att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 okt. 2013

Autobiography, Morrissey


Eftersom jag inte riktigt kunde åka till Göteborg och köa för ett signerat exemplar av Morrisseys Autobiography – kunde jag ta mig själv på allvar efteråt? – traskade jag iväg till den lokala bokhandlaren, som hade haft öppet en timme. Att DN hade en halvsidesannons för boken i tidningen samma dag var lovande, liksom att bokhandelns hemsida hade Morrisseyboken längst upp på sin hemsida.

”Nä, den har vi inte i butik”, sa personalen med snopen uppsyn. ”Du är den femte som frågar efter den boken.” Kanske en bättre prioritering kunde ha gjorts, tänkte jag, och skannade av affärens dussintals upplagor av Petters osålda biografi.

Efter att nätbokhandlarna lekt katt och råtta – ”vi har den nu att beställa … nä, förresten, den är slut … nu finns den … inte … men nu ...” – tog det tolv frustrerande dagar att skicka den med ett flanerande bud från boklagret. Tiden ägnades åt att slipa den verbala machete alla som gillar Morrissey måste införskaffa. För innan jag kan läsa måste jag ju först försvara honom mot alla påhopp, utan att frestas citera ”And I just can't explain, so I won't even try to”:
”Är han inte rasist?”
”Är han inte någon som man växer ifrån?”
”Är han inte bara en teatralisk kopia av Oscar Wilde?”
”Är inte hans musik enahanda?”
”Är han inte en begränsad sångare? Kan han ens sjunga?”
”Är han inte bara deprimerande att lyssna på?”

För att inte tala om att boken ges ut i serien Penguin Classics, vilket har fått två brittiska professorer att avlida i slaganfall. Deras sista ord lär ha varit ett unisont: ”You cannot pronounce something a classic before it is even published!” Även en del överlevande professorer har uttalat samma mantra, men de har förstås missat poängen.

För liksom jag lätt kan svara ”jo” på de sex frågorna ovan, är det enligt all logik felaktigt att ge ut en bok av textförfattaren och sångaren Morrissey i en serie som annars uteslutande ger ut böcker som minst har hundra år på nacken. Men det är ju en uppenbar provokation, helt i linje med de sånger och uttalanden Morrissey har skänkt jorden sedan The Smiths första singel för trettio år sedan. Samtidigt är det så att utformningen alstrar en speciell sorts läsart, där intentionen måste vara att det skrivna ska tas på allvar.

Uppväxtskildringen i bokens första del har jämförts med Dickens, men jag ser större likheter med Jeanette Winterson, som föddes i samma stad som Morrissey, Manchester, bara tre månader senare. De har samma drastiska humor, samma förkärlek till den stora överdriften, och till den stora formuleringen, den definitiva formuleringen, den som sätter allt annat på plats.

Förvisso, skolåren skildras på ett omisskännligt sätt som för tankarna till Dickens, och man undrar sig hur detta kunde utspelas på 1960-talet, när det mer känns som 1860-tal. Men är det ett gott betyg till författaren Morrissey att han skriver lika bra som Dickens – eller är det enkel imitation, som vem som helst kan utföra? Det tenderar att bli ett skolexempel på en litterär stil. Men snarare än Dickens kan nog Morrisseys projekt jämföras med Thomas Bernhards – det slumpar sig att jag strax innan den här boken läser Bernhards debut Frost, och båda är lika upptagna av att vara förorättade. Dessutom inleds Morrisseys bok med tio sidor utan styckeindelning, och saknar sedan kapitelindelning.

Att det är något annat än en reguljär självbiografi blir tidigt uppenbart. Han skriver varmt om familjemedlemmarna – med undantag för fadern, vilket varit en följetong i både sångtexter och intervjuer. Det mesta i boken är för den delen bekant stoff. Skillnaden är hur han hanterar sitt ämne. Den hårda uppväxten kan till en del förklara den vuxne Morrisseys stora förtjusning i brottslingar – mer en förtjusning i kriminella än i kriminalitet. Ett avsnitt – tidigare publicerat i en konstkatalog – skildrar mötet med en naken tonårig pojke under en nattlig bilfärd över Yorkshirehedarna, tillsammans med bland andra kompisen Linder Sterling och videoregissören Tim Broad. När de ringer polisen för att tillkännage sin oro blir de lugnade med kommentaren att det bara är ett spöke.

Boken hade tjänat på att inkludera fler sådana skumma avsnitt. För här skriver han drömskt, och något av det tonfallet återvänder när han mot slutet skriver om solokarriärens andra fas, efter comeback-skivan ”You are the Quarry” från 2004. Publiken blir yngre och yngre, medan han själv orättvist nog blir äldre och äldre: ”Why are they looking at me, when all I ever read about myself is one of intolerable egocentricity and dramatised depression?”

Han skriver om upptäckten av rockmusik på ett sätt som får en att fundera på den gamla klyschan att varje rockjournalist döljer en misslyckad rockmusiker: i Morrisseys fall är det nog tvärtom. Åtminstone miste världen en briljant rockjournalist när han började sjunga.

Han skriver om främst New York Dolls och Patti Smith med den förälskades besatta och oresonliga och blinda blick, och lyckas behålla närheten till detta stoff fyrtio år senare. Men han katalogiserar också alla tv-programmen, något han gör nitiskt och exakt, som om han fortfarande är kvar i det kvava rummet framför skärmen. Något han delvis förstås är – han har inte vuxit upp, utan är kvar i barnaålderns trots, och det han uttrycker blir därför knappt ens nostalgi. Hans musikminne är hyperskarpt.

Det är George Bests entre som rebellisk och oberäknelig fotbollsstjärna i Manchester United som bereder vägen för de vilda och subversiva hjältarna i New York Dolls. När Morrissey som nioåring ser Best spela fotboll för första gången svimmar han. Det mest intressanta blir hur Morrissey skriver om manliga stereotyper, hur han letar upp motsatsen till machoidealet.

När han skildrar skollärare som plågar och misshandlar barn gör han det lika utförligt som de en gång gjorde sin gärning – för vem? frågar han retoriskt – och precis när man börjar undra om han inte går för långt kommer insikten: ”even as Vincent Morgan whacks and whacks and swings that leather belt with the full and mighty force of his entire body, something in his face tells me that he alone pays for all of this misery.” Jag tror att det är så: den idiot som plågar och mobbar lider mest, inte minst i egenskap av att vara dömd till ett så småaktigt och begränsat liv.

Men är det en insikt som barnet Morrissey har, eller kommer den senare? Jag minns hur störd jag blev på Jan Guillous Ondskan, när pojken ser hur styvpappan vänder bältet i en viss vinkel för att effekten ska bli så smärtsam som möjligt. Så tänker bara den vuxne i efterhand. Å andra sidan är en självbiografi av nödvändighet skriven retrospektivt. En bok Autobiography har mer gemensamt med är Jane Eyre, Charlotte Brontës delvisa självbiografi, där Jane ett par gånger reflekterar över att det är den vuxna Jane som skriver om den unga Jane. Som av en händelse kallas vid ett tillfälle skivbolagsbossen vid Rough Trade, Geoff Travis, för ”Mr Brocklehurst”.

Morrissey ger också glimtar av politisk insikt: ett samhälle som ger utrymme åt vinnare måste vara ha en beredskap inför att det också innehåller förlorare. När han skriver ett par texter om Thatcher får han texten att glöda av samma hätskhet som när han ventilerar bitterheten mot personliga fiender. (När han förhörs efter att ha skrivit låten ”Margaret on the Guillotine” vill polisen att han signerar ett foto ”åt sin granne”.) Då antar atmosfären av vendetta närmast Strindbergska proportioner, eller varför inte de känslor som luftades när Zlatan Ibrahimovic gav ut sin bok förra året: ”varför är alla så dumma mot mig?”, liksom. Imponerande många skurkporträtt passerar revy: till slut hamnar nästan alla i onåd. Morrisseys korta nedslag i arbetslivet tillhör dråplighetens lakoniska riktning.

Rockmusiken blir introduktionen till poesin, där han skriver lika entusiastiskt om främst den sparsmakade A.E. Houseman, med ord som verkar avslöja mer om sångaren än om poeten: ”It's easy for me to imagine Houseman sitting in a favorite chair by a barely flickering gas fire, the brain grinding long and hard, wanting to explain things in his own way, monumental loneliness on top of him, but with no one to tell.” Morrissey får annars i Oscar Wilde sin ännu större förebild, inte minst i hur domarna mördade honom.

Ett problem med rockmusiken, ett problem som möjligen blivit större nu när nästan all historisk musik gjorts tillgänglig, är hur svårt det är att gå tillbaka. När Lou Reed dog 27 oktober i år fällde jag några håglösa kommentarer på twitter, och fick i läxa några album att lyssna på. Men det går inte att i efterhand upptäcka hur revolutionerande musik är i sitt sammanhang, och jag tyckte de här skivorna lät tråkiga nu.

Att ha hört Sex Pistols när de slog igenom tillhör mitt livs mest värdefulla ögonblick. För när jag hör skivorna nu tycker jag också att de är tråkiga, intetsägande. Det går nog att hitta undantag, fast jag är glad att jag också hörde Patti Smith för första gången med skivan ”Easter” 1978. Ett av problemen med musik som får klassikerstatus är att du har hört för mycket om den, läst för mycket om den: du vet redan vad du ska tycka. Så när du lyssnar blir det bara en bekräftelse, i bästa fall: ”jo, det här var ju rätt bra …” En femtonåring som nu hör Nirvana för första gången kan inte heller förstå hur det var när ”Smells Like Teen Spirit” släpptes för tjugotvå år sedan.

Och The Smiths? Morrissey skriver föredömligt koncist om perioden som sångare i 80-talets bästa band (även om The Sun kallade dem ”Dismiss” i början) – det här är en historia som har genomtröskats många gånger, och mycket finns inte att tillföra. Men han är oväntat generös mot de andra bandmedlemmarna – trummisen och basisten, och kan till och med kosta på sig att berömma Johnny Marrs mediokra sånginsatser. Däremot är han oväntat elak mot stackars 90-talstrummisen Spencer Cobrin, i ett kort avfärdande av insatserna på en livekonsert. Och när Tom Hanks söker upp honom efter en konsert vet Morrissey inte vem han har framför sig.

Det kan också vara smärtsamt att behöva träffa sina idoler. Klarsynt och en aning sorgligt summerar han: ”Such meetings reveal that which we all darkly suspect about those whose art we have loved: that they are unlikely to be whatever it is we imagine them to be.” Det som föranlett detta är att medlemmarna i New York Dolls – de två enda överlevande – inte är intresserade av att prata om Morrisseys musik när de träffas.

Klokt nog är Morrisseys skildring av artistlivet impressionistisk. Hans viktigaste förhållningsregel som frontperson i The Smiths var att höja sig över ”average”, och han gör det i full vetskap att andra uppfattar det som för mycket. Som försvar anlägger han en respektlös inställning mot regler: ”Rules, in all things, are simply laid down so that someone might break them.”

Det som gör det här till en så mycket bättre bok än de otaliga biografierna som redan har skrivits är inte enbart Morrisseys talang för formuleringar – hans stil – som när han kommenterar att det spökar i den första egna lägenheten: ”I am relieved, at last, to not be quite so alone, as the walls hum unpleasantly.” Eller om de interna ordvrängningarna: ”no story is complete without blame, blame, fatal blame”. Det här är inte en bok för de oinitierade: vad förväntar de sig att finna här? Nä, det handlar inte heller om sanningsanspråket – alla goda anekdoter tjänar på att de kisar mot sanningen, och prioriterar underhållningskravet.

Vi får inte veta mycket om vad som försiggår i hans huvud. Vilket väcker frågan: vill vi veta det? Han slingrar sig kring det mesta, och lämnar några saker outredda: varför säger exempelvis hans pappa efter att ha sett videon till ”November Spawned a Monster” att det här kommer att göra Shirley Bassey ursinnig? Det är också ont om nyheter: skillnaden handlar mer om att det är förmedlat genom ett temperament, även om ältandet av den resultatlösa jakten på hitsinglar med The Smiths håller på lite för länge. Det är ett gnäll om skivbolagets ointresse, radiokanalerna som inte spelar singlarna, MTV som inte visar videorna. Han plitar ned listplaceringar med en tröttsam redovisningsplikt.

Så vidtar den på många sätt bisarra rättegångsprocessen i slutet av 90-talet, när basisten – eller var det trummisen? – kräver 25 % i royalties. Enligt de recensioner jag har läst beskrivs detta som ett långt självupptgaget och rättshaveristiskt parti av boken, vilket fick mig att undra, hur långt är det: 200 sidor? 300 sidor? Nä, det är i själva verket inte mer än 40 sidor. Det bisarra samsas med det farsartade, och Morrissey själv kan givetvis inte acceptera domen, eller de konstiga turerna som leder dit. Beroende på perspektivet är en rättegång alltid orättvis. Morrissey beskriver med fotografiskt minne hela processen, och låter domen genomgå en close reading som får den stackars domaren att begå osannolikt många misstag. Kan sådan inkompetens finnas? Ja.

Till det som kan förvåna är att texten väljer en stavning utifrån amerikansk engelska – å andra sidan, det är den typen av överraskningar man får vänja sig vid när man följer den här ärkebrittiske artisten, att han alltid gör det oväntade. Föga förvånande skriver han musikaliskt, där det finns en rytm i det skrivna, ungefär som när Nick Cave skriver prosa, eller för den delen Bob Dylans bok Chronicles. Det är njutbart, elegant, vackert. I stället för en inläsning förväntar man sig att den ska sjungas, för många rader har sådana sångbara egenskaper.

Och självfallet är han ofta nog fullständigt överväldigande briljant även när han skriver skönlitterärt, med många infall som når hejdlösa nivåer. Annat är inte att vänta, när han som sångförfattare skriver med sju gånger sjuttio gångers mångtydighet, där du för att ha behållning av texterna måste lyssna som Sherlock Holmes. Nog har det idoga arbetet säkerställt att hans kvarlåtenskap kommer att åldras bättre än många andra musikaliska insatser från de senaste trettio åren. Det är som bekant inte kappvändande rockjournalister som skriver rockhistorien, utan den kollegiala uppskattningen (samma sak gäller i stort sett för litteraturhistorien); där vilar nog ryktet säkert, med så många artister rustade att försvara hans musikaliska arv.

Att ens yttra Morrisseys namn offentligt innebär att du reflexmässigt måste lyfta en försvarande sköld, som jag nämnde inledningsvis. Genast blir folk irriterade för att du ”anser dig vara förmer än andra”, alla dem som inte förstår storheten. Men det är en vanföreställning att jag anser att den som lyssnar på Morrissey omedelbart blir smartare än andra. När jag råkade träffa Marie Ledin i början av oktober i år frågade jag om jag fick föreslå en kandidat till Polarpriset. Då sa jag Kate Bush. Varför inte Morrissey?, undrar du.

Morrissey förtjänar Nobelpriset.

2 kommentarer:

  1. Visst har du tidigare lagt upp en Spotifylista med enbart Morrissey?? "100 bästa låtarna" eller något liknande?? Varför inte aktualisera den igen!!

    SvaraRadera
  2. Bra tips! Jag gjorde en ny, 50 låtar, den ligger till höger.

    SvaraRadera