att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 okt. 2013

Historien om Leila K, Petter Wallenberg


Boken om Leila K är skriven som ett reportage mer än som biografi. Det är en sorglig påminnelse om hur både ett artistliv och ett mänskligt liv gått till spillo.

I en kontrafaktisk historieskrivning skulle man önska att någon i tidigt 90-tal ryckte loss Leila K från dåliga rådgivare och skickade henne till låtskrivare och producenter med vett att ta till vara hennes osannolika begåvning. För när det sägs att Sveriges enda rockstjärna heter Thåström glömmer vi att Leila K av rockgudarna fått exakt lika mycket utstrålning och röst som den gamle Ebba Grön- och Imperiet-hjälten.

Men hade det hjälpt? Leila K åstadkom på 90-talet endast två album, och har sedan dess levt långa perioder som hemlös, och givetvis finns det anledning till att hennes konstnärliga kreativitet aldrig tilläts blomma ut. Den anledningen nuddar Petter Wallenberg vid i sin bok Historien om Leila K, när han antyder en pågående ADHD-utredning.

Hon föddes som Leila El Khalifi 1971 av marockanska föräldrar, men flydde hemmet som femtonåring. Strax upptäcktes hon av DJ-duon Rob'n'Raz och hjälpte dem till hitten ”Got To Get”. Samtidigt hinner hon knappt slå igenom förrän problemen startar, av både disciplinär och ekonomisk art.

Wallenbergs bok är ingen biografi, utan mer ett journalistiskt reportage där han söker efter och finner Leila K i Stockholm, för att be henne vara med på en skiva han ämnar producera. I nästan två år arbetar de av och till, men mest handlar det om gräl och jakt på sprit och pengar. Skivan utkom verkligen i våras, drygt tre och ett halvt år efter att bokens redovisade möten slutar.

Till stilen verkar Wallenberg ha förläst sig på Hunter S. Thompsons febrila gonzo-journalistik, det överskattade knepet att helt gå in i sitt ämne. Han intervjuar en hel del narkomaner och hemlösa medan han klär ut sig och väntar på att få audiens hos Leila K, och det finns inte alltid en koppling till artisten.

Vid några tillfällen antyds att Leila K egentligen är punkrockare, och det ligger mer än ett korn av sanning där. Det är med tanke på det märkligt att hon gjorde ett så blekt och intetsägande intryck när hon gästade Backyard Babies på låten ”I Love To Roll”.

Som artist var hon helt oberäknelig: i England kunde hon börja tala svenska i intervjuer, och när hon intervjuades i Sverige talade hon engelska. Hon beter sig som ett barn, helt okänslig för hur hon uppfattas av andra. Undantagsvis finns ett uns av självinsikt när hon kommenterar hur de forna kamraterna Rob'n'Raz brukar säga att de gillar människan Leila: ”Ja, hur mycket människa finns det kvar?”

Svenska rockjournalister vill ju ha gemytliga artister, nickedockor som är artiga och trevliga. Leila K är inte rumsren, även om en lite väl stor del av den här boken går ut på att dementera rykten att hon kissat offentligt.

Det är en otroligt sorglig bok, på många plan, främst det mänskliga. Världen går inte under för att Leila K inte längre gör angelägen musik – de två låtar hon till sist gjorde med Wallenberg är tyvärr trista – men människan Leila har under en lång tid hållit på att gå under.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/10 2013)

2 kommentarer:

  1. Den vill jag läsa. Leila gick i min skola en klass under från sexan. Petra också vän från grundskolan säger (vilket jag inte minns) att hon var som en virvelvind, hon var överallt med total energi. Hon har helt rätt i dokumentären, finns någon tråkigare än Dilba?

    SvaraRadera
  2. Fredrik Bergman17 oktober 2013 23:01

    Din recension gör mej sugen på att läsa boken. Det är ett gott betyg. Leila K är snart i mitt hus.

    SvaraRadera