att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 okt. 2013

S:t Irvyne, eller Rosenkorsaren: romans, Percy Bysshe Shelley


Vad som avgör en klassikers position i den litterära kanon styrs förstås av nyckfulla krafter. De senaste femtio åren har nog poeten Percy Bysshe Shelley fått se sig passerad av sin hustru Mary, vars roman Frankenstein har levt starkare än hans poesi och versdramer, även om Gunnar Harding åren kring millennieskiftet gjorde några tappra försök att översätta åtminstone en del av dikterna (bäst lyckades han nog med ”Adonais”, elegin över Keats).

I något äldre gymnasieantologier i svenska kan nog en och annan kortare dikt av Shelley hittas, men det är länge sedan han var ett obligatoriskt inslag i kurserna. För att råda viss bot på den annalkande glömskan – den galopperande glömskan – översätter nu Vertigo för första gången på svenska en av de två gotiska romaner skrev i späd ålder, nämligen S:t Irvyne, eller Rosenkorsaren. Översättare är KG Johansson, som gör ett gediget jobb med originalets semikolon intakta; ja, det är en närgången översättning, som hjälper läsaren fram till att närma sig tidsepoken och dess stilideal.

Kan sägas att det här inte är utfört på allvar, utan en ungdomssynd av Shelley. Nåväl, men för att bredda, komplettera och fördjupa bilden av den romantiska poeten duger den utmärkt. Historien är relativt enkel, med huvudpersonen Wolfstein – kan ha fungerat som initial inspiration till namnet Frankenstein – som plockas upp av ett av de många banditgäng som huserar i gotiska romaner. Megalena de Metastasio blir vådligt förälskad i honom.

Kan också sägas att stilen är outvecklad, eller oförlöst. Den är hårt beroende av förebilder. Så även tematiken. Med darr på rösten skriver Shelley en historia som tenderar att bli lite för avskyvärd i sin tematik, men paradoxalt nog ändå inte tillräckligt avskyvärd (för att kvalificera som högkvalitativ gotik). Det är nära till det gråtmilda.

Även som poet har Shelley nära till hyperbolen. Men det är en ömsesidig förälskelse, som ger honom carte blanche att utföra hypnotiska skönhetsingrepp. Ibland skriver Shelley mer eteriskt vackert än Keats, en poesi som lättar från materien. Som prosaförfattare är han naturligt nog inte lika sprakande eller rörlig.

Dock finns ett par fina naturstycken, och psykologiskt kan det vara intressant med Wolfstein som banditen med samvete, eller att det här och där i idéspåret skönjs något som liknar embryot till den kommande kommunismen, eller att en beskrivning av giftfläckars spridning kan förebåda naturalismen som inte skulle ses som litterär nödvändighet förrän i slutet av 1800-talet. Och nog går det att hitta ett och annat lysande exempel på ljuvligt språk, där det också går att följa hur Shelleys mognare språk växer fram:
”Tror hon att Han som skapade oss gav oss passioner som aldrig borde tillfredsställas? Tror hon att Naturen skapade oss för att bli varandras plågoandar?”
(”Does she believe, that the Being who created us gave us passions which never were to be satiated? Does she suppose that Nature created us to become the tormentors of each other?”)

Shelley följer genrens konventioner: att han läst och gillat gotiska klassiker är uppenbart. Språket blir något formelartat, med skräckidiom som redan då, i början av 1800-talet, stelnat. Enstaka scener är spännande – förgiftningsscenen då Wolfstein ska döda banditledaren Cavigni är inte sämre hanterad än liknande scener i Lagerkvists Dvärgen.

Karaktären Ginotti är också en intressant figur, i egenskap av att vara dels en dubbelgångare till Shelley och dels till Wolfstein. Var ska man egentligen söka efter författaren? Han lägger sig i, känner till sina karaktärers bevekelsegrunder. Samtidigt finns ju poetens universella credo (följ spåret från Rimbaud till Morrissey) inlagt i utsagan från Wolfstein: ”Jag är inte den jag verkar vara.” Ginotti är en mini-Shelley, liksom en mini-Faust.

Det är kanske lite märkligt att så många lysande romanförfattare är misslyckade poeter – exempelvis Hawthorne, Melville, Faulkner, Wilde, Woolf. För Shelley är det på något sätt tvärtom, en poet som är en misslyckad romanförfattare. Och nog är S:t Irvyne överkursen i alla Shelley-studier, som borde börja med, om man råkar vara svensk, de två böckerna med Harding-översättningar (En katedral av färgat glas och Där döda murar står), för att ta vid med Anders Österlings översättning av det odiskutabla mästerverket Den befriade Prometheus, samt Erik Lidforss översättning av dramat Cencierna. Men vid det laget läser du redan på engelska …

Inkongruenser och logiska luckor får man väl tåla, även om det kan tyckas att slutet är nästan parodiskt valhänt skrivet i sin röra av ouppklarade mysterier. Shelley fascineras av den utstötte, och outsidertematik finns det gott om i hans dikter. Även här en del sådant. Som människa var Shelley en komplicerad figur, som nog gärna försökte vara god och verka i det goda – men med en osviklig dragning åt det onda, både av teoretisk och praktisk natur.

KG Johanssons efterord innehåller en finfin introduktion till Shelley och hans liv. Den till och med berättar hur det udda namnet Bysshe ska uttalas (han kunde ha tillagt att sh-ljudet i Shelley låter identiskt som när du uttalar ordet ”charm”). Det är också en liten gullig bok, i dimunitivt format, med fladdermus på omslaget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar