Hur många språk är
Tomas Tranströmer översatt till? I slutet av förra året läste
jag att det 65:e språket var ett nigerianskt trumspråk, ”Youruba
Talking Drums”, och nej, det är inget elakt Spermaharen-skämt
ens, utan av allt att döma sant.
Till dessa ska nu
läggas ytterligare tre: Nordsamiska, romani och somaliska. De finns
i volymen Tranströmer International. An Intercontinental
Perspective on the Poetry of Nobel Laureate Tomas Tranströmer,
redigerad av Kristian Carlsson och utgiven som första bok av
Dracopis Press. Det är en multispråklig utgåva, med utöver de nya
språken några nya och gamla nedslag i bland annat ryska, spanska,
engelska, arabiska, japanska.
Bokens ursprung är
ett seminarium från förra året. Den är indelad i tre sektioner,
med översättningsdelen i mitten. Först ”Tranströmer
Triangulated”, ett samtal mellan Carlsson och Ángela Garcia, Azita
Ghahreman och Anisur Rahman. Det blir tydligt vad som sker när
Tranströmer iakttas från annat håll än den provinsiella svenska
blicken: exempelvis ville man i Sydamerika inte gärna erkänna att
han hade något att säga dem, eftersom de ville veta hur han skulle
kunna hjälpa dem att praktiskt förstå sin politiska situation.
Först med Borges intresse för den fornnordiska poesin öppnades för
en förståelse för Tranströmers mysticism.
Avståndet gör
vissa mönster tydligare, samtidigt som vissa saker nog får ses som
diffusa förväxlingar. Den solvarma stenen från första dikten i
första samlingen – ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från
drömmen …” – imponerar inte på sydamerikanska läsare,
förstår vi av upplysningen att för den som har sol året om är en
solvarm sten inget som är värt att notera.
Från en av mina
favoritdikter, ”April och tystnad”, låter det så här på
nordsamiska
(”Det enda jag
vill säga / glimmar utom räckhåll / som silvret / hos
pantlånaren”):
”Áidna maid
hállidan dadjat / šealgadit
olletkeahttá / dego silbbat / pántaluoiki luhtte”.
Snarare än en bok
om Tranströmer blir det en bok om språk, som också visar vad som
vinns och vad som går förlorat i översättning. Den avslutande
delen innehåller några dikter som skrivits inspirerade av
Tranströmer. Det är en svår genre – det finns åtskilliga sådana
dikter redan, och antingen är de för fulla av vördnad eller för
löst skrivna. Jag fattar att ibland är syftet att imitera den
koncentrationens konst som Tranströmer fulländat, men då blir
försöken bara pastischer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.