Eros skakar mig, Sapfo & Alkaios

Det var en stor nyhet när vi sommaren 2005 fick vetskap genom en artikel i Times Literary Supplement om det papyrusfynd som innehöll antingen en fortsättning på den Sapfodikt som numrerats 58 eller en helt ny dikt – mest troligen det förstnämnda, då den brukar benämnas 58 B.

Så också i boken Eros skakar mig (ellerströms), med metriska tolkningar av Sapfo och den samtida kollegan Alkaios, utförda av de lärda herrarna Lars-Håkan Svensson och Jesper Svenbro. Av Sapfo finns ju sedan tidigare den utmärkta volymen Dikter och fragment från 1999, med tolkningar av Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou. Svensson och Svenbro pläderar dock friskt för behovet av ytterligare versioner – bland annat dubbleras en del av Sapfos fragment, och som stort fan av dessa brottstycken kan jag inte annat än kapitulera, inför en girighet efter bara mer.

Man kan jämföra Svenbros version av 130, som fått ge boken sin titel: ”Eros skakar mig motståndslöst än en gång – / ljuvligt stingande, obetvingliga djur!” Så här i versionen från 1999: ”Eros som löser lemmar skakar mig än en gång, / bittert ljuvliga oregerliga djur”. Båda lika, båda annorlunda, båda bra!

I sitt förord återger Svenbro en anekdot där en amerikansk student en gång kallade Sapfo för en ”swinging Mick Jagger”, något han nu obetingat verifierar, medan Svensson lånar Gregory Nagys liknelse av Sapfos tilltal med det som Roy Orbison använder i ”Pretty Woman”. Inte alls några blasfemiska tankar, då Sapfo skrev sina dikter för att framföras med den lyra (Svensson) eller sköldpaddskal (Svenbro) som traditionen inbjöd till.

Tolkningarna är tillkomna ur ett långt perspektiv – för Svenbro började det 1962, och hans tolkning av den mest kända, nummer 31, är från ett 80-talsnummer av Lyrikvännen (åtföljd av en helt briljant essä), och förblir kanske den definitiva versionen, rentav bättre än Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs omtalade försök. Den som är nyfiken kan jämföra tio olika versioner i Studentlitteraturs antologi Texter från Sapfo till Strindberg. Den boken saknar ändå Bernhard Risbergs (försumbara) version från 1930-talet.

De metriska tolkningarna i den här boken är bekanta – sapfisk respektive alkaisk strof – tack vare Tranströmers exempel på bådadera.

Men Alkaios då? Riskerar han inte att försvinna i skuggan av den mer extravaganta Sapfo? Förvisso – men det som slår en när de ställs så här intill varandra är den starka likheten i tilltalet, som växlar mellan det förtroliga och det auktoritära. Det finns sannerligen något obevekligt över raderna, där det känns lönlöst med invändningar.

Där blir Alkaios också mer uttalat politisk, mer satirisk och öppet fientlig, medan det är troligt att Sapfos politiska kritik är mer inbäddad. Å andra sidan blir det mer av spekulationer, då somligt i dikterna är utgnuggat av tiden. Den här boken väljer att återge lakunerna inom klamrar, vilket förstärker det sorgliga intrycket i vad som gått förlorat, samtidigt som det fungerar stimulerande för fantasin, den alltid medskapande fantasins närvaro i läsningen.

Alkaios kombinerar visdom med vass subversiv samhällskritik. I en dikt som handlar om Sisyfos, och utmynnar i en ganska besk summering av livet: ”När om inte i ungdomen måste vi lära oss / tåla allting som gudarna vill att vi skall uthärda?” I hans dikter finns också exempel på något som man med lite god vilja skulle kunna kalla allegori.

Nog är det här ändå en utsökt vacker liten bok som samlar något av det bästa som har skrivits – någonsin! – och då får kanske Alkaios finna sig i att vara tvåa på bollen: det blir ändå en ynnest för honom att vistas i närheten av det storartade hos Sapfo.

Det må så vara att nummer 31 är hennes mest kända dikt (förmodligen inte fullständig), den som inleds ”Plötsligt framstår han som en gudars like” i Svenbros tolkning, men jag tycker nog att nummer 16 innehåller den enskilt starkaste formuleringen:

”Några anser kavalleri och fotfolk

skönare än allt på den svarta jorden,

andra örlogsfartyg, men jag för min del

           det som man älskar.”