att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 mars 2019

Jeg vil en tanke, Gunnar Björling, översättning Yngve Pedersen, Kolon


Den som vill lära sig vad som konstituerar den poetiska rösten har mycket att hämta hos Gunnar Björling. Han hör till de ytterst få poeter jag kan känna fysiskt behov att återvända till, där det ständiga återvändandet inte (enbart) innebär att trösta sig med de bekanta orden, utan mer om att i stunder av tvivel eller övertygelse om motsatsen påminna sig vad poesin är kapabel att uträtta. Detta ljus. Denna påträngande röst. Denna nya värld som han åskådliggör.  

Nu har jag för ovanlighetens skull läst Björling på norska, i boken Jeg vil en tanke, där Yngve Pedersen har valt ut dikter från samtliga 20 diktsamlingar, för att presentera dem på norska. ”Gjendiktning” lyder deras lämpliga glosa, för det är verkligen frågan om att återskapa dikter på ett nytt sätt.


Det är en ambitiös bok, som ger en så heltäckande bild som man nu kan önska. Tidigare har Björling samlats i ett otal antologier på svenska, men det är nu några år sedan (1989 års urval i två böcker är väl det senaste om man inte inriktar sig på det fullständiga). 1957, ett år efter hans död, utkom på Wahlströms & Widstrand den fina Dikter i urval, som jag fortfarande håller som den enskilda bok på svenska som betytt mest för mig. Urvalet för den här nya norska boken blir då som en norsk motsvarighet, som ändå går längre in i Björlings karriär genom att också välja dikter ur de två första böckerna från 20-talet.

Förbluffande konsekvent skriver Björling sin dikt genom årtiondena. I de första böckerna finns en typ av aforismer man bara kan kosta på sig i ungdomen. Mer övertygande blir den livsupplevelse som redovisas, och som bevisas av den erfarenhet som utgör själva förutsättningen för de dikter som sedan nedtecknats. För att uttrycka det mer koncist: dikterna är förankrade i verkligheten, även när de ger sken av att vara abstrakta.

Han är paradoxal. Han är rolig. Han är handgriplig. Han är taktil. Han skriver om det som ingriper i ett skeende. Det som hjälper oss kan vara lika olyckligt och förtvivlat som vi själva är. Det finns en delaktighet i hur Björling skriver, och som borde vara förklaringen till dess fortsatta tjusning.

För den delen kan hans fragmentariska skrivsätt jämföras med Lars Norén, som gett ut två böcker Fragment. Där Norén är självmedveten är Björling uppriktigare, mindre förställd. Att Björlings diktfragment är resultatet av hård redigering är uppenbart, att han ständigt suddade fram det som skulle bli de kortkorta dikterna. Men också att han inte gör det för att ställa ut föremål i färdig form, dikter som man kan lägga huvudet på sned åt och applådera åt för att de uttrycker något klokt eller fyndigt eller vackert. Nä, han skriver dikter som på något sätt inte är färdigstöpta, som liknar skulpturer som inte har stelnat.

På norska kan han ibland låta mer formell än på svenska. Kanske svenskan har möjligheter till en mer avskalad form, att kadenserna faller tyngre på svenska. När ljuset bryter fram i Björlings dikt – då sker det så plötsligt. Givetvis blir man påmind om det även på norska, men också om spelet mellan ljus och mörker. Det är idylliskt utan att bli fridfullt. Genomgående är dikterna präglade av detta utbyte mellan polariteter – spänningen mellan lugnet och oron som ständigt pulserar under orden, över orden, genom orden.

Och vankelmodet. Många av dikterna beskriver en rörelse mot livet, att kanske vilja bli delaktig i ett större sammanhang, eller att hellre stanna utanför. Men Björling skriver inte bara inom detta spänningsfält, att leva eller inte, utan det som kanske gör starkast intryck är de många kärleksdikterna. Den bästa eller vackraste är från samlingen Där jag vet att du (1938), och inleds med en nio ord lång tillräcklig summering av vad kärlek innebär:

                      ALDRI SÅG JEG
                      som når om morgonen
                      jeg
                      deg.

I den uppställning som den här utgåvan väljer sprids stroferna över flera boksidor, och behandlar dikten som fyra separata dikter, och lägger även till en strof (dikt) i mitten: ”Å SOM VAR EN FLIK av det fullkomne / hos deg.” Därmed blir Björlings fragmentariska kvaliteter betonade, och det är kanske inte i sig negativt.

Under 40-talet blir han också mer kryptisk, mer introvert. Det som sägs i dikter här blir också tillräckliga summeringar: ”det ordløse ord / det kysser din smertes time.” Mot slutet förekommer så en allt strängare reduktion, med färre ord, som ändå tillåter det ovanliga ljuset att bli ett så användbart inslag.

Generellt återskapar (gendiktar) Pedersen fint och respektfullt. De norska läsarna får onekligen en Björling i helfigur, och kan själva följa med i balansgången mellan det abstrakt spröda och det fysiskt kroppsliga. Även om jag betackar mig för läsarten kring poesi som levnadsråd går det att läsa den här boken som en samling klokheter med praktisk bäring. Titeln är ju vald från en dikt från 1943 (”jeg vil en tanke, min tanke, en siste”), som inte ens finns med i min urvalsbok från 1957, och det säger förstås något om att ett urval ändå inte kan fånga helheten. 

Man kunde roa sig med att plocka en rad nästan varstans ifrån och göra den till titel för en samling. Så djävla bra skriver han. Från några olika dikter, rader som i sig kan bilda en ny dikt:

                      Jeg er en syngende tone
                      Og dagen er enkel
                      Den gåten der bærer oss
                      denne eneste dag
                      Du gikk i verden inn
                      må søvn bære din vake

och så vidare … Den desperata vädjan som den valda titeln understryker är ändå lämplig, och ger en bra uppfattning om Gunnar Björlings blygsamma storhet.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar