att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 okt. 2013

Mãn, Kim Thuy


En av de bästa böckerna som det flitiga förlaget Sekwa gett ut är definitivt Kim Thuys Ru, som kom för drygt två år sedan. Författaren lägger sig nära sina minnen för att berätta sin historia. Det är intimt skrivet. Nu finns här den andra boken på svenska, romanen Mãn, översatt av Marianne Thufvesson, och det finns all anledning att fortsätta vara nyfiken på den här viatnemiskfödda författaren, bosatt i Kanada.

Jag måste bara säga att återigen är omslaget bedövande vackert, nästan på gränsen till det ofattbara. Det är ett omslag som nästan får mig att tacka nej till boken – för hur kan dess innehåll leva upp till sitt yttre?

Jo, Thuy skriver vackert – men utan att göra det till en tvångströja. Formgivningen fortsätter inne i boken, med röda glosor på vietnamesiska. Redan på första sidan visar också Thuy att hon kan hantera betydelseladdade scener. Mamman har ett hål i vaden, får vi veta, medan berättarjaget har ett hål i hjärtat. Andra mödrar – här är föräldrar utbytbara – tillkommer, med andra ihåligheter, har hål i huvudet, eller hål i tilliten. Det är humoristiskt – och allvarligt, strängt mitt i det uppsluppna tilltalet.

Och så fortsätter det. Poetiskt, och starkt, hållbart. Litteratur som är angelägen bygger broar. En av litteraturens uppgifter är ju att lära oss se med nya ögon, att upptäcka. Vår blick ska förändras. För den behöver förändras. Kim Thuy låter sin egen historia speglas i andras. Med Vietnam som våldets land.

Titeln – Mãn – ska utläsas som ”fått allt hon ber om” eller ”det finns inget mer att begära” eller ”alla önskningar har gått i uppfyllelse”. Så står det i boken, om vi ska lita på den. Namn är ändå inget annat än fängelser: vem kan leva upp till så stolta ord? I berättelsen finns också en vacker historia där huvudpersonen missförstår etymologin till ordet rebell, tror att det har med det franska ordet ”belle” (vacker) att göra: för det är vackert att göra motstånd, så klart.

Vad handlar det här om? Om att hitta sin identitet. Berättaren lever i Vietnam, det våldsamma landet, och tar sig till Kanada, till Montreal. Det är delvis samma berättelse som i Ru. Men det här är en mer renodlad kärlekshistoria. Det fins något försåtligt enkelt över Thuys sätt att berätta sin historia. Hon påpekar att vietnamesiskan saknar verbtempus: det ger henne möjligheten att låta kärleksparet vistas i ett tillstånd utanför tiden. ”Love is a verb / Love is a doing word”, med Massive Attacks ord. Eller med Katarina Frostensons ord: ”Verbet ska driva rakt in till det hjärtat tills det hejdar / allt flöde.”

En och annan oväntad succé finns att hitta i Sekwas utgivning, men det mesta tillhör nog det som på andra håll kalkyleras som förlustaffärer. Dock blir jag lycklig när jag läser Mãn, och kan bara hoppas att den må nå fler läsare. Det är en bra kärleksroman, utan krusiduller.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar