att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 okt. 2013

Himlen i magen, Ioana Nicolaie


Graviditeten är en märklig erfarenhet, lika unik som den är allmängiltig. Nästan alla (kvinnor) genomgår den, och ändå – varje erfarenhet är isolerad, lever i sin egen sfär. Känslan är kluven: du vet att det här är något andra har upplevt, och ändå – det känns som att du är den första, den enda.

Ioana Nicolaie gav 2005 ut en märklig diktsamling om sin första graviditet, Himlen i magen. Nu har den skickliga Inger Johansson översatt den i serien 10-tal bok, påpassligt nog till den nyligen avslutade bokmässans rumänska tema.

Hur vet jag vad som är en bra översättning, när jag är komplett obevandrad i det rumänska originalet? Jo, det har med tonfallet i svenskan att göra: Johansson hittar helt rätt, och skapar en trygghet hos läsaren, en visshet i att just det som står där är utvalt i sin egenskap av att vara det bästa eller minst sämsta alternativet. Du litar på orden.

Nicolaie gör graviditeten begriplig genom att förstärka intensiteten – genom att leva på dess yttersta spets. Livets början är det största och det minsta. Lika mycket skräck som glädje. Hon associerar, minns – och fasar, inför det kommande, det storslagna som är på väg. Det här är ingen bok som lär dig hur det är att vara gravid – någon Graviditetens ABC är det inte.

Det här gör hon med hjälp av liknelser som är lika välfunna som instinktiva, och framför allt nya. Tillvaron ter sig så här: ”Att sitta i väntrum är värre än att vara reservmålvakt; man spelar bara träningsmatcher.” Exakt så är det ju. Målvakten måste också konfrontera stor skräck och spelar med större insats än utespelarna.

Den rumänska vardagen är annorlunda jämfört med den svenska diton: oron är förstärkt, målad i paronoida nyanser. Nicolaie fräser ibland mot hemlandets tyranni. Det som är likadant är den totala, uppslukande ambivalensen. Känsloknappen står på 10. Tillvaron i sig är ju redan osäker, men graviditeten höjer dess beskaffenhet. Det finns plats för förtvivlan, och den är gestaltad mer än beskriven. Rädslan rör sig, fixeras aldrig.

Det är inte helt sant att Nicolaie skriver i ett vakuum: hon gör sig medveten om sin position i ett släktled, och refererar till att hon har elva syskon (detsamma har min mor). Det är en kroppsmedveten bok, där kroppsliknelserna är det sammanhängande motivet genom hela samlingen. Bildspråket är drastiskt och dråpligt, och innehåller lika mycket vidskepelse som vetenskaplighet.

Ioana Nicolaie har skrivit en trojansk häst, när hon låter en thriller maskeras som poesi. För det är spännande läsning, med starkt fokus på det oväntade. Det hon gör är också att låta tillvaron bli allt lösare, allt flyktigare – helt utan skydd, i ett jag utan gräns, som bara är och är och är. En av hennes återkommande fraser är att hon numera gör saker ”på tre man hand”, det vill säga med barnet och med mannen Mir(cea). Hennes bok vilar inte, är ingen stillsam betraktelse, utan mer ett upprört och ifrågasättande tillkännagivande, hälften häpnad och resten resolut beslutsamhet.

Den tvärsäkra kritikern Aase Berg, som ju skrivit en formidabel ”mamma-trilogi” med böckerna Forsla fett, Uppland och Loss (dock inte den tidigare Mörk materia, som förlaget anger i en fotnot), skriver i efterordet: ”Ingen behöver idka peptalk inför kroppens monstruösa självstyre.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar