att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

22 juni 2021

Daniel Stein, tolk, Ljudmila Ulitskaja, översättning Ola Wallin, Ersatz

Ryska Ljudmila Ulitskajas roman om språkgeniet Daniel Stein är ett mångstämmigt monument. Det är krävande, men bilden som växer fram är oupphörligt fascinerande och minnesvärd.

 

Den ryska romanen anländer av traditionen i det mastiga formatet. I Dostojevskijs och Tolstojs anda verkar Ljudmila Ulitskaja. Hon introducerades på svenska 2000 med den korta romanen Sonetjka, men vi har på senare år kunnat läsa mer omfattande romaner, däribland den monumentala Jakobs stege.

 


Daniel Stein, tolk är också i det större formatet, och utkom 2006 och föreligger nu på svenska. Det är en ovanlig roman som tecknar porträttet av en person med visst inflytande på 1900-talshistorien. Född 1922, död 1995, gjorde han en kulturell, geografisk och religiös resa, från en polsk shtetl till Israel, från judendom till katolicism.

 

Ulitskaja använder sig av en kollageteknik för att berätta om Daniel Stein, en man med unika språkkunskaper. När han själv uppskattade vilka språk han behärskade nöjde han sig med tre: polska, tyska och hebreiska. En förteckning blir ändå inkomplett, men skulle också inbegripa italienska, spanska, grekiska, franska, engelska, rumänska, tjeckiska, bulgariska, arabiska, latin, jiddisch …

 

Allehanda dokument, både fiktiva och autentiska, bidrar till detta porträtt. Mest intressant är det kanske när Daniel själv tar till orda, i utdrag ur hans samtal med skolelever, och han berättar om sitt dramatiska livsöde, som inkluderade ett ofrivilligt arbete åt Gestapo under andra världskriget. Det som formas är en berättelse om aktivism och världsförbättrarideal som smulas sönder, och ett kringirrande liv.

 

Det handlar lika mycket om religion som om politik. Daniel blir någon med förmåga att förmedla svåra erfarenheter till andra. Ulitskaja undersöker det som både förenar oss och det som skiljer oss åt, vi människor. Hennes roman handlar om överlevnad, och hur ett fullkomligt liv måste omsluta både tron och sanningen. I vår sekulariserade värld är det en provocerande tanke: att något så omätbart och rationellt som tron tillåts existera.

 

Några av de ord som Daniel Stein förmedlar förtjänar att läggas på minnet: ”När vår jord vittrar sönder och rullas ihop som en gammal matta, när de torra knotorna reser sig igen kommer ingen att döma oss för språket som vi bad på utan för det medlidande och den barmhärtighet som fanns i våra hjärtan.”

 

Man kunde med fog säga att Ulitskaja här utvecklar romanens användningsområde. Det är ett minnesarbete som hon utför, och jag ska inte sticka under stol med att det ibland är krävande. Tungt? Tja, lättsamt är det ju inte, men det blir varierat med de olika texttyperna, brev, telegram, transkriberingar, dagböcker, etc. Det är inte alltid fokus ligger på Daniel, utan på människor i periferin.

 

Men så är det ju med oss människor, att vi inte själva har monopol på vår berättelse. Ulitskaja visar att den sannaste bilden av oss förmedlas av personer i vår omgivning. Istället för intrig skriver hon sin roman som ett lapptäcke, vars mönster framträder långsamt, men när det väl gjorts synligt är det oförglömligt.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/6 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar