Bokmässerapport 2013

”Ta ett foto på Björn Ranelid”. Så lyder mina elevers befallning när jag berättar att jag ska till bokmässan på fredag. Ett enkelt uppdrag, tänker jag, eftersom det knappt går att röra sig på området utan att några gånger stöta på den mest synlige av svenska författare.

Vår bil hamnar i en långsam bilkö utanför mässområdet, när vi letar parkering. ”Vi vill ju inte köra på en författare”, kommenterar min kollega som kör bilen och vi släpper förbi mängder av människor som rör sig mot ingångarna. ”Skulle du jubla eller sörja om jag körde på Ranelid?” frågar han också. Jag svarar inte omedelbart.

(Lena Andersson, Philip Teir och Björn Larsson dissekerar kärleken.)

Den mångbesökta bokmässan lever sitt liv utanför alla debatter om läsningens nedgång och förestående avveckling. Om än det kanske inte är ett tempel för läsning är det åtminstone ett tempel för boken. Eller böckerna, menar jag, som liksom de flesta rör sig med en allt tyngre packning böcker som vi hoppas ska hinna läsa inom en snar framtid.

En tendens som jag tycker blir allt tydligare på bokmässan är att programmet flyttar sig från seminarierummen på andra våningen ned till mässgolvet på första våningen. Tidigare har jag kryssat som en målsökande robot mellan de instängda rummen för att lyssna på de intressanta samtalen, men det blir ett allt digrare program även för den som inte betalar de dyra entrébiljetterna till seminarierna.

Det kan vara nog så intressant att höra poeten Athena Farrokhzad i Svenska kyrkans monter ”Se människan” prata om sin lysande diktsamling Vitsvit, eller att vid något tillfälle lyssna på journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som nog besökte alla tidningars montrar för att prata om sina hemska erfarenheter i etiopiskt fängelse.

(Gabriella Håkansson talar om Aldermanns arvinge med Stephen Farran-Lee.)

Nästan alla som jag lyssnade på vid något seminarium hörde jag också tala nere på mässgolvet. Så att följa mitt rörelsemönster på årets bokmässa torde ha erinrat om den där hackspetten på Kalle Ankas julafton, då jag ständigt var på språng mellan de olika våningarna för att hinna med så många programpunkter som möjligt.

Möjligen rörde jag mig lite för snabbt, då jag utanför tv-programmet babels provisoriska studio råkade knuffa till en kvinna i en snygg vinröd klänning. Hon vände sig om och stirrade på mig med en så tillintetgörande blick att jag glömde bort att säga förlåt: Camilla Läckberg.

Att man får en världsberömd författare att tappa prickarna i sitt efternamn när man för en gångs skull är klumpig, det är väl typiskt för bokmässan. Fem meter från oss talade Richard Ford, och jag var på väg till att lyssna på Mircea Cârtârescu. Ford och Cârtârescu är två starka kandidater till Nobelpriset.

(Mircea Cartaresceu ska tala med Norman Manea inom kort, 

om hur det är att vara intellektuell i Rumänien.)

På min väg dit hade jag pratat rumänsk poesi med Thomas på förlaget Rámus, som ger ut Svetlana Cârstean (i Farrokhzads översättning, förresten). Från Cârstean till Läckberg: tydligare kan nog inte spännvidden i bokmässan illustreras. En nödvändig spännvidd, där det för varje Läckberg måste finnas plats för en obskyr rumänsk poet.

Fick jag något foto på Björn Ranelid då? Nä, av alla kända och okända författare som rörde sig på mässan var han just i år utanför min radar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/9 2013)