I våras gav förlaget Aska ut Sandra Holms debut Barnsliga slagsmål, som ursprungligen utkom 1969. En minst sagt välkommen återutgivning, som i ett huj syresatte den svenskspråkiga litteraturen. Så uppfriskande att läsa något med så mycket bäring på vår samtid, att det kändes som en anakronism att den utkom för mer än 50 år sedan.
Inte lika gammal är Ingela Norlins debut som nu återutges i deluxe-version på Modernista. Det är en tunn volym kortnoveller. Den maniska krokodilen 2.0 förser originalet från 1985 med ytterligare sex korta bidrag, som författaren skrev på 80-talet. Hon var 26 när hon debuterade, och att stifta bekantskapen med den nu öppnar för svindlande perspektiv. 80-talet är ett annat land; de gjorde saker annorlunda där … På 80-talet kunde en bok som denna – smal, äventyrlig, utmanade – ges ut på Bonniers. Nu smygs de ut på mindre förlag, och skänks inte alls lika mycket uppmärksamhet.
Ingela Norlin, alltså? Jag må vara förlåten om jag nödgas googla fram författaren, bara för att upptäcka att med undantag för några spridda publiceringar i tidningar och tidskrifter följdes debuten inte av några fler alster. Detta trots ett minst sagt entusiastiskt välkomnande av renommerade kritiker och läsare, som Karl Vennberg, Torsten Ekbom, Teodor Kallifatides, med flera. Det här är inte rätta forumet att spekulera i vad som hände med författaren, men jag ser att hon nu gör sig redo att turnera med denna nyutgåva, och även inkludera ett musikinslag i sina framträdanden.
Det kan låta som en smal bok, och det är det kanske, ett (tids)typiskt exempel på den kortprosa som gärna odlades under 80-talet (bara året innan hade den tre år yngre Mare Kandre debuterat med den snarlika I ett annat land). Norlin skriver en ytterst säregen kortprosa – säregen med svenska mått mätt. I själva verket kan en rutinerad läsare ana spår av författare som Roland Topor och Sławomir Mrożek.
Författare som verkar i en klart absurd anda. Redan Norlins anslag är dråpligt, knasigt, surrealistiskt. En person hostar ut sina ögon ur sina ögonhålor, och upptäcker att det medför praktiska fördelar: man kan till exempel fästa ögonen på en pinne för att i förväg göra sig beredd på vad som väntar bakom ett hörn. På lite drygt två sidor tecknas dessa fördelar, och en smula av nackdelarna också, i en förtjusande novell som man gärna läser jämte Gogols sublimt löjliga novell ”Näsan”.
Norlin sysslar med en ganska farlig konst. Hennes noveller – som ofta är endast 1-2 sidor korta – ägnar sig åt tvångstankar och oro. Det mönster som kristalliserar sig handlar om anpassning. Där finns en kvinna som heter Carl. En person som är en uppenbar hoarder, men kallas ”samlare” eftersom begreppet hoarder inte tillämpades i Sverige på 80-talet. En skridskoåkare upptäcker att hans mimik och gester stelnar när han åker.
Liksom den stackars personen med det neurotiska förhållandet till sina ögon handlar det ofta om just personer som tvingas hantera oväntade och oönskade situationer. De får lära sig att hålla huvudet kallt. Varje novell innebär en öppning mot nya omöjligheter, nya olämpliga situationer att förhålla sig till. 28 stycken ryms på knappt 60 sidor, medan tre stycken aningen längre avslutar boken. I dessa följer vi någons längtan efter normalitet och något som stabiliserar tillvaron, en stalker som försöker bota sin ensamhet genom att flytta in hos en kvinna, samt en hotellreceptionist som bedövar sin panik när personalen sjappar genom att tröstäta glass.
Min favorit är kanske den som heter ”Mitt barn”, om en kvinna som föder en klump, och försöker hålla det hemligt för sin man, av skam kanske. Det blir en veritabel skräcksaga:
Klumpen blev större och större, men inte mer mänsklig. Den fortsatte att ha ett litet huvud utan hals och små armar och små ben.
Jag tänkte att jag skulle tala om för dig att du hade ett barn men nu kändes det för sent.
Barnet var fyra månader.
Det krälade omkring bland kläderna och gnydde lite.
Även om det låter knasigt blir det dominerande intrycket att Norlins karaktärer är reella och relaterbara. De är bara genuina människor, som man lätt ömmar för och kanske rentav känner igen sig i. Så dessa extrema fall blir i slutändan högst mänskliga, och ger oss impulsen att erkänna att det är ju vi som är så här, osäkra och neurotiska, orimliga och i lika hög grad besvärade som vi är besvärliga. Hennes humor balanserar på risktagandets vassaste kanter, och gör sig inte beroende av minsta motståndets igenännande. Då tar hon det igenkännbara och vänder på själva förutsättningarna. Det charmiga görs till det kusliga. Det förbryllande görs inte till slutmål, utan utgör själva förutsättningen för berättelserna.
Det skulle inte bli några fler böcker från Norlins sida, och det är beklagligt, speciellt när man upptäcker potentialen i de tre sista något längre novellerna. I stället utbildade hon sig till arkeolog. När hon skrev sina udda texter jobbade hon parallellt som copywriter på en reklambyrå – något också Olle Ljungström gjorde under 80-talet, en annan författare som skrev i absurd anda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar