Den som vill lära
sig vad som konstituerar den poetiska rösten har mycket att hämta hos Gunnar
Björling. Han hör till de ytterst få poeter jag kan känna fysiskt behov att
återvända till, där det ständiga återvändandet inte (enbart) innebär att trösta
sig med de bekanta orden, utan mer om att i stunder av tvivel eller övertygelse
om motsatsen påminna sig vad poesin är kapabel att uträtta. Detta ljus. Denna
påträngande röst. Denna nya värld som han åskådliggör.
Nu har jag för
ovanlighetens skull läst Björling på norska, i boken Jeg vil en tanke, där Yngve Pedersen har valt ut dikter från
samtliga 20 diktsamlingar, för att presentera dem på norska. ”Gjendiktning”
lyder deras lämpliga glosa, för det är verkligen frågan om att återskapa dikter
på ett nytt sätt.
Det är en ambitiös
bok, som ger en så heltäckande bild som man nu kan önska. Tidigare har Björling
samlats i ett otal antologier på svenska, men det är nu några år sedan (1989
års urval i två böcker är väl det senaste om man inte inriktar sig på det
fullständiga). 1957, ett år efter hans död, utkom på Wahlströms & Widstrand
den fina Dikter i urval, som jag
fortfarande håller som den enskilda bok på svenska som betytt mest för mig.
Urvalet för den här nya norska boken blir då som en norsk motsvarighet, som
ändå går längre in i Björlings karriär genom att också välja dikter ur de två
första böckerna från 20-talet.
Förbluffande
konsekvent skriver Björling sin dikt genom årtiondena. I de första böckerna
finns en typ av aforismer man bara kan kosta på sig i ungdomen. Mer övertygande
blir den livsupplevelse som redovisas, och som bevisas av den erfarenhet som
utgör själva förutsättningen för de dikter som sedan nedtecknats. För att
uttrycka det mer koncist: dikterna är förankrade i verkligheten, även när de
ger sken av att vara abstrakta.
Han är paradoxal. Han
är rolig. Han är handgriplig. Han är taktil. Han skriver om det som ingriper i
ett skeende. Det som hjälper oss kan vara lika olyckligt och förtvivlat som vi
själva är. Det finns en delaktighet i hur Björling skriver, och som borde vara
förklaringen till dess fortsatta tjusning.
För den delen kan
hans fragmentariska skrivsätt jämföras med Lars Norén, som gett ut två böcker Fragment. Där Norén är självmedveten är
Björling uppriktigare, mindre förställd. Att Björlings diktfragment är
resultatet av hård redigering är uppenbart, att han ständigt suddade fram det
som skulle bli de kortkorta dikterna. Men också att han inte gör det för att
ställa ut föremål i färdig form, dikter som man kan lägga huvudet på sned åt
och applådera åt för att de uttrycker något klokt eller fyndigt eller vackert.
Nä, han skriver dikter som på något sätt inte är färdigstöpta, som liknar
skulpturer som inte har stelnat.
På norska kan han
ibland låta mer formell än på svenska. Kanske svenskan har möjligheter till en
mer avskalad form, att kadenserna faller tyngre på svenska. När ljuset bryter
fram i Björlings dikt – då sker det så plötsligt. Givetvis blir man påmind om
det även på norska, men också om spelet mellan ljus och mörker. Det är idylliskt
utan att bli fridfullt. Genomgående är dikterna präglade av detta utbyte mellan
polariteter – spänningen mellan lugnet och oron som ständigt pulserar under
orden, över orden, genom orden.
Och vankelmodet.
Många av dikterna beskriver en rörelse mot livet, att kanske vilja bli delaktig
i ett större sammanhang, eller att hellre stanna utanför. Men Björling skriver
inte bara inom detta spänningsfält, att leva eller inte, utan det som kanske
gör starkast intryck är de många kärleksdikterna. Den bästa eller vackraste är från
samlingen Där jag vet att du (1938), och inleds med en nio ord lång
tillräcklig summering av vad kärlek innebär:
ALDRI SÅG JEG
som når om morgonen
jeg
deg.
I den uppställning
som den här utgåvan väljer sprids stroferna över flera boksidor, och behandlar
dikten som fyra separata dikter, och lägger även till en strof (dikt) i mitten:
”Å SOM VAR EN FLIK av det fullkomne / hos deg.” Därmed blir Björlings
fragmentariska kvaliteter betonade, och det är kanske inte i sig negativt.
Under 40-talet blir
han också mer kryptisk, mer introvert. Det som sägs i dikter här blir också
tillräckliga summeringar: ”det ordløse ord / det kysser din smertes time.” Mot
slutet förekommer så en allt strängare reduktion, med färre ord, som ändå
tillåter det ovanliga ljuset att bli ett så användbart inslag.
Generellt
återskapar (gendiktar) Pedersen fint och respektfullt. De norska läsarna får
onekligen en Björling i helfigur, och kan själva följa med i balansgången mellan
det abstrakt spröda och det fysiskt kroppsliga. Även om jag betackar mig för
läsarten kring poesi som levnadsråd går det att läsa den här boken som en
samling klokheter med praktisk bäring. Titeln är ju vald från en dikt från 1943
(”jeg vil en tanke, min tanke, en siste”), som inte ens finns med i min
urvalsbok från 1957, och det säger förstås något om att ett urval ändå inte kan
fånga helheten.
Man kunde roa sig med att plocka en rad nästan varstans ifrån
och göra den till titel för en samling. Så djävla bra skriver han. Från några
olika dikter, rader som i sig kan bilda en ny dikt:
Jeg er en syngende tone
Og dagen er enkel
Den gåten der bærer oss
denne eneste dag
Du gikk i verden inn
må søvn bære din vake
och så vidare … Den
desperata vädjan som den valda titeln understryker är ändå lämplig, och ger en
bra uppfattning om Gunnar Björlings blygsamma storhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar