att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

19 juni 2021

Litterär kalender 2021, [red] Magnus Halldin, Samfundet De Nio och Norstedts

Efter avhoppen i Svenska Akademien ter sig laguppställningen för De Nio allt slagkraftigare, och dess inflytande även det som avgörande för svensk litteratur. Till exempel gavs nyligen deras stora pris till översättaren Jan Stolpe för sin översättargärning. Han intervjuas utförligt i den senaste utgåvan, Litterär kalender 2021, som med sina drygt 400 sidor är den ambitiösaste hittills.

 

Den här boken är ett tillskott med sina längre essäer. En höjdpunkt bland dem är Moa Ekboms (lektor i latin) utredning av hur Dido, Emma Bovary och Lady Diana agerar som försmådda älskare. Hon hittar också kopplingar till deras beteenden, hur de gärna klär ut och upp föremålet för sin kärlek, och hur denna metod kan utläsas som en del av fiktionaliseringen av dem, att de för att utstå mediokra män känner sig nödgade att förädla dem. För i tur och ordning Aeneas, Léon och Rodolphe, samt James Hewitt är otillräckliga i sig: ”De sargade kvinnorna med sina storvulna drömmar och förhoppningar har nog med personlighet för att även skapa en drömprins. Tråkiga män som ser bra ut till häst kan man lätt klä ut och lura sig själv att falla för.”

 


Här finns också välkomna poetporträtt av Anna Greta Wide och Lars Norén. Dick Claéssons text om Wide bildar ett appendix till de två böcker som Norstedts gav ut i fjol – sensationellt bra. I synnerhet den bok med tidigare outgivna dikter var förbluffande bra. Bildmaterialet är generellt utsökt i den här boken, där man till exempel kan se en familjebild där den nio- eller tioåriga Anna Greta poserar med föräldrar och syster: medan de andra fokuserar blicken mot en officiell kamera vänder sig Anna Greta rakt mot en annan kamera, med en allvarstyngd blick.

 

Och Sara Abdollahis text om Norén kan med fördel läsas som en aptitretare inför det urval dikter som Bonniers ger ut i november. Hon skriver entusiastiskt om bokstavlighet och utplåning, och hittar ovanliga ingångar till de dikter Norén skrev – jag är ense med hennes höga uppskattning av honom som poet, likväl som hennes bild av att han förenar en kärlek till människan och språket. Han skriver ofiltrerat, men samtidigt utstuderat. Med sitt strängare språk, sina strängare anspråk, blir Norén för Abdollahi ett motgift mot samtidens vulgära språkbruk, och han gör det med paradoxalt nog med en språklös poetik.

 

Bland de övriga texterna läser jag med förtjusning och nyfikenhet Victoria Greves funderingar kring redaktörskap, och Torbjörn Elenskys resonemang kring ett postlitterärt landskap. Hans pessimism kan ändå inte utmynna i något annat än att vi kommer att fortsätta läsa även klassikerna, om än vi som gör det blir allt färre – den tiden är förbi då de ägde en funktion att förena en större ansamling läsare. Men även om allt mer tyder på att läsning av författare som Woolf och Proust kommer att bli ett specialintresse behöver det inte bli exakt så. Han summerar att bekant narrativ, visst, men verkligheten har ofta visat att även om kurvan pekar i en bestämd riktning kan den avvika innan den nått fram.

 

Några av samfundets ledamöter bidrar. Kerstin Ekman skriver om lokselar hos Birgitta Lillpers. Nina Burton intervjuar Jan Stolpe – en intervju som förtjänar en egen text, med sitt fullödiga porträtt av en anonym tjänstgörare i svensk litteratur, så som översättare alltid blir för lite uppmärksammade. Jonas Ellerström skriver om fängslande bilder av Elsa Björkman. Gunnar Harding skriver om och översätter William Blake. Ursäkta mig medan jag hämtar andan här.

 

När Gunnar Harding kring millennieskiftet samlade den engelska romantiken i tre enastående böcker fanns det inte plats för särlingen Blake. Nu översätts ett utdrag ur Blakes legendariskt snåriga epos ”Milton”, om poeten som skänkte oss Paradise Lost:

 

Hur Milton trängde in i min Fot såg jag i de nedre

regionerna av Inbillningen, också alla människor på Jorden

och alla i Himlen såg i Inbillningens nedre regioner

i Ulro bortom Beulah, det väldiga skred som var Miltons nedstigande.

Men jag visste inte att det var Milton, ty människan kan inte veta

vad som försiggår i hennes lemmar förrän Rummets & Tidens fortskridande

avslöjar Evighetens hemligheter; ty mer långvarig

än några andra jordiska ting är Människans jordiska Gestalt.

 

Erkänn att vi vill läsa mer ur ”Milton”, som aldrig tidigare översatts till svenska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar