att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 mars 2019

Poesiåret 2018. Litteraturkritisk kalender, [red] Magnus William-Olsson, Örnen & Kråkan


På baksidan till den andra utgåvan av Örnen och Kråkans kalender, Poesiåret 2018, listas de som kan tänkas ha användning för denna bok: ”bibliotekarier, studenter, journalister, forskare, redaktörer …” Jag antar att den ellipsen blir något för läsaren att själv fylla i – jag kan ändå komma på mig själv med att sakna kategorin ”lärare”.

Å andra sidan vet jag inte hur ofta jag har hört kolleger klaga på brist på fortbildning, att de känner sig dåligt insatta i nutida svensk poesi. Jag har erbjudit mig föreläsa om samtidspoesin för svensklärarna, men de är inte intresserade. Jag har lånat ut dubbletter av Johan Jönsons dikter, men de har bara sagt ”nej tack” tillbaka. Jag har tipsat om Örnen och Kråkan, men de har inte haft tid att en gång i veckan läsa de recensioner som läggs upp där.


Det här är då andra året som man samlar recensionerna på sajten, och här kommer ett valhänt försök att recensera recensionerna. Som man kunde ha förmodat är det ojämnt. Min gissning är att kritikerna har fått relativt fria händer – åtminstone är det svårt att teckna ett mönster för hur recensionerna ser ut, utöver att det citeras flitigt. Här finns både lärda utläggningar och personliga tolkningar, privata anekdoter och akademiska genomgångar. Heltäckande bilder av författarskap? Ibland. Närläsningar av enskilda dikter? Ibland. Och så vidare.

Man kan nämna Göran Sommardals recension av John Ashbery, en text som både är irriterande i sin svamlighet och brist på takt, men också pregnant i sin stundtals finfina förtrogenhet med föremålet. Överlag kan väl sägas att tidigare kritikergurus (Foucault, Kristeva, Deleuze) förefaller ha ersatts av Roland Barthes, som förekommer lite då och då, oberoende av skribent. Ibland är tonläget överdrivet docerande, men det som dominerar är den uppenbara ambitionen att ingå i en dialog med det behandlade verket. Undantagsvis kan jag tycka att det är lite övermaga av en kritiker att i samma recension citera på grekiska, isländska, tyska, franska och engelska, speciellt när hen stavar fel på ordet ”allitteration”.

Då och då blir det kanske för mycket överblick, att kritikerna tar på sig uppgiften att ge en lägesbeskrivning. Samtidsspaningar i all ära, men mer intressant är det att läsa de kritiker som fokuserar mer på själva boken de recenserar, och mindre på hur den ingår i ett större sammanhang. Ibland kan jag tycka att de är för hovsamma, ibland kanske något för gnälliga – som det ska vara, med andra ord. Ibland ställs krav på att poeternas dikter ska göra något med läsaren, något som mest drabbar Lars Norén och Malte Persson.  

Men generellt utförs gedigna läsningar, och något som borgar för det är det arvode som utbetalas. Därmed skapas möjlighet för gynnsamma arbetsvillkor, och gemensamt för de flesta av texterna är ju att de ger intryck av att vara genomarbetade och med potential att stå sig – så är ju tanken med boken att framtida forskare (eventuella forskare) ska kunna utnyttja de här böckerna för att få en bild av svensk poesi just detta år.

Möjligen blir 2018 ett märkesår för svensk poesi, då en diktsamling faktiskt vann Augustpriset, Linnea Axelsson med Aednan. Det var förstås roligt, och välförtjänt i den konkurrensen – samtidigt vet jag inte om jag har läst någon recension av Aednan som inte har innehållit en skopa reservationer (inklusive min egen). Så också den som ingår här, av Josefin Holmström, och som också innehåller en del dubier kring detta verk.

Det man får här i hög grad är just närläsningar, en typ av recension som kan saknas i det högre tempo som dagstidningsrecensionen innebär. Så läser jag med stigande intresse Felicia Stenroths förbryllande recension av Mara Lees Kärleken och hatet, men det var ju definitivt en av årets mest förbryllande poesiböcker. Jag uppskattar också Lyra Kolis essäliknande text om Ursula Andkjær Olsen. Och Rebecka Kärdes gränslösa och nästan farliga inlevelse när hon skriver om Ingela Strandberg, där hon så att säga släpper sargen och investerar något av sitt kritiska kapital – det blir då en lärorik och inspirerande text.

Hellre ser jag den typen av läsningar än de stundtals överambitiösa försöken att teckna linjer över ett helt författarskap, som tappar bort fokuset över den bok som texten ska handla om. Sedan kan jag också tycka att även om det som vanligt är ett omdömesgillt arbete hos redaktören Magnus William-Olsson, så är det väl tjänstefel att låta just Sommardal och inte Ulf Eriksson recensera Erik Vernerssons debut Kroppsspråk, döda (tyvärr är titeln felstavad i innehållsförteckningen, men det är ett av relativt få korrfel i den här upplagan). För om det någonsin har funnits en större affinitet mellan två svenska poeter än den mellan Eriksson och Vernersson, visa den gärna för mig.

Utöver de veckovisa längre texterna har William-Olsson gjort en genomgång över de böcker som inte recenserats, i en sammanställning som för flera av poeterna rimligen blir deras enda tillfälle att få ett omdöme av en etablerad kritiker. Här syns verkligen spännvidden över de poesiböcker som publicerats under året. Han tar upp poeternas dragning till det triviala som ett nytt inslag, men underlåter att nämna att det kan vara det danska inflytandet – den yngre generationen danska poeter har i snart tio års tid skrivit den typen av vardagliga dikter, något som mer och mer har plockats upp av svenska kolleger.

Utopiskt skriver William-Olsson om Hanna Nordenhöks avhandling från i höstas om Gloria Gervitz, Anja Utler och Ann Jäderlund, att den borde gynna möten mellan de konstnärliga och litteraturvetenskapliga forskningsområdena. Det är dock kanske lite naivt att senare lägga ut texten kring Alice Kassius Eggers diktrad ”om du bodde här skulle du vara hemma nu”, utan att nämna att det är en så uppenbar allusion till den röda rad som inleder David Väyrynens Marken: ”Välkommen till Lappland. Om du hade bott här hade du varit hemma nu.

Med fingertoppskänsla avslutas boken med en kort essä av Julia Pennlert, som har forskat på onlinedikter, och hur digital läsning skiljer sig från pappersläsning av dikter. På internet utgör den tryckta boken fortfarande en norm, även om det finns anledning att fråga sig om det är en övergångsperiod, när fler och fler skriver dikter utan att ha en relation till läsning av dikter. Men det behöver inte vara negativt: det var andra medier som fick mig att börja läsa poesi: rockmusikens sångtexter, radioprogram (med uppläsningar av Göran Sonnevi, Katarina Frostenson, dokumentärer av Gunnar Harding), tv-program (med Bodil Malmsten som gäst).

Ja, den här boken landar i efterdyningarna av den poesidebatt som anstiftades av Victor Malm i Expressen i januari, och som rökte ut hela den yngre kritikergenerationen. Sista ordet lär inte vara sagt där, men mina sista ord om årets upplaga av Örnen och Kråkans årliga antologi blir att den visar hur levande svensk poesi fortfarande är – både i tryckt och otryckt form – och att det bara finns anledning att följa dess fortsatta äventyr, hur länge det nu varar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar