att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 okt. 2013

Kritik 06-12, Hanna Nordenhök


Redan på förhand undrar jag om det här ska bli en så kallat problematisk läsning. För jag gillar Hann Nordenhök som kritiker, och nu har hon samlat en del av sin kritiska gärning i boken Kritik 06-12, utgiven av Autor, det synnerligen pigga förlaget knutet till Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

Hur då problematisk? Jo, jag befarar att här blir det endast en bekräftande läsning, en misstanke som styrks av att jag råkar ögna igenom innehållsförteckningens namn, där det visar sig att Nordenhök nästan uteslutande skriver om mina favoriter: Lotass, Duras, Lispector, (Djuna) Barnes, Jelinek, Frostenson, Hillarp, Cixous, Christensen … Jo, en och annan manlig författare finns det också plats för. Med andra ord: hon har utsökt smak. Tycker jag.

Det är en bok som rör sig bakåt i tiden, vilket är ett piggt anslag (därför borde den ha hetat Kritik 12-06, i konsekvensens namn). Jag startade min blogg bernur 2006, och kan därför jämföra: på ett sätt var jag en bättre kritiker då, det vill säga mer orädd, och hade så mycket att bevisa varje gång jag började hamra på tangentbordet. Risken är att det blir slentrian, efter några år – delvis beroende på att du blir så kräsen som läsare, tycker att du har sett allt redan. Samtidigt blir ju ens redskap förfinade – subtila saker fogas in smidigare.

Nåvål, jag gillar greppet att gå från nutid till dåtid, helt enkelt därför att det synliggör andra saker än det gängse. Det är elegant gjort. Nordenhök rör sig också från den stora draken Aftonbladet, där hon nu huserar, till de mindre OEI, Ord & Bild, och Lyrikvännen, där hon började för sju år sedan.

Nordenhök är helt klart en generös läsare. Enligt sitt eget förord är det umgänget med poesin som har format hennes kritikergärning – Nordenhök är en bra poet. Och nog vill jag gärna tro det, att poesin gör dig till en bättre läsare – att det har med närheten till texten att göra, en vana att läsa det tygellöst skrivna, att lära sig förhålla sig till sådant som gör uppror mot det innötta.

Att då jag nu kommer här och ska läsa den här boken kritiskt, det känns en smula udda: att kritisera en kritiker, liksom. Å andra sidan, om det är något man lär sig av att läsa, så är det väl att vänja sig vid det udda och aparta. För mig ligger det något väsentligt i Nordenhöks programförklaring: ”Kanske måste en kritik som vill in i djupet av sig själv och litteraturen med nödvändighet söka sig mot sin egen möjlighet som konstform, mot ett genremässigt osäkrande, ett poetiskt risktagande.” Givetvis: en kritik värd att ta på allvar måste våga något, våga göra sig lite löjlig rentav – uttrycka något oerhört också, inte bara skydda sig bakom garderingar och förbehåll. Hon kostar också på sig en viss njugghet mot Tranströmer, och hävdar att man ”högaktar” honom – det är nog det som har blivit Nobelpriskriteriet, för det är ju så med Munro också, att det är en författare att ”högakta” mer än att gilla.

Där finns styrkan i Nordenhöks läsningar, att de är entusiastiska, i ordets rätta bemärkelse. Samtidigt som de är kritiska, fortfarande i ordets rätta bemärkelse. Därför är det läsvärt och instruktivt. Och då blir också hennes texter, som inte enbart är recensioner utan också förord och några längre texter ur tidskrifter, inte enbart dagsaktuella nedslag, utan något av bestående värde.

Det som gör Nordenhök till en bra läsare är alltså modet att sticka ut hakan, samtidigt som hon behåller en integritet gentemot sin noggrannhet som läsare. Hon är skicklig på att se bortom det ytliga intrycket, och att blottlägga de viktiga aspekterna ur de enskilda författarskapen, helt enkelt berätta på vilka sätt de är unika, som när hon talar om ”smärtfetischen” som Bruno K. Öijer gjort sig beroende av.

Hon skriver varken för enkelt eller för svårt, och det är nog svårare än man tror att upprätthålla en sådan balans. Men hon gör det för att hon vill förmedla, utan att ge avkall på verkets inre kärna, och hon gör det utan teoretiska käpphästar. Dock undrar jag om det verkligen är nödvändigt att skriva om ”ett reciprokt läckage” hos Cixous – fast, ja, det kanske är nödvändigt.

Medan jag läser, kan jag inte låta bli att fundera över den dysfunktionella kronologin. Enligt logiken borde Nordenhök bli en sämre kritiker ju längre in i boken vi kommer. Men det är något som händer, som om högstanivån blir högre i de tidigaste texterna, som om det ligger något i den annalkande utslätningens förbannelse. Hungriga vargar jagar bäst.

Det är inspirerande att läsa Hanna Nordenhök, och jag kan inte låta bli att hela tiden tänka att det där vill jag själv göra, läsa kritiskt. Och skriva om det.

2 kommentarer:

  1. Nåja, kritik över kritiker är ju en hävdvunnen genre men du är ju mycket snällare (ibland kanske alltför snäll) än Thorild och slipper nog bli landsförvisad.

    SvaraRadera
  2. Thorild var ju också förlåtande, tycker hans kritik-bok är väldigt inspirerande, det där om att inget görs för sina fels skull, utan för sitt värdes skull ...

    SvaraRadera