att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 apr. 2014

Klingsor, Torgny Lindgren


”Det finns egentligen ingen som kan skriva om konst. Att konsten finns beror på att den är obeskrivlig”. Det är Torgny Lindgren som uttalar sig så här i sin nya roman Klingsor.

Och ändå … Ändå skriver han ju den här romanen om just en konstnär, en uppfunnen Klingsor från de västerbottniska marker författaren känner så väl. Excentrikern Lindgren skriver om excentrikern Klingsor – men har vi inte varit med om det förr? Men Lindgren har väl sedan länge varit på väg att bli lite för finurlig för sitt eget bästa. Han parerar det med sin kärvhet, även om motviljan att vara till lags på ett sätt bara förstärker charmen och ökar attraktionskraften, som om han bleve en allt mer oemotståndlig tjurgubbe.

När vi får veta att Klingsor – stillebensmålaren – målade samma tavla gång på gång får vi den första nyckeln in till Klingsors personlighet, till Klingsors lindgrenska personlighet. Det finns åtskilliga gåtor utlagda här. Till det yttre påminner det om vilken levnadsteckning som helst, med giftermål och karriär, fast på det inre planet utspelar sig excentrikerns alla spörsmål. Som att Klingsor i Paris uppsöker alla konstnärsskolor, utan att någonsin gå in i någon. För att han redan har lämnat allt och alla bakom sig: redan innan han ställer ut har han fullbordat sin konst.

Nog finns gott om ledtrådar för hugade spekulanter som vill läsa in Lindgrens egen person hos Klingsor. En påtaglig känsla att tiden håller på att rinna ut. Men allt är ändå bara tillfälligheter. Säger Lindgren.

Som har lika nära till svamlet som till de skarpa och avhuggna sentenserna, det där som fortfarande gör läsningen till en fröjd. Han skriver en slags variant av Sternes Tristram Shandy, alltså med mest fokus på digressioner och anekdoter. Mest påtagligt anekdoten om det dricksglas som den unge Klingsor hittar i Storvikstjärn, på en stubbe, format av sin sneda omgivning och nu av decenniers slitage blivit så vingligt att det inte kan stå upprätt på de möbler som vattenpassen anser vara den riktiga riktningen. Det är ett förhäxat glas som återkastar ljusen på ett sätt som ögonblickligen formar honom till konstnär. Givetvis har glaset ställts där av Gammklingsor.

Glaset lever sitt eget liv. Tinget som får liv är vad Lindgrens roman handlar om, och själv arbetar han ju med just detta: att med hjälp av fantasin blåsa liv i det döda. Men något grepp om konstnären Klingsor får vi kanske inte. Ovanligt nog skrivs hans historia av tredje persons plural, och det ”vi” som utger sig skriva boken om honom företar vissa likheter med den på alla plan singulära författare som lånar sitt namn till omslaget.

En tanke som prövas är om storheten kan finnas där vi minst anar den. Någon Klingsor känner vi ju inte till från konsthistorien, men det är typiskt av Lindgren att skriva om en konstnär som når ungefär samma slags storhet som han själv har nått inom litteraturens område. Kanske det är Lindgrens dröm om att få försvinna, till exempel från den offentlighet som han säger sig ha så svårt för. Klingsor har en benägenhet att försvinna, inte bara geografiskt.

Dessutom kan Klingsor läsas som Lindgrens summering, en sista förkunnelse med de välkända ingredienserna, med sina upprepningar kring samma tema och nästan för mycket av allt det välkända hos den här författaren: matlagningen med de skumma inslagen, spriten, vänskapen, konsten och berättandet, spelet mellan det rimliga och det omöjliga (få författare lyckas få dessa motpoler att trivas så bra tillsammans). Alltså är det som att läsa Lindgren i koncentrat – en förtätad epilog i författarskapet, inte alls vare sig oäven eller försumbar.

2 kommentarer:

  1. Ett Lindgren-destillat, alltså. Jag ser fram emot läsningen. Tack för god introduktion och inspiration. Intervjun i Babel understryker att Lindgren inte gillar offentligheten i den meningen att han ogärna förklarar eller kommenterar innehållet i sina böcker, Det länder honom till heder.

    SvaraRadera
  2. Hur det än är: man läser gärna Lindgren, återkommer till honom.

    SvaraRadera