23 mars 2019

Rätten, Pernilla Berglund, Teg Publishing; Den apan, Linus Gårdfeldt, Bonniers; Musiken av aldrig och ingenting, Håkan Sandell, Ellerströms


Tre nya diktsamlingar visar både variation och utveckling i den svenska poesiutgivningen. Det stillsamt enträgna tilltalet hos Pernilla Berglund imponerar mer än Linus Gårdfeldt och Håkan Sandell.

Utan att överdriva skulle jag genast hävda att Pernilla Berglund har en framskjuten position bland poeter som debuterat på 10-talet. Även om man lätt känner igen delar av motivvärlden är det ändå tydligt att en utveckling sker i Rätten, hennes tredje och än mer slagkraftigare bok.  


En utveckling som tar sin utgångspunkt i språket: här finns en outtalad respekt för det som inte kan sägas. Hon utforskar minnen av en pappa, av en rättegång, även om titelns ord också kan syfta på rättigheter. En försoning är inom räckhåll, men det är svårt att uppnå den efterlängtade nåden: ”marken är av sand, där ett träd fallit och rotvältan visar / allting i mig som inte liknar förlåtelse / vad har du kvar nu?”

Berglunds förmåga att med några enkla drag fånga stämningar är osviklig; hon skriver böcker att leva kvar i, och då blir hennes självklart utförda porträtt av norrländska älvar och skog klart minnesvärda. Själva den avhuggna rytmen är också norrländsk. Det är inga stora åthävor, men jag vet att i den här bokens stämningar kommer jag att leva länge.

Ett annat temperament visar Linus Gårdfeldt, i sin femte bok Den råttan. Han skrev ekopoesi innan det blev inne, men har nu anammat ett vardagligt tilltal, typ kåseriet. Här blir slappheten en del av poetiken, i dikter som trevar sig fram och nuddar självföraktet, det tvivel som gnager i hos alla kanske, att det vi sysslar med inte är så viktigt egentligen.


Som att skriva poesi, en verksamhet Gårdfeldt vänder sig emot: ”poesin den råttan i det sneda solljuset / när ditt inre av mörker betäckes eller något liknande”. Ibland är det roligt, ibland lite för ansträngt, kanske lite för självmedvetet. 

Gårdfeldt vacklar mellan det interna och det förlösande. Hans sätt att maniskt uppehålla sig vid kroppens bakre regioner, det naiva och samtidigt ärliga förhållningssättet, samt det nyuppväckta intresset för fotboll får mig att undra om det är Stig Larsson som spökskrivit. Så klart det inte är, men faktiskt gör Gårdfeldt lite som Berglund, söker nya vägar för poesin.

Desto mer traditionell är Håkan Sandell, som en gång i tiden var en del av den mytomspunna Malmöligan (tillsammans med bland andra Lukas Moodysson, Clemens Altgård och Kristian Lundberg). Hans nya bok Musiken av aldrig och ingenting är elegier över förlorade årstider – tio vardera vigs åt vinter, vår, sommar och höst.


Han apostroferar Shelley, och skriver i en uttalat romantisk anda, där det otidsenliga och ålderdomliga tilltalet bryts när han nämner saker som delad vårdnad, mobilabonnemang och Pokémon. Han inventerar ett Europa som ter sig allt mer dött, med nedslag i Oslo, Stockholm, Berlin. 

Det är dikter som tenderar att bli något för schablonartade och distanserade: ”Drömskt av fluida hjälpmedel följer ögat / hur guldkantade moln absorberar / det nattmörker de sakta doppats ner i”. Gemensamt med Gårdfeldt är tvivlet på vad poesin kan åstadkomma, en fråga som kanske behöver ställas ibland, men i så fall på mer konstnärligt övertygande sätt.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/3 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.