att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 okt. 2013

Lolito, Ben Brooks


Ganska många avvaktande sensorer aktiveras när jag läser Ben Brooks nya roman Lolito. En roman som turnerar förutsättningarna i Nabokovs klassiska roman, med en yngre pojke och äldre kvinna, dessutom skriven av en författare som knappt är torr bakom öronen. Trots att han endast är 21 är det här hans femte bok, varav Grow Up torde vara den mest kända av hans tidigare, en roman som orsakade jämförelser med The Catcher in the Rye och Less Than Zero.

Romanen handlar om femtonårige Etgar som tillbringar dagarna med att supa och knarka, titta på dokumentärprogram på tv. Hans tjej Alice har strulat med en annan kille, så han är svartsjuk och ger sig ut på vuxenchattar och stöter på ”35-åriga” Macy, som givetvis ljuger exakt lika mycket om sin ålder som Etgar, för att tillåta dem att mötas halvvägs.

Brooks skriver om det svåra i att vara ung, att lära sig hantera livets alla sociala koder. Det är inte lätt för Etgar. Brooks skriver innerligt, närgånget, när han gör Etgar till en föredömligt trovärdig tonåring: trulig, osäker, lite halvneurotisk.

Vad som också känns fräscht är att det märks att romanen handlar om nutiden, då Brooks generöst inkluderar sms-konversationer och chattspråk: läser man svenska nutidsromaner söker man sådant mer eller mindre förgäves.

Brooks förmedlar också känslan av att vara ung och vara helt inne i smärtan, i det uttråkade. ”I don't know who I am”, tänker Etgar när han chattar med Macy. Här förmedlas känslan av att vara på väg rakt in i katastrofen, på ett tufft tempostarkt språk. Samtidigt som ett verkligt plan realiseras lever Etgar i drömmar och fantasier, och vi kan inte vara säkra på vad som händer på riktigt.

Om Brooks tidigare jämförts med Salinger och Ellis tänker jag mer på Martin Amis debutroman The Rachel Papers, om tonårige Charles som gjorde det till sitt projekt att ligga med en äldre kvinna innan han fyllde tjugo (den skrevs för exakt fyrtio år sedan, och var nog en likartad skandalsuccé som Brooks åtminstone hoppas på).

Med tanke på Malin Ullgrens krönika från i höstas om att vi läser romaner på original i tron att vi förstår mer än vi egentligen gör – jag läser ändå den här boken på engelska. Ingen av Brooks tidigare böcker har översatts, och jag vill (inte) minnas att översättarna inte har handskats bra med just Bret Easton Ellis romaner. Det man kan lära sig är hur frekvent ”do” används som verb numera: ”do sex … do a letter …” Sådant lär man sig inte när man pluggar engelska i Sverige.

Det ska medges att romanen är skriven med humorn som främsta princip (”honesty is like a piñata with nothing inside”), och det blir underhållande, om än något tjatigt. Det är en tunn intrig: vi fattar ju att Etgar egentligen vill ha jämnåriga Alice, att det inte finns någon framtid för honom och Macy. Ingen gemensam. Deras möte på ett hotellrum går väl så där, både för dem och för författaren.

Skillnaderna mellan Brooks och Nabokov är avgrundsjupa, främst därför att de skriver i olika tonarter. Nabokov är opera, Brooks triphop. Några allusioner – Etgar kallar den hushållsrobot som ska serva honom och Macy i deras obefintliga framtid för Dolores – ursäktar inte att det är poänglöst att jämföra. Unni Drougge skrev den här romanen i början av 2000-talet, Hella Hells bekännelser, och den var också skriven med humor och respektlös attityd mer än med stilistisk begåvning. Det Brooks vinner med sina skämt förlorar han i distans och sarkastisk spänst.

Bristerna är lite väl tydliga: vi fattar ju att Etgar vill ha Alice tillbaka, hur mycket han än förtalar henne. Det finns en viss charm i Etgar, även om hans fyrkantiga tankar rör sig mot parodin ibland: ”Even nice people are bears when they make heavy weather happen in you”, tänker han. De fyrkantiga tankarna blir fyrkantigt hanterade av Brooks.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar