att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 juni 2021

Kärlets dikt, Siv Cedering, översättning Matilda Södergran, Pamphilus

Jag ska erkänna att jag läste fel flera gånger. Titeln lyder inte Kärleks dikt, som jag trodde en inte oansenlig tid. Siv Cederings andra bok på svenska på relativt kort tid heter faktiskt Kärlets dikt. Min initiala besvikelse över att ha gått miste om en cool särskrivning ändras till en än större beundran, då kärlet har en viktig funktion i flera av dikterna.

 

För drygt två år sedan utkom på Ellerströms lilla serie boken Om dikten är ett mål, tillåt mig att misslyckas. En sällsynt lyckad bok, och ett tecken på att vi alltför länge åsidosatt denna författare. En parallell finns i Sandra Holm, som föddes i Luleå men flyttade till Danmark och skrev på danska: nyligen har två sensationellt bra böcker återutgetts av Aska. De här två emigrerande författarna är okonventionella röster som vi inte klarar oss utan.

 


Siv Cedering föddes i Överkalix men flyttade till USA, och skrev sina böcker på engelska. Tidigare gavs ett urval ut på 70-talet, men med dessa två böcker, båda översatta av Matilda Södergran, finns chansen att läsa något som verkligen tillför något väsentligt till den svenska 1900-talspoesin. Till de arton dikterna i den förra boken läggs nu ytterligare tjugo dikter.

 

Södergran gör i sitt efterord en poäng av ordlikheten mellan ursprungets Kalix och det nya språkets ”chalice”, alltså kärl. Den här boken utges som ett häfte av det pigga förlaget Pamphilus, vars utgivning ter sig allt mer imponerande. Dikterna är hämtade från 1970-talet, och beskriver en relation till omvärlden, präglad av exakthet. Cedering skriver om vårt förhållande till naturen, utifrån namngivandet, men samtidigt är det en sortering som är inkluderande och ibland rentav magisk.

 

Magisk, som i att tänkandet övergår i något som släpper in det oförklarliga, och utspelar sig på gränsen mellan det reella och det tänkbara. I dikterna ges utrymme åt både det idylliska och det fruktansvärda. Cederings sätt att föra samman ytterligheter kan erinra om William Blakes egenartade poesi, som inkluderar naiv häpnad och bister mognad. Att kalla det för en mänsklig dikt är förstås alldeles för oprecist, men vad som sker i dikterna är att en verklighetsskildring aktiveras, en världsbild som är levande och autentisk.

 

Det mänskliga visar sig i hur skört det gemytliga är. Cedering skriver inte renodlad katastrofdikt, och att kalla det för en strängt tillrättavisande dikt är också missvisande. Ändå anar jag stråk av en civilisationskritik, att hon skriver fram ett alternativ åt oss. Vi behöver inte släppa fram vår giriga rovdrift. Hon brukar metaforer med den typ av enkelhet som Blake gjorde – en enkelhet som bär på sina egna trassligheter: ”En tiger nystade upp solen”, till exempel.


Metaforerna bidrar till att göra hennes dikt så levande. I dikterna finns plats för samverkan mellan svenskan och engelskan, i ett outtröttligt arbete för att skapa samband och förståelse. Det bokstavliga sätts ur spel i dessa dikter.

 

Det civilisationskritiska inbegriper även en skev form av feminism, allra tydligast åskådliggjord i ”Till mannen som tittar på spindlar”:

 

            Vissa säger

 

att kvinnor som dör i barnsäng

blir spindlar som hänger i himlen,

den döende solens begravningsfölje,

medan de inväntar dagen

då de får sluka hela

 

manssläktet. Säg åt dem,

säg att vi, likt kvinnor,

vet vad perfektion är, att vi förlorar den

snabbt, att vi döljer det

i en växande, skrämmande

 

konst. Åldrande

sitter vi och spinner, osäkra

om någon kan älska oss

när de ser oss.

 

Liksom Blake arbetar Cedering med att föra samman det primitiva med det sofistikerade (notera de eleganta överklivningarna i den här dikten). Förståelse och ursinne är de två parametrar Cedering aktiverar. Det är ett arbete som ofta släpper fram en enkel skönhet, en livsvisdom som ter sig biblisk. I en dikt läser jag en kärleksmanual som är svår att förneka: ”Det finns saker vi inte får göra: / plocka en blomma och kasta bort den, / avfärda ett träds ande, / översvämma ett fält utan brist på vatten, / ignorera ett barn, / vända oss bort från kärlekens röst.”

 

Om det på ett ytligt plan inte ser så märkvärdigt ut blir en närmare bekantskap fylld av kontaktytor, att Cedering helt enkelt skriver en minnesvärd dikt som är relevant och går att relatera till. I den förra boken fanns också rader som inte går att värja sig mot: Och liksom en kvinna lyfter något / som har stått på spisen hela dagen […] / lyfter du mina höfter, doftar, smakar, / börjar äta. / Märg / slinker ut ur ditt ben. / Jag äter den varm.”

 

Det här kaxigt fräcka tilltalet finns kvar i dessa nyvalda dikter, liksom den desperation som exponeras när Cedering skriver om det kroppsliga, det sinnliga, även om det sker i något som kunde kallas kubism (”min hand / glider in i munnens fitta”). Hon skriver modiga och utmanande dikter, och det är med tacksamhet vi kan ta del av dem nu. Jag kan bara hoppas att poeten själv, som dog 2007, skulle ha varit mottaglig för det arbete som läggs ned nu för att göra henne tillgänglig för svenska läsare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar