att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 okt. 2013

För mycket lycka, Alice Munro


Ett (av många) problem med att läsa Nobelpristagare är väl att du på förhand vet att det är något du borde tycka om. Nu gäller ju det här inte enbart de relativt få som till sist får priset, utan det är något som vidlåder i stort sett alla som på något sätt lanseras som kandidater. Försök själv läsa en recension av vissa författares verk utan att du någon gång konfronteras med N-ordet (Nobel). Då görs mentala minnesanteckningar, att det här ska du nog läsa för att få vara en av de som ropar ”äntligen” en ödesmättad torsdag i oktober klockan 13.

Alice Munro har av svenska kritiker i cirka tio år varit Nobelprisfähig. Så fick hon också priset för tre dagar sedan. Jag hade bara läst henne sporadiskt, på engelska, och tog nu itu med För mycket lycka, som utkom på svenska 2010 (i Rose-Marie Nielsens översättning). Det råkade bli den boken som jag la vantarna på i onsdags, då jag anade att Munro kunde komma på fråga.

Visst är det bra! Det är tio jämnlånga noveller, var och en i det mer robusta anglosaxiska formatet. Svensk konsensus stipulerar att hon skriver lågmält, försynt, sparsmakat – med flera dimunitiva glosor, och vidare att - vänta bara, under ytan finns hela poängen.

Nu ska jag inte vara ogin mot översättaren Nielsen, som nog har gjort ett gott jobb med stilen. Men det ger ett lite fattigt intryck när hon missar några väsentliga detaljer. Första novellen här är nog det bästa jag har läst av henne. Den heter ”Dimension”, i singular således. Men på svenska: ”Dimensioner”, i plural. Huvudpersonen Doree är på väg att besöka sin man i fängelset. Hon läser vägskyltarna, plockar ut ord ur korta ord som ”coffee” och ”shop”, en utmaning för en översättare. Vilka svenska ord som ersätter är egalt, men när Doree tvekar efter att ha plockat ut de givna orden ur ”shop”: ”'hop' and 'sop' and 'so' – wait a minute – 'posh'”, så är det för att vi ska förstå att hon inte är någon som associerar kvickt till ord, och det är en ledtråd till hennes personlighet. I den svenska översättning hoppas tvekan över: ”'mode' gav 'de' och 'dem', 'mo' och 'om'”.

I samma novell börjar maken bråka över ”en burk spaghetti”, vilket alla engelsktalande nog associerar till en burk med spaghettisås. Och i novellen ”Sprick-hål” väljer en pojke ”naturvetenskaplig linje” på nordamerikanskt high school? Nä: ”He chose to focus on science. He picked the hard sciences, not the soft earth sciences”. På svenska blir det: ”Han valde naturvetenskaplig linje men ville inte gå i pappans fotspår utan sökte sig hellre till svårare ämnen.”

En annan överenskommelse bland svenska kritiker är att du måste läsa långsamt – allra helst ”andaktsfullt” – när du läser Munro. Det passar mig perfekt, då jag sitter på tåget halva lördagen, med dess obligatoriska förseningar (ordet ”signalfel” är ett av de mest frekventa ord jag hört de senaste veckorna). Men jag tycker att det generellt blir problematiskt att läsa noveller av Alice Munro. Jag vet redan på förhand vad jag ska tycka: utan att ha läst allt för mycket om henne känns det vid själva läsningen som att allt bara bekräftar saker som jag redan visste.

Visst är det bra! Ja, för all del, till en viss gräns. På samma sätt som Tomas Tranströmer är bra till en viss gräns, utan att någonsin korsa den gränsen, så som det ändå finns författare som gör, inte bara döda modernister utan levande och verksamma författare som tar större konstnärliga risker med sitt skrivande.

Flera gemensamma överenskommelser: hon visar sådan inlevelse. Jo, men det gäller ju all riktig litteratur; jag kan ändå villigt erkänna att exempelvis ”Ansiktet” visar att Munro förstår hur det är att bära på ett synligt stigma. Samtidigt: är det inlevelse? Är det inte ett av litteraturens äldsta trick, att ge sken av att på djupet förstå någon annans problem?

Det som känns igen kan också vara bekräftelse. Människan har alltid mer att erbjuda än det som möter ögat, som angicismen heter (går säkert att säga bättre på svenska för den som orkar). Vi underskattar konstant andra människor, glömmer bort att de bär på osynliga drag – ”dolda talanger”, som vi alltid sa när jag var ung. Vi borde bli bättre på att ta till vara dessa potentiella färdigheter. I stället sorterar vi utifrån fördomar, förutfattade meningar.

Vidare: varje novell är en komprimerad roman. Det må så vara. I en av novellerna, ”Skönlitterärt” (”Fiction”), är hon möjligen lite självironisk, när huvudpersonen upptäcker att den bok hon fått tag på inte är en roman utan en novellsamling: ”Det i sig är en besvikelse. På något sätt förminskar det bokens tyngd och får författaren att framstå som någon som bara står och tittar in genom litteraturens grindar och inte tryggt befinner sig innanför dem.”

Alice Munro är bra på att komma människor riktigt nära. Hon ger sina karaktärer dramatiska situationer, och dessa kan vara tillspetsade, kanske ibland lite väl långsökta. Det kan godtas: verkligheten är ibland ännu overkligare. Jag gillar också att hon har en slags ogarderad humor som gränsar till det absurda, med reservationen att det stannar just vid gränsen, inte blir tillräckligt drabbande. Ibland kan hon nå fram till något poetiskt: ”Det finns ett annat ord för skogen, och det ordet smyger omkring i utkanten av hans tankar, han kan nästan nå det. Men inte riktigt. Det är ett sammansatt ord som verkar hotfullt men oväsentligt.” (Ur ”Trä”.)

På 90-talet var Raymond Carver oerhört stor i Sverige, med filmatiseringen Short Cuts. I hans noveller händer inget. Här händer för mycket, på något sätt, som om Munro inte riktigt litar på sina berättelser, utan inför många våldsamma moment. Och liksom Carver skrev en lång novell om en verklig person – det övertydliga valet Tjechov – väljer Munro att avsluta med en riktigt lång titelnovell om Sofia Kovalevskaja, matematiker och romanförfattare. Kanske vill hon med det visa att hon må syssla mest med fiktiva karaktärer, men det är ingen skillnad – de kan vara lika verkliga som ett verkligt människoöde. Hon lyfter människorna ut ur glömskan.

Nä, det är orättvist att jämföra, men jag kan inte låta bli att vid läsningen av Munro tänka på Flannery O'Connor, vars noveller också innehåller historier där hotfulla situationer ger vika för våldet. Munros novell ”Fria radikaler” ger åtminstone mig intrycket att hon gjort sig hemmastadd hos O'Connors noveller. Men hos O'Connor finns en religiös dimension, som hela tiden låter skeendet bli föremål för en diskussion kring etik som jag saknar hos den här kanadensiska trots allt lovvärda novellförfattaren.

2 kommentarer:

  1. Usch vilken magsur reflektion! Inte fint nog. Inte tillräckligt oläsligt. Inte tillräckligt inordnat i den kvalificerade litteraturhistorien. Nu känner jag mig riktigt tillplattad eftersom jag tycker att Munro gör det som stor litteratur ska göra: hon drar in mig i sina berättelser och bekräftar hur det är att vara människa. Ja, jag är såklart partisk. Har läst Munro några år nu (tack förhandsspekulationerna som satte mig på spår en gång), jag gillar henne skarpt. För att det i hennes noveller djupnar, hisnar, glittrar och tar andan ur en och samtidigt är alldeles fantastiskt vardagligt och igenkänningsbart. Klart att det finns andra bra novellister, klart att jag inte läst dem (alla). Klart att man kan säga något om andra som fördjupar formatet och utvecklar formatet åt andra håll och på andra sätt och som kanske ur litterärt utvecklingsperspektiv är intressantare. Men kanske inte alltid lika bra. Äh, det här kan man ju inte diskutera: tycke och smak naturligtivis. Men ändå: "Möjligen lite självironisk". Såklart hon är! "Inte blir tillräckligt drabbande". Förlåt? Okey, "Too much happiness" är inte den allra bästa. Det finns ett par svagheter, upprepningar i den. Lycka då att "Dear life", den allra senaste, är så gedigen. Om översättningarna vet jag ingenting.

    SvaraRadera
  2. Kanske en lite överdriven reaktion, främst på grund av att så många hyllar henne ... Äsch, det är ju bra gjort. Jag kommer ändå inte över att hon, Munro, bara tar läsaren i handen och leder henne till en avgrund, och säger, titta där vilka hemskheter människor gör mot varandra.

    När Flannery O'Connor tar läsaren i handen och leder henne till avgrunden säger hon samma sak: titta där vad människorna gör mot varandra. Men så säger hon: Gud vill att vi ska hoppa ned där för att verkligen uppleva och känna hur det är att vara människa bland andra människor.

    SvaraRadera