att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 okt. 2013

Skruvstädsblomman, Svetlana Cârstean


Bokmässan hade i år rumänskt tema, och jag fortsätter botanisera bland tidigare oupptäckta författarnamn. Nu har jag läst den besynnerliga diktsamlingen Skruvstädsblomman av Svetlana Cârstean, utgiven på Rámus förlag, i Athena Farrokhzads av allt att döma suveräna översättning.

Men är inte alla diktsamlingar besynnerliga? You wish. Jag skulle säga att majoriteten är alldeles för konventionella, eller åtminstone för beroende av tidigare diktsamlingar, och det här är något som gäller både etablerade och oetablerade poeter, både bra och dåliga diktsamlingar. Kort sagt att de skriver dikt som man förväntar sig att dikt ska se ut.

Det här är i så fall annorlunda. Cârstean skriver arbetsplatspoesi, men hon gör det inte som Jenny Wrangborg gör – alltså, med ängsligheten att hela tiden få läsaren att uppleva och känna med karaktären. I den här boken är karaktären flyende och flyktig, och du känner inte alls igen liknelserna eller associationerna. Det betyder att beskrivning ersätts av åskådliggörande.

För det handlar om att vidga perspektiven. Vad är poesi? Du måste leta den i mellanrummen. Där världen är hel och intakt finns inget utrymme för poesi. Det enhetliga och ordnade kan inte alstra bra dikter, det är bara så. Till och med en så ordentlig poet som T.S. Eliot är bra först när hans tillvaro rämnar, när han släpper in kaoset. Även om diktjaget är abstrakt är det tillräckligt konkret för att innehålla en tydligt utskriven kropp, som utför toalettbestyr etc. Kroppen gestaltas utifrån olika perspektiv: som arbetsverktyg, som biologisk entitet, som estetiskt objekt, som föremål för ständig förundran, som förändringens väsen …

Här visas ingen förståelse för fraser, inlärda formuleringar. Titeln ska utläsas i paritet med det berömda och ”oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord”, med Lautréamonts ord från Maldorors sånger. Det fula skruvstädet som ger utrymme åt den sköna blomman. Och poeten ska vara den som gör fel, som opponerar och är vrång.

Skruvstädsblomman skildrar en uppväxt, där det unga jaget tror sig vara pojke fram till tolvårsåldern. Hen arbetar på fabrik, instrueras i skruvstädets gärning. Det sägs gärna att poeter som Wrangborg arbetar med känslor, att det är den ”genuina” poesin. Då skulle jag kontra med att Cârstean skriver utifrån en ännu större indignation, att känsloinsatsen är betydligt starkare här. Den maktlöses förakt mot de styrande tas fram på ett mer övertygande sätt. Det handlar om att vara helt utelämnad åt cynismens likgiltighet, att vara totalt ersättningsbar, framför det tortyrinstrument som går under namnet skruvstädet. Inte konstigt att man ser blommor då: vad annat kan man göra när livet djävlas med en?

Den som är fri är bara ensam. Så full av liv, så full av besvikelser. Så full av hopp, så full av hopplöshet. Mellan dessa parametrar rör sig dessa dikter, i föraningar om något som väntar på att infrias. Blomman blir då bilden för den oväntade skönheten – att skönheten också måste slå till och drabba utan att annonsera sin ankomst.

Cârstean skriver synbart konstlösa dikter. Det jag gillar är också att det är just så isolerat, att hon i första hand inte verkar vara intresserad av att jag som läsare ska pricka in referenser och tydliga markörer för att känna mig hemtam. Hon har uppfunnit ett helt eget uttryck. Många så kallade amatörer som skriver dikter imiterar ju – ja, det är förstås bra, till en början, men det är förbannat tråkigt när poeter som gett ut dussintals samlingar fortsätter att skriva på det där bekanta sättet. En dikt är en dikt är en dikt.

Så inte här. För Cârstean går vidare, och när hon i den avslutande delen, som lånar ensamhetens namn till titel, skriver e-brev till sig själv, uppenbarar sig projektets upphov. Kanske det är en bild för poesin också, att vara så lojal med ensamheten. Att läsa är en långt mer social syssla än att skriva. I de här dikterna är det dessutom lika nära till leendet som till snyftningen, som i all riktigt bra poesi.

Med subtila förskjutningar visar Cârstean också på okända sammanhang. Hon jämför ett par arbetshandskar som hänger på väggen ovanför skruvstädet med tomma skrov, en bild som tar henne vidare till biobesök där vinden fortsätter blåsa genom de tomma skroven (filmen är av allt att döma Titanic), fram till en tredje dikt om de tomma skroven. En triptyk om ödslighet och håglöshet och oduglighet: ”Min kropp är till och med svagare än föremålen. / Den slokar förståndigt i fåtöljens armar, där jag sitter bland äldre och nyare föremål.”

Rámus förlag har ett gott öga till den europeiska lyriken, och den här boken är inget undantag från deras pålitliga utgivning av yngre för oss i oupplysta Sverige okända förmågor. Jag läser Svetlana Cârstean med stor behållning, trots att jag inte direkt kan säga att jag lyckas identifiera dess innehåll.

3 kommentarer: