att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 okt. 2013

Kaos. Ett grekiskt krislexikon, Alexandra Pascalidou



Hur ska den grekiska ekonomiska krisen förstås? Nidbilden som media gärna har lagt sig till med är att först var det grekiska folket bortskämda, och sedan lät de fascistpartien Gyllene gryning våldta demokratin.

Alexandra Pascalidou, journalist med hög kändisfaktor, har skrivit boken Kaos. Ett grekiskt krislexikon, där hon med hjälp av olika grekiska glosor närmar sig den grekiska situationen. Från anekdot till xenofobi – två begrepp som möjligen täcker in den förenklade förklaringsmodellen ovan.

Vi får veta att den grekiska statsskulden är €325 miljarder. Jag tittar på siffran, försöker ta in den, men det går inte. Det var OS 2004 som var startskottet på krisen, när självförtroendet stod på topp. Grekland sattes ju på kartan – vad kunde gå fel?

Till att börja med det idiotiska rådet att höja skatten. Inför en annalkande ekonomisk kris kan man inte höja skatten, för då går konsumtionen ned – sådant fattar ju till och med jag. Men av någon anledning verkar graden av inkompetens öka i relation till graden av politiskt inflytande.

Som journalist har Pascalidou en förmåga att använda sig av begripliga bilder när hon målar upp skeenden. Hon förlitar sig på intervjuer, möter människor som berättar, och hon håller sig i bakgrunden – oftast, för ibland kan hon inte låta bli att berätta sin egen historia, utan att det väl egentligen tillför särskilt mycket. Hon kan inte heller låta bli att visa sitt förakt för Angela Merkel, och drar sig inte heller för att påminna tyskarna om Hitler, som om hon inte ens hört talas om Godwins lag. Hon raljerar friskt över det tyska folkets ovilja att hjälpa, ser dem endast som snyltare som kapat åt sig godbitarna från den grekiska historien.

Att det blir självcentrerat är kanske en nödvändighet. Men det blir lite för många referenser till Pascalidous lyckade karriär som nyhetsankare i grekisk tv, och att hon som programledare slog tittarrekordet – 93,4 % tittade! ­– i ett schlagerfestivalprogram, det får väl sägas vara en gnutta vid sidan av ämnet. Vad tycker hon om myten om den late greken? Stämmer inte. Det är svensken som är lat, menar hon.

Det bästa med boken är att hon verkligen förmedlar den smärta som bärs av det grekiska folket. Korruption och mutor förefaller vara vardagsmat. Samtidigt känns det lite suspekt att man för cirka drygt tio år sedan gjort sig så vana vid tjänstefolk – slavar som för låg lön kom hem och städade och tog hand om de rikas barn, utan att fatta att sådant får konsekvenser.

Det är en bok som spretar åt många håll. Givetvis är syftet lovvärt, för att inte säga hedervärt, men den är så klantigt skriven att man bara blir förbannad. Nu kan tyckas att stil är underordnad innehållet, och jag kan väl till nöds godta en del klumpiga och stela formuleringar. Dock inte rent trams.

Att anarki skulle betyda att ingen styr är exempel på sådant trams. Det betyder ju att alla styr. ”Ingen” som begrepp finns inte – tänk på Odysseus ord till kyklopen Polyfemes. När du säger ”ingen” menar du alltid ”något” eller ”någon”. ”Vem har gjort det där?” ”Ingen.” Du, försök med någon annan …

Inkonsekvenser är flitiga. Först säger hon att krisen har fått greker att sluta gå till prostituerade, då de inte har råd. Sedan säger hon att studenter säljer sex i högre utsträckning, samt att AIDS ökar på grund av att prostitutionen har blivit mer utbredd. Det går inte ihop.

Hon missförstår också vad anakronymer är. Och inbillar sig att ”panta r[h]ei” är något ”Herakleitos sade”, då det är tillskrivet i efterhand. Och kallar Beethoven för någon som skriver ”tyska vaggvisor”, och vill ersätta EU-hymnen med en ”peppande hockeylåt”. På tal om sport: fotboll har hon heller ingen koll på, för när Grekland vann fotbolls-EM 2004 var det inte för att de ”dribblade bort” sina bättre motståndare, utan för att de spelade en avskyvärt defensiv fotboll (1-0 i varje slutspelsmatch). Det stämmer inte heller att Grekland är det minsta land som någonsin vunnit EM, för Danmark som vann 1992 har bara hälften så många invånare.

Den högtravande stilen kunde ha dämpats en del: ”Diasporan är grekens öde. Varenda grek hyser en Odysseus i sitt hjärta. […] Vi är ett folk på flykt. Vi är utvandrare. Invandrare. […] Alla barndomssånger och dikter jag reciterade på skolavslutningar handlar om fosterlandslängtan, främlingsskapets förbannelse och exilens sorg, saknad och smärta.” Allt detta på samma sida. Det finns också något ofrivilligt högtravande i truismerna, som vore de skrivna för att läxa upp en sexåring: ”Det här handlar också om vår tids största gissel – girigheten – som breder ut sig i en finansmarknad som faktiskt flödar av pengar medan den parasiterar på bubblor, krascher och spekulationer [min kursiv].”

Därför fungerar boken bättre som helhet än i enskildheter. Pascalidou har lyckats med sitt uppsåt, att skriva en snackisbok. Ser man bortom det vimsiga sättet att skriva finns här hjärtskärande berättelse. Därför är det trots allt en bok som är aktuell och viktig, men långt ifrån bra. Hon har bara en stil, oavsett om hon återger intervjurepliker eller skriver beskrivande – det käcka talspråksidiomet.  

6 kommentarer:

  1. Tack, nu är jag övertygad om att jag inte behöver läsa den här boken heller! Synd, för jag trodde att Pascalidou visste att hålla sig borta från sina egna fallgropar. Det är vad man förväntar sig av en erfaren skribent. Men så får man ju tänka på det där med kändisfaktorn...då ska texten gärna sticka ut, spreta hej vilt...

    SvaraRadera
  2. Jag är lite förvånad - har sett att den fått stora lovord. Ok för att den tar tag i ett aktuellt ämne, men den är ju slarvigt skriven, dvs full av sånt som hade kunnat slipas bort vid en hårdare redigering, eller snarare revidering, att texten behöver skrivas om, bearbetas. Det här är ett ok first draft ...

    SvaraRadera
  3. Jag tycker om Pascalidous snabba ryck och delaktighet. Men jag tror på dig när det gäller stilfaktorn.

    SvaraRadera
  4. Stilen är bedrövlig, innehållet rätt ok. Men nog inte tillräcklig för att motivera hyllningarna.

    SvaraRadera
  5. Bra recension, tänk att man får gå till en bokblogg för att hitta en kritisk och skarp bild som man inte får i pressen! Har du läst Ekis Ekmans bok om Grekland? Eller Natacha Björk och Mårten Lopez bok? hur är de i jämföresle?

    SvaraRadera
  6. Tack! Nä, jag har inte riktigt tid att fördjupa mig i samhällsfrågor, så jag saknar övriga referenspunkter kring Grekland. Den här av Pascalidou har ju berömts både för stil och innehåll, jag reagerar mest på att den är dåligt skriven, banal faktiskt.

    SvaraRadera