för att de här raderna väcker sådan undran, så
många gåtor, men också för att du förnimmer en sällsam kraft,
som är byggd av exakt lika mycket styrka som svaghet.
En helt modern röst, suveränt förmedlad av Anne Carsons försiktiga
men samtidigt säkra språk. Efter en kort introduktion skickas vi
rätt in i dikterna (dikten)/fragmenten. På engelska blir det också
tydligare hur sångbar poesin ursprungligen var: många uttryck låter
exakt som ur moderna sångtexter. Om introduktionen är kort är
kommentarsdelen mer omfattande, där Carson bland annat refererar
till Svenbros forskning.
Lakunerna som skrivs ut med hjälp av tomrum och klamrar indikerar en
stimulerad fantasi. Det är förstås något lockande med fragmentet
i sig, tydligt demonstrerat främst under romantiken, bland annat av
Almqvist och Jena-romantikerna. Att leka med bristen.
Även om Sapfo skrev bröllopsdikter finns det anledning att fundera
på om hon inte ibland gick för långt, översrkred decorum. Så i
den berömda nummer 31: ”He seems to me equal to gods that man /
whoever he is who opposite you”. Ett sådant lysande avfärdande:
”whoever he is”!
Carsons titel är från nummer 22, en inkomplett dikt på nitton
existerande rader, varav fyra helt blanka, med en vacker (inkomplett)
avslutning: ”because I prayed / this word: / I want”. Kanske en
sådan ”dikt” inte kan förbättras, ens om på något mirakulöst
sätt arkeologerna grävde fram de papyrusrullar som en gång har
existerat – Sapfos samlade dikter skulle fylla tio böcker.
På ett sätt kan det kännas vettlöst att läsa sådant, och tycka
att det är bra:
]
]we live
]
the opposite
]
daring
]
]
]
Detta är alltså nummer 24C. Samtidigt är ju det lilla som återstår
här en filosofisk maxim, en levnadslära. Att orden blir
betydelsebärande på riktigt.
Som
Stig Larsson skrev när han recenserade Tomas Tranströmers
diktsamling Sorgegondolen:
”motsatsen till pladder”. Här ännu mer en kontrast till
nutidens upptagenhet vid pladder och snack. Att leva det motsatta.
Samtidigt alltså så modernt. En röst som låter helt samtida –
vilket ibland tas som kännetecknet för en klassiker (en
problematisk definition). Det är i vilket fall Sapfos intima röst
som gör det här bra – en generös röst, ett tilltal som inte
utesluter. När hon med sin sångtext sjunger ”I would not think to
toch the sky with two arms” svarar Nick Cave på sin nya skiva:
”And if you feel you got everything you came for / If you got
everything & you don't want no more / You've gotta just keep on
pushing / Keep on pushing / Push the sky away”.
Dualismen
som Sapfo så starkt lokaliserar i det mänskliga psyket är något
annat som får hennes röst att bli så modern. Hon visar också att poesin är den gränslösa disciplinen, varför Joseph Brodsky inte
var så snett ute när han hävdade att Auden var 1900-talets störste
filosof
snarare än ditots störste poet.
Att gå in och ut ur olika roller, för den som samlar belägg för
Sapfos förankring i modern tid. Hon leker med olika roller, där
hybris är en, ödmjukheten en annan. För att inte tala om
vansinnet, som alltid ligger nära när hon skriver (om) passionen.
Åtråns ömma förbindelse med sansen.
Att läsa Sapfo innebär också en känsla av att vara utvald, att du
upplever hur dessa rader är ägnade just dig, och jag vet bara en
annan poet som åstadkommer något liknande – Emily Dickinson. Men
hon, Sapfo, förmedlar också känslan av att själv vara den
utvalde, där styrka och svaghet blir lika dominerande poler i hennes
poesi.
Hon gestaltar förälskelsens röst, och den är extatisk och
hänryckt. Visst finns den också i vår tid, men som sagt oftare i
sångtext. I Marina Tsvetajevas dikter finns den typ av hyperbol
Sapfo laborerar med, men också i sådana saker som Princes ”Nothing
Compares 2 U”, Kajsa Grytts ”Dunkar varmt”, Morrisseys ”You
Have Killed Me”, Kendrick Lamars ”Sing About Me, I'm Dying of
Thirst”.
Något som visas med den här översättningsvolymen är hur tät och
emfatisk dikt kan bli – kanske det inte är en helt förkastlig idé
att tillämpa den här typen av metod på annan poesi, som ibland
skulle må bra av att bli mer förtätad och exakt. Varför inte låta
slumpen riva loss bitar ur samtidens tjocka diktböcker och se hur
mycket bättre de skulle bli?
Klart är att här finns veritabla band av positiva, lindrande ord,
meningar av mening. Dikt som typ besegrar allt annat som skrivits.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.