att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 okt. 2013

Novellens pris, Kanadas pris, Alice Munros pris


Få saker har jag lika ambivalenta känslor inför som Nobelpriset i litteratur. Jag går i samma fälla varje år. Tänker att jag tycker det är löjligt med priser och tävlingar, men ju närmare det magiska klockslaget 13 den där oktobertorsdagen kommer desto mer snärjd blir jag i betingade förväntningar och hållna tummar.

När namnet förkunnas känner jag nästan alltid besvikelse. Antingen för att det är någon jag inte läst, eller för att det är så förutsägbart och tråkigt. I år korsar mer motstridiga känslor än någonsin genom mig.
Alice Munro.

Priset till Alice Munro är också ett pris till Kanada, vilket är vackert och välförtjänt efter att landet negligerats i 113 år. Alldeles för många tråkiga amerikanska romanförfattare tippas varje år. Men då Kanada gavs den här ynnesten lär min absoluta favorit, poeten Anne Carson – som har det olyckliga ödet att dela hemland med Munro – aldrig få priset.

Priset går också till något så ovanligt som en novellförfattare. Med undantag för 1954 års pris till Ernest Hemingway, som skriver lika bra noveller som han skriver dåliga romaner, brukar Svenska Akademien av hävd premiera romanförfattare, dramatiker och lyriker. Fast av de senaste sexton prisen har fjorton gått till prosaförfattare, så poeterna väntar förgäves på fler pristagare.

Utan att vilja förta glädjen hos alla som nu jublar åt Munro tycker jag att det går till en författare som konserverar litteraturen. Bland nutida novellförfattare finns Jayne Anne Phillips och Lydia Davis från USA och Colm Tóibín från Irland, som skriver djärvare och mer spännande noveller som utvecklar genren och visar dess potential. På samma sätt är det med poesin: roligt att svenska Tranströmer fick priset för två år sedan, samtidigt som Anne Carson visar mer oerhörda kvaliteter med sina fullkomligt gränsöverskridande diktböcker.

Att just engelskspråkiga novellförfattare är så bra manar till eftertanke. En förklaring kan vara att mångfalden av litterära tidskrifter uppmuntrar till publicering av längre noveller (en amerikansk novell är ofta dubbelt så lång som en svensk). Men främst handlar det nog om tradition och konkurrens. Du skriver i tävlan med dina föregångare, och i den engelskspråkiga världen ligger ribban högre än i den svenska.
Anne Carson.

Jag vet inget om Alice Munros eventuella förebilder, men det är tänkbart (för att inte säga ofrånkomligt) att hon under sina rookie-år som novellförfattare läst starka noveller. Då måste man vässa sina verktyg för att rättfärdiga sin existens. Konkurrensen tvingar dig att göra ditt yppersta.

Dock ska sägas att något kan vara på väg att hända med det torftiga svenska novellklimatet, med det längre reportagets återkomst i tidskriften Filter, liksom nystartade litterära magasin som Const Literary Preview och Granta, där det ges utrymme åt längre noveller än gängse. Förlaget Novellix som specialiserat sig på tunna böcker med en novell vardera ska inte heller glömmas. Möjligen ger priset en indikation till förlagen att det inte alltid är en förlustaffär att ge ut noveller. Möjligen blir våra inhemska novellförfattare en smula mer ambitiösa när de läser Munro.

Så mitt slutintryck blir trots allt en liten förhoppning. En novellförfattare är ändå lite bättre än ännu en romanförfattare – speciellt med tanke på att majoriteten av Akademiens romanval på senare år har varit trista.

Kanske priset också öppnar för att mindre uppmärksammade genrer kan komma på fråga, som reportaget eller essän. En dokumentärförfattare som Svetlana Aleksijevitj får gärna bli nästa års mer dynamiska val av Akademien, som ett erkännande åt ett annat sätt att skildra verkligheten än genom fiktionen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/10 2013)

2 kommentarer:

  1. Det bästa är väl den där spänningen som infinner sig när den ständige sekreteraren precis öppnat dörren och harklar sig. Sen kör cirkusen igång. Det är nästan som när jultomten kom när man var barn. Att blott se det inslagna paketet och känna förväntan var nog den största behållningen. Sen revs det glansiga pappret sönder och lyckan späddes ut med besvikelse.

    Jag har börjat fokusera mer på tidigare pristagare, försöker läsa två tre stycken varje år. Nu har jag fastnat för Patrick White, pristagare 1973. Läser "Livets träd" och tycker mig funnit något av litteraturprisets kärna i hans verk.

    SvaraRadera
  2. Patrick White läste jag för oerhört länge sen, men minns att jag tyckte det var bra. En annan bra australiensisk förf är ju Peter Carey, som är kanske lite ojämn, men i sina bästa stunder klart Nobelprismässig. Att läsa tidigare pristagare låter som en god idé: man kan också koncentrera sig på såna som inte fick priset: Proust, Joyce, Lispector, Woolf, Céline, Borges, Nabokov, Kyrklund ...

    SvaraRadera