att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 okt. 2013

Red Doc >, Anne Carson


På svenska finns två böcker av Anne Carson översatta till svenska av Mara Lee: Makens skönhet och Röd självbiografi. Två böcker som jag har läst och beundrat, inte minst i dess egenskap av att försöka åstadkomma något helt unikt, skriva en litteratur som inte ännu är skriven. Det är böcker som gör mig förundrad, drabbad på ett sätt som jag inte riktigt blir av alla dessa prydligt välskrivna välmenande böcker som ändå bara gör samma sak som någon annan gjort tidigare. Till detta hör att hon har utfört suveräna översättningar till engelska av Sapfo och Antigone.

All heder åt Lee som översättare – hon har gjort ett fantastiskt jobb med båda böckerna – men det är först när jag börjar läsa Carson på engelska som jag fattar vad det är hon håller på med, vad hennes projekt går ut på. För det är fascinerande och djupt oförglömligt att uppleva hennes böcker. Red Doc > heter hennes senaste volym, som enklast kan sammanfattas som en diktsamling.

Det är också en slags fortsättning på Röd självbiografi, där Geryon nu enbart heter G: ”The Red One”. Till hans sällskap hör Sad (But Great): ”looks kind / beware”. Även konstnären Ida: ”limitless”. Carson är mångsidig och mångbottnad – kanske rentav mångförslagen. Det är udda på riktigt, och inte någon lek med konventioner för lekens skull.

Beware – ta dig i akt, verkligen! För det här är farligt om något, med potential att tillfoga dig något, ännu oklart vad. Att det är poesi – det går inte att tvivla om, det är poesi med Emily Dickinsons definition: ”You could / take the entirety of the / common sense of humans / and put it in the palm of / your hand and still have / room for your dick.”

Carson syr ihop litteratur med liv, utan att sömmen syns. Proust och Daniil Kharms läses, och poesin kan nog upplevas som cerebral – men känslorna är aldrig i underläge. Ta bara personen Sad, som kunde identifiera sig med Keats ord från ett av dennes brev:
“I have never yet been able to perceive how anything can be known for truth by consecutive reasoning – and yet it must be. Can it be that even the greatest philosopher ever arrived at his goal without putting aside numerous objections? However it may be, O for a life of sensation rather than thoughts!” (22/11 1817)
Jag skulle utan att gå för långt säga att Anne Carsons dikt är sensationell på många sätt.

Det är för det mesta jämna marginaler, kortkorta rader (lite som i Lina Hagelbäcks Violencia, årets mest löftesrika poesidebut). Tuktade rader, hårt insnärjda – samtidigt som innehållet är så överskridande, så utmanande, så mycket på väg, mot friheten, mot rörelsen, så kvickt att det knappt hinner infångas. Det är ruffigt, bångstyrigt, avigt, i dikter som blir allt mer frispråkiga, allt mer företagsamma.

Och glatt, mitt i olyckan, när Carson går på upptäckarstråt i språket. Hon skriver piggt och rappt och kvickt och fyndigt, och hanterar myt och historia ovarsamt: ”Facts harbor many incongruities”, säger hon lite illmarigt, efter att ha lanserat sin Prometheus Rebound, vilket kanske är roligast för den som kan sina Aischylos och Shelley.

Den röda tråden som var så klar i föregångaren Röd självbiografi finns också här, allt ifrån den röda fladdermusen på omslaget (målad av Ida, givetvis). Intresset bibehålls utan effekter. Det kalla sys ihop med det varma, det hårda med det mjuka – hela tiden är rörelsen det dominerande intrycket, att det är ett skeende, ett förlopp, som dokumenteras. Det är skillnader som överbryggs; att sy ihop världen verkar vara en del av Carsons projekt, att betona sambanden och samhörigheten och sammanhangen.

Att sy ihop världen: för världen är ett sår. Vad är känslor? Hur mycket är inlärt, betingade reflexer? I de här dikterna är smärta och njutning samma sak, har samma värde och samma ursprung. Och ur samma dyrköpta erfarenhet – här saknas billiga visdomsord och enkla uppmaningar, imperativ att brodera eller trycka på kylskåpsmagneter.

Red Doc > är en biografi som vägrar ta formen av en berättelse. Fragmenten finns där att plocka upp, bitar av sanning – intryck, bilder. Saker som luras, retas, men du kan till ditt försvar välja att bli borttrollad av den röda magin i Carsons dikter.

Svårt att förklara vad det är som händer när jag läser den här boken: det är en fysisk händelse, något som överskrider genrebeteckningar, och blir något helt hämningslöst. Jag vill inte på något vis förringa värdet i att Tomas Tranströmer för två år sedan fick Nobelpriset, men om Svenska Akademien inte vill skämma ut sig inför eftervärlden får de skynda sig att ge Anne Carson detta pris genast – för det här är verkligen ett djärvt sätt att skriva som inte nöjer sig med att skriva behaget utan uppfyller det gamla modernist-credot ”make it new”.

2 kommentarer:

  1. Hon var mitt förslag i år - men inte tusan lyssnar nån! /Stewe

    SvaraRadera
  2. Så himla tråkigt! Jag tror det hade blivit en roligare diskussion efteråt, & jag tror definitivt att Carson är en författare som kunde nå ut till många läsare. Hennes översättningar av Sapfo (Sappho) är helt fenomenala, till att börja med!

    SvaraRadera