att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 okt. 2013

Tre korta klassiker, Lars Gustafsson


Tre av Lars Gustafssons många romaner har samlats i en volym. Däri inryms ett osvikligt mästerverk och två något svalare berättelser, men framför allt en lämplig introduktion för nybörjaren.

Jag måste få erkänna en sak: jag är inte särskilt väl inläst på Lars Gustafsson. Förvisso har jag länge gillat hans dikter och även med förnöjsamhet tagit del av hans essäistik. Men romanerna har varit en lucka.

Av dessa romaner är det särskilt tre titlar som har återkommit i diskussionen, men när dessa har nämnts har jag undvikit ögonkontakt, mumlat något om hur bra hans samling Sonetter från 1977 är. Lyckligtvis är ju Gustafsson en hyperproduktiv författare, så det finns titlar att välja bland.

Nu finns förnämligt nog just hans tre mest kända romaner samlade i en volym: Tennisspelarna (1977), En biodlares död (1978) och En kakelsättares eftermiddag (1991). Det rör sig om tre relativt korta romaner, under den samlande rubriken Tre korta klassiker. Visst kan vän av ordning störa sig på den lättvindiga definitionen av klassiker, men låt gå för den här gången, då det blivit en så fin guide in i Gustafssons prosa.

Dock måste jag erkänna att den entusiasm som Tennisspelarna inger svalnar en aning i de följande volymerna. Å andra sidan har ju Gustafssons snillrika roman om gästprofessorn i Austin, Texas, en ofelbar förmåga att överskugga även hyfsade romaner.

För att den är så optimistisk och ljus, delvis, med huvudpersonen ”Lars” som givetvis är en upphöjd version av ”herr Gustafsson själv”, samtidigt som han är rejält insyltad i självironins vackra konst. Det är en rolig roman som utnyttjar satirens allra listigaste knep. Gästprofessorn föreläser om skandinavisk 1800-talslitteratur, förutser PC:n och frisbeen, men framför allt tillbringar han sin fritid på olika tennisplaner.

Tennisen bildar utgångspunkt för ett filosofiskt resonemang, med serven som ”ett fönster till det okända”, och det är svårt att undgå att trivas i sällskap med den jovialiske Lars.

Inte lika roligt blir det i romanen om den stackars biodlaren som drabbas av en dödlig sjukdom och vägrar öppna kuvertet med beskedet. Han väljer ignoransen. Kanske optimismen inte blir något annat än en maktlös besvärjelse, eftersom han – som också heter ”Lars” – dör. Det är ändå en fin betraktelse, med vemodet som spjärnar emot munterheten (eller om det är tvärtom).

Av de tre romanerna tycker jag minst om den avslutande om kakelsättaren, då den inte tillåter tanken att röra sig lika elegant och ledigt. Piggheten från främst Tennisspelarna ersätts av en fadd uppfattning, och det må vara att jag svär i kyrkan om jag säger att den är lite svamlig. Halvtrötta referenser till självklarheter som Kafka, Sisyfos och Job imponerar inte på mig.

Ska de tre romanerna sammanfattas, kanske det vore på sin plats att kalla dem filosofiska, om det inte är så att det blivit ett invektiv. Vi är ju mer vana med deckare och självbiografier numera. Att då möta ett undantag är väl en anledning så god som någon att genast stifta dess bekantskap.

Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/10 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar