att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 jan. 2013

Att läsa klassiker eller att inte läsa klassiker


När programledaren för svt:s enda litteraturprogram säger att hon ”aldrig har läst Selma Lagerlöf” kan man reagera på flera olika sätt. Man kan låta ryggraden påpeka att det är höjden av förflackning, gasta efter en etablerad kanon i skolan där ingen ska klara av de tretton obligatoriska åren utan att ha läst åtminstone någon av de viktigaste svenska författarna.

Eller så kan man låta eftertankens kranka blekhet påpeka att ingen kan ha läst allt, att det är viktigare att hålla sig a jour med den samtida utgivningen för den som ska uttala sig om litteratur. Selma Lagerlöf? Hon finns snart inte ens som sedel.

Fast jag måste erkänna att jag blir beklämd, att jag vägrar släppa in den eftertanken. Ingen människa är en ö, predikade poeten John Donne för fyrahundra år sedan, och detsamma gäller böcker. Det går inte att förhålla sig till de böcker som släpps utan att förstå att de inte är isolerade företeelser. De skrevs i dialog med sina företrädare, och allt som vi nu tar för givet har en gång någon varit tvungen att ta strid för.

Jessika Gedin har sedan tjugo år tillbaka profilerat sig som krönikör och recensent, och sedan i våras som programledare för babel, svt:s litteraturprogram, där hon varje vecka ansvarar för författarintervjuer. För att uttala sig med trovärdighet i ett ämne förutsätter jag genuina kunskaper, och det tror jag inte att jag är ensam om (svt:s ledning undantagen).

Enligt egen utsago identifierar sig Gedin som läsare, där hon i intervjuer säger att hon ”läser stora mängder böcker” (DN 14/3 2012). Då förutsätter jag att hon medvetet väljer bort det som vi brukar kalla klassiker, eftersom jag inte kan förstå hur det är möjligt att läsa mycket och ändå undvika Lagerlöfs romaner.

Ska vi läsa klassiker? Ja, vi ska läsa klassiker. Inte för det tveksamma nöjet att få känna oss snobbiga. Inte heller enbart för att de tillhör ett gemensamt förflutet att vårda, eller ens för att våra nutida storheter står i tacksamhetsskuld till dem. Vi ska läsa klassiker därför att de fortfarande har saker att kommunicera till oss, därför att de har viktiga saker att säga, bär på avgörande erfarenheter som vi inte har råd att vända ryggen till.

Nog kan det vara motiverat att formulera en svensk litterär kanon för skolan, där vi även om vi nöjde oss med blott två prosaförfattare skulle ge plats åt Lagerlöf. Men det är inte genom tvång man ska tillägna sig läsning. Nej, det är mer av en ynnest att ha tillgång till en så djärvt skrivande författare som Selma Lagerlöf, vars romaner fortfarande är förbluffande moderna.

Dock måste intresset ha sitt ursprung någonstans. Bevisligen är det alltså möjligt att kryssa fram genom svenska skolan utan att läsa Lagerlöf. Den som därmed aldrig befunnit sig i kontakt med ett sådant författarskap får ett kulturellt underskott, där det blir ett för stort kliv att på egen hand söka upp det. Då kan skolan erbjuda det där nödvändiga smakprovet.

I första hand är det ändå en fråga om trovärdighet. Att uttala sig om litteratur handlar i stor utsträckning om jämförelser, att hitta paralleller, motsvarigheter. Det är sant att det utkommer fler böcker än någon hinner läsa, och det finns gott om beredvilliga ursäkter för den som uppgivet kapitulerar. Men den professionella bevakaren får inte unna sig nonchalans, för uppriktigt sagt är det ynkligt att titulera sig litteraturvetare utan att vara förtrogen med det allra bästa. Det är inbillning att tro att du av någon nutida författare får uppleva mer hänförande läsning än den Selma Lagerlöf frikostigt nog skänkte oss.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/1 2012)

56 kommentarer:

  1. TACK Björn, för att du formulerar det här så bra. Jag håller med om varenda ord och blir faktiskt lite ledsen när jag tänker den hemska tanken att Selma Lagerlöf möjligen skulle kunna försvinna ur vår litterära kanon. Jag lånade självmant Nils Holgersson som barn, självklart utan att veta mer om Lagerlöf eller bokens historiska kontext. Sedan "tvingades" jag läsa flertalet Lagerlöf-böcker under skoltiden, såväl grundskola som gymnasie. Även om jag då inte förstod att uppskatta dem, så har jag i vuxen ålder stort utbyte av Lagerlöf och betraktar henne som en av de bästa författarna som någonsin funnits i Sverige. Strindberg är intressant och viktig på väldigt många sätt, men förmår aldrig gripa mig riktigt som Lagerlöf ändå. Jag har skrivit mer om mina tankar kring det här i Annika Koldenius blogg, som du sett, men tror jag formulerar ett eget inlägg i ämnet inom några dagar. Historielösheten är vår värsta fiende, kan man väl säga, och det gäller i högre eller lägre utsträckning beroende på vilket område man talar om. Framförallt missar man något gigantiskt om man missar Lagerlöf, Moa Martinson och flera andra ur vår inhemska kanon.

    SvaraRadera
  2. Ett tillägg: Min syster fick läsa en klassiker per VECKA under hela gymnasietiden tack vare en engagerad lärare. Hon säger att hon lärde sig massor av det, även om det inte alltid kändes så roligt i stunden. Lagerlöf, Strindberg, Dostojevskij, Pär Lagerkvist, Strindberg och så vidare - hon hade läst dem alla när hon tog studenten.

    SvaraRadera
  3. En klassiker i veckan? Det låter både underbart och lite skrämmande ... Men säkert vettigt. I den åldern är man ju inte heller styrd av att nån talar om för en att det är för "svårt". Så det är klart att man lär sig, att man har nytta av det - men inte för att det är sånt man bockar av. (Som Oscar Wilde så fyndigt sa, det viktiga är inte vad man har läst, utan vad man INTE har läst, dvs det man undviker att läsa.)

    Det jag missade att ta upp här, då jag skrev texten i lördags, var väl att man också blir en bättre LÄSARE när man läser ex Lagerlöf, att man tar med sig den erfarenheten till andra böcker. Också för jämförelsens skull. Då ser man t ex hur John Ajvide Lindqvist delvis skriver i samma tradition, att han har lånat inslag från En herrgårdssägen & Herr Arnes penningar. Men jag tycker även att Kristoffer Leandoer i September (släpps om några veckor) gör något liknande Lagerlöf. Och så vidare.

    Fast grejen är ju att det är bra om man får komma i kontakt med det här i skolan, att man då har lättare att ta till sig det senare i livet.

    SvaraRadera
  4. Och jag försvarar fortfarande Jessika Gedins rätt att välja bort Selma och håller inte alls med att hon måste läst alla svenska klassiker för att få leda ett litteraturprogram i tv. Och det handlar enbart om att hon faktiskt inte uttalar sig om litteratur som programledare, utan istället ska påa inslag och lyfta fram författare i studion genom väl researchade frågor som har relevans för den författare hon intervjuar. Ja, jag tycker fortfarande - som jag skrev i en kommentar på min blogg - att det är bättre att kunna intervjua ordentlig när man arbetar som programledare, än att besitta specialkunskaper. Ja, jag tycker att det är att inte erkänna programledarens yrkeskunskaper som viktiga, om en doktorsavhandling i litteraturvetenskap krävs för att anställas som programledare i Babel. Att ha läst svenska klassiker innebär inte att du blir en bra programledare i TV. Så är det bara! Det handlar om något annat, om att "gå genom rutan", om att lyssna på den som pratar och kunna leda samtalet vidare i rätt riktning, att vara nyfiken, att påa inslag utan att det låter som om du läser innantill från ett papper, att vara naturlig framför kameran, att nå tittaren. Och där har Jessika Gedin mycket att lära, om vi nu ska recensera hennes lämplighet som programledare för Babel. De intervjuer hon gör bäst, är de där hon själv är intresserad, som till exempel intervjun med Jeanette Winterson. Och jag tror att när Jessika Gedin blir mer rutinerad, att hon kommer att bli bättre också som programledare. Men det kommer inte ha att göra med om hon läser Selma eller ej.

    SvaraRadera
  5. Eller Dostojevskij? Som hon inte heller läst enliogt egen utsago.

    Listan kan säkert göras längre. Men det kan min olästa-lista också.
    Men jag är beredd att gå med på att hon är en talang. Inte mer.
    Och därvid är hon lite mer avspänd än många gamla stötar i t.ex. P 1 som är så kunniga (akademiker), men ibland så torrsmuliga att man baxnar.

    SvaraRadera
  6. Annika, det handlar ju inte om "alla svenska klassiker" eller att man ska ha nån lista typ "hur många ska man ha läst?" Nej, jag har sett för lite av Babel sedan hon tillträdde (ca 5 min), men jag förstod redan på Daniel Sjölins tid att det sker ett hästjobb i kulissen, av redaktionen. Fast för mig är det ändå en fråga om trovärdighet: när jag undervisar i skolan märks det direkt om jag inte är tillräckligt insatt i ett ämne, & jag har ingen redaktion bakom mig heller, förutom mig själv. Dvs, om jag undervisar om Lagerlöf: bra, då är det trovärdigt om jag säger nåt om hur hon skriver, men om jag undervisar om säg Thomas Mann, då är det bara floskler, dvs att jag återger andras åsikter.

    Men det handlar ju inte bara om att hon är programledare: som representant för litteraturen blir hon en förebild, & det må låta högtravande, men om jag som ung får höra att hon "aldrig har läst Selma Lagerlöf", sorry, det hade inte imponerat på mig! För hon uttalar sig i andra sammanhang om böcker, skriver krönikor etc, och blir alltså en förebild.

    Visst finns det torra akademiker, Gabriella, & det är förstås inte givet att den som besitter s.k. bäst kunskap funkar bäst i tv. Men man behöver inte vara överdrivet pessimistisk för att se att det finns ett mönster här, ett oroande mönster: dvs att bildning och kunskap inte uppskattas. Se på våra partiledare, se på de offentliga personerna i Sverige. Det är snarare en belastning att vara intelligent. Varför blev Palme så hatad? Ja, han uppfattades som arrogant, han var smart. Nog är det sorgligt ändå.

    SvaraRadera
  7. men varför skall hon behöva vara läskunnig? det viktiga är väl att hon gör sig bra i bild?

    SvaraRadera
  8. Ja, jag vet. Jag står på en skiljelinje här. Jag tycker egentligen du har rätt, men gillar väl inte att personkritisera så mycket. Att ytligheten firar triumfer är klart, men jag är inte så säker på att det är Gedins fel. Det handlar om tidsbrist och klitsch-klatsch, och att "the camera loves you". Visst.
    Sjölin bjöd mera motstånd, det gillade jag. JG verkar mer salongsigt inställd på att alla ska ha det gulligt ihop.

    Hon kan nog bli bra med tiden, när hon känner sig säkrare. Och HAR läst Lagerlöf och Dostojevskij.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker inte vi ska ägna oss åt att recensera Jessika Gedin! Jag gillar henne och har alltid gillat henne, ända sen tonåren faktiskt. Det vi diskuterar är väl snarare vad man bör ha läst för att med "giltighet" kunna uttala sig om litteratur i en offentlig debatt – eller i vidare bemärkelse och, tycker jag med högra krav, som litteraturkritiker.

      Radera
  9. OM Palme - får vi nog prata en annan gång. Det ämnet är för stort för Gedin-debatten. Jag blev mycket förskräckt så här i efterhand över likheten mellan vår tids mest sjuka och obehagliga nätkommentatorer och de hatbrev Palme fick på den tiden. Man kan undra...över sambanden.

    SvaraRadera
  10. Björn, du kastar in en granat i den samtida salongen. Det som utmärker den är duktig konversation, snygga tapeter och frisyrer och möjligen en "litterär" bildning som omfattar den senaste månadens nyheter från USA och det svenska deckarträsket.

    De som argumenterar nöjer sig med den samtida salongen och ser varken längre bak eller längre fram än den egna obildningen räcker.

    Einar A sammanfattar det bra. Så länge man fungerar i samtidssalongen går allt. Men bäst av allt går det i tv (där man just nu visar Camilla Läckberg för de utvalda)

    SvaraRadera
  11. Ja, det ska gullas ... Men det är ju en allmän uppfattning på tv, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre, att alla ska trivas ihop, Ernstifieringen ("visst har vi det bra? visst är det mysigt, visst? visst trivs vi tillsammans här, visst?"), det där tilltalet han har, Ernst K., "hör ni ... vet ni ..."

    Ja, Palme finns mycket att säga om ...

    Thomas, det här är väl en granat kastad i motvind! Och yppar man ett uns av ifrågasättande, då är man "snobb". Men! Vad är då det för dåligt argument? Att leva i en värld där det anses snobbigt att tycka att Selma Lagerlöf är viktig, nä, det är ingen rolig värld ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt! Selma ÄR viktig och inte ens svår (om man nu ska mäta allt i "svår" eller "lätt", är det inte bra med något som hjärnan får jobba med och utvecklas av...). Apropå svår så är ju t.ex inte Dostojevskij heller ett dugg svår som alla verkar tro. Nåväl, nu ska jag i alla fall titta på tredje delen i Palmedokumentären på svt play. Apropå Palme, alltså.

      Radera
    2. Jo, det har du väl rätt i på sätt och vis, med granaten och motvinden. Och det du säger sedan om ifrågasättandet/ motståndet som behövs av utrop som snobb och elitist, ja du har alldeles rätt, så är det.

      Ernstifieringen ska vi vara inte tala om. Avskyr allt det han står för, både det han själv gör och det han i mediavärlden kan sägas symbolisera, det är en motbjudande utveckling. SVT köpte in sig i den världen för många år sedan, tydligast uttryckt i det faktum att man anställde TV4-strategen Wegelius (som du drar vidare efter att ha gjort SVT "roligare" och med stjärnorna-anpassat).

      Radera
    3. "som behövs av utrop" skrev jag, av misstag. Det ska förstås stå "bemöts av utrop"...

      Radera
  12. Vem som ska ratta skutan och vilka kunskaper den personen bör besitta beror ju på syftet med programmet. Varför det sänds och till vilka. Babel vill vara folkligt och lagom lättsamt, inte för skarpt och krävande. Ingen ska skrämmas bort, och i princip utgår man ifrån att tittarna är relativt obelästa och obildade, men gärna vill ha "lite koll" även på den fina och smala litteraturen, utan att behöva läsa den, och det stämmer säkert väl på det stora hela. Vad läser vi, rent statistiskt? Jag är Zlatan. Femtio nyanser av honom. Någon brödbok. Något om LCHF. Någon svensk deckare.

    Och när det kommer en internationell litterär celebritet på besök gissar jag att tittarna (igen: flertalet) är mer intresserade av att "komma personen under skinnet" (vilket i sammanhanget tyvärr är en eufemism och inte en hyperbol) än att få en inblick i det litterära, och då är det såklart utmärkt att ha en person som är duktigare på intervjuteknik än litteratur.

    Äsch, nu var jag sur och trist…

    Istället vill jag säga såhär: Babel borde få lite konkurrens av ett smalare och litterärare program där programledaren har läst allt av Lagerlöf.

    SvaraRadera
  13. väldigt många läser ju ingenting. varför inte starta ett litterärt program som är anpassat efter dem?

    SvaraRadera
  14. Men Einar, vi har ju Babel för precis den målgruppen : )

    SvaraRadera
  15. Härliga surkartar här! Men jag tror inte ni är ett helt smalt gäng som ogillar Babel och Ernst och det familjära tonfallet bland studiofolket, som gärna vill berätta hur de själva tänker fira jul, och nu ska vi skoja till det lite, strax efter de urjävliga rapporterna om jordens helveteshärdar - Jag tror vi är många. Fast de som älskar trehundra gör-om-mitt- hus-program och skjuta-in-hjortsadeln är fler. Vi har en hedonistkultur med bimboinslag och bambitävlingar och en stor tolerans för trams.

    Ändå tror jag faktiskt att den där Gedin kommer att mogna/läsa tills hon kanske blir åtminstone en halv Ulrika Knutson. Ta det som ett löfte eller som ett hot.

    SvaraRadera
  16. Gabrielle, du skrämmer mig här i nattmörkret med "en halv Ulrika Knutson" - gud bevare oss väl. Hellre en hel av annan sort. Knutsson är en alltför anpasslig mediaperson som gärna avrättar alla feltänkare, motsträviga poeter eller vad de nu kan vara, de som inte skulle ha passat i Månadsjournalen eller i Publicistklubbens ledning heller.

    SvaraRadera
  17. Jag vet, Thomas. Aldrig är man nöjd. Det var också menat som en halvt ironisk provokation.
    Men UK:s kulturprogram i TV såg min man (stor klassikerläsare) och jag med viss behållning. Detta hände på åttiotalet, kulturen var ännu inte helt såld på kapitalet!

    SvaraRadera
  18. Tack Gabrielle, det var trösterika ord. Nu kan jag sova lugnt.

    SvaraRadera
  19. Nåt liknande skedde ju med Filmkrönikan på 90-talet, när det gick från ett program som var inriktat på dom som gillar film till ett som rensade ut all fördjupning och all analys, till förmån för kortare reklaminslag. Säga vad man vill om Nils-Petter Sundgren, men jag hade förtroende för den mannen: när han uttalade sig bottnade det i två saker, a) en genuin kärlek till film, b) stor erfarenhet. När programmet förnyades uteblev den där populariteten man hade räknat med, så det lades ned.

    Jag tror det är ett klassiskt misstag att hela tiden anpassa sig efter en förväntad målgrupp, att förvänta sig att tittaren inte är intresserad av ämnet. De tror att babel skulle skrämma bort tittarna om det inte är tillräckligt "mysigt".

    (När jag i slutet av 2011 skrev om Sebald råkade jag i en kommentar nämna att det var skönt att läsa en förf. som inte skulle ha trivts i babel-soffan inklämd mellan Guillou och Jessika Gedin, som då var återkommande gäster. Några månader senare blev hon klar som ny programledare. http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2011/12/dikter-prosa-essa-wg-sebald.html)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om Filmkrönikan, allt blir tunnare och tunnare, samma i andra jag-har-läst-soffor där det antingen sitter någon fin dam och berättar hela romanens innehåll, eller använder adjektiven underbart, lysande, etc. De KAN helt enkelt inte berätta om litteratur. Eller film. Jag tycker dock fortfarande att till exempel Göran Everdahl utgör ett undantag; han är alltid lite egen, kvick och har blick för saker.

      Detta sagt från en som har recenserat litteratur och film och konst.

      Radera
  20. Gunnar, jag menade läser bokstavligen ingenting. Eller varför stanna där? Ett litteraturprogram för allt levande på denna jord, det vore fint.

    SvaraRadera
  21. Det pinsamma är väl att människan öht tyckte att det var en kul grej/bra grej, en grej hon helt enkelt kunde säga.
    Ungefär som när Martin Jönsson skrev att Moberg och vem det nu var (också svensk) var fan så mycket bättre än alla kineser utan kläm på tryckfrihet.

    Hon är ledare för Sveriges enda teveprogram som behandlar böcker (säger inte litteratur), han är chef för SvDs kultursida.

    De sätter tonen. Till hennes försvar kan man möjligen säga att hon fattade att hon kanske var "lite lagom provokativ". Till hans försvar kan man inte säga ett dugg.

    SvaraRadera
  22. Jag menar snart behöver ni inte kunna simma längre, ankdammen torkar ut helt och hållet. Ni kan traska runt i leran och undra vad det var som en gång fanns där. Typ.
    (För att citera bernur: for bitter or for worse)

    SvaraRadera
  23. Det är ingen ankdammsfråga - det är en businessfråga. Allt är inställt på business. Du vet det om bokförlagen, vi vet det om skandalomsusade call-girl-filmer. Alltså: vi vet.

    Men det vore intressant att höra hur och om de fortfarande gör intressanta litteraturprogram + diskussioner i fransk TV.

    SvaraRadera
  24. Var det Jönsson som skrev något om att det räcker med att läsa det egna landets litteratur? Eller har jag missförstått? Jag håller inte med, i vilket fall.

    Ja, Horace Engdahl brukar ju säga att Tyskland är som ett Sverige för vuxna, men det skulle var intressant att jämföra med Norge och Danmark. Norge har ju ett levande klimat för kulturtidskriften, & Danmark har kultursidor som väl inte har följt den svenska modellen, dvs de är mycket mer ambitiösa.

    Alltså, man måste inte alltid fördumma sin publik, förvänta sig att den inte ska förstå, alt. inte vara intresserad. För vad som händer är att ett tv-program som babel sätter standarden, att det följs av något som är ännu mer utslätat.

    SvaraRadera
  25. Bernur,
    Nä, jag tycker nog att det han skrev var värre än så, men bilda dig en egen uppfattning.
    http://www.svd.se/kultur/hellre-moberg-an-mo-yan_7740416.svd

    Gabi,
    Tja, enda sättet att få reda på det är väl att börja kolla på fransk teve. Går jättebra på nätet. Lycka till.

    SvaraRadera
  26. Karin:
    Joda, tack för rådet. Men du glömmer att jag inte är fransktalande. Annars går det bra med engelska och tyska.

    Vad jag menade var nog snarare om DU är nöjd med den franska mediala kulturbevakningen...?

    Bernur: Danskarna är definitivt bättre, så mycket vet jag efter tio år i Danmark. Bara Weeekendavisens kulturbilaga är som en hel tidskrift (Om den inte plötsligt har ändrat sig, nu er det erkannerligen en tid sedan jag läst den).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gabrielle, inget illa ment men du skulle behöva se både WA, Information och Politiken som de ser ut idag. WA består av tre delar nu, den lilla heter alltjämt Bøger men består av mer kåserier och intervjuer än av litteraturkritik och den makalöse tönten Bukdahl ockuperar mycket av utrymmet med sina nonsenstexter. Information ser ut som Politiken gjorde på 90-talet och Politiken ser ut som DN, intill förväxling lik i allt från attityd till praktiskt kulturutövande (dvs "Kultur & Nöje" som kunde heta "Fritid och Nöje"). Jag tycker inte om att säga det, efter mer än 30 års bevakning av dansk litteratur, men det ni skriver om dansk press är dessvärre en myt eller i bästa fall en föråldrad bild. Jag säger inte detta med glädje.

      Radera
    2. Okej Thomas. Jag tar inte åt mig alls. Som sagt - det er erkannerligen en tid sedan jag var införlivad med dansk press. Eller skrev där själv.

      Radera
  27. I en intervju med Göran Malmqvist på DN:s "kultur"-sidor häromdagen förklarar journalisten i en parentes vad "syntax" betyder.

    Bara i Sverige ---

    SvaraRadera
  28. Gabi,
    Jag tittar rätt lite på fransk teve, var ingen stor tevetittare i Sverige heller. Det är liksom inte mitt medium.
    Men jo, jag tycker förstås ändå att det finns många program som håller en mycket hög nivå.
    Vad gäller litteratur och böcker kan du ta en titt på
    http://www.tv-replay.fr/bibliotheque-medicis/
    Du behöver egentligen inte förstå, lokalen, gästerna, anslaget ger tonen.
    Men framför allt är det väl så att det finns ett mycket större utbud av program som behandlar alla möjliga kulturyttringar seriöst och kunnigt. Kulturen har en självklart plats också i teve.
    Vilket förstås inte hindrar att samma skräp av typen dokusåpor etc OCKSÅ finns.
    Man kan dock säga att alternativen är fler.

    SvaraRadera
  29. Ha, den som inte vet vad syntax är blir nog inte klokare på parentesen ("satslära")!

    Jag tänkte också på Bodil Malmstens bok, som jag skriver om idag: det här är en bok som vänder sig till skribenter, eller sådana som vill bli det, och då tycker hon/förlaget att ord som "diametralt" och "intrikat" är sådana som läsaren ska slå upp ...

    Jo, jag har läst de danska sporadiskt, vid tillfälle, och åtminstone för nåt år sen var de imponerande.

    Karin, är det inte lite klent att ha Moberg som exempel på mod, dvs det är lite skillnad på att uttrycka en åsikt i Sverige och att göra detsamma i Kina. Vi är så snara att döma andra, men glömmer att de lever under andra förutsättningar. Däremot tycker jag att det finns anledning att kritisera Mo Yan, eller ifrågasätta. När jag läste en av hans böcker i höstas tyckte jag ändå att det fanns viss kritik eller satir, men det kanske inte var tillräckligt?

    SvaraRadera
  30. Bernur,
    Jo, det var vad jag också tyckte. Jag menar att Jönssons krönika visar hur totalt okunnig han är om allt som inte består i att försvara yttrandefriheten. Visst, den ska försvaras, men när man talar om en kinesisk nobelpristagare som verkar i en diktatur så kanske man ska ligga lågt med att jämföra med inhemska storheter och direkt föredra desamma.
    Det kan verka lite, eh, instängt, andefattigt, rent av inskränkt och navelskådande.

    Vad jag förväntar mig från Svenskans kulturchef är en initierad artikel dels om Mo Yans författarskap dels om det sammanhang han verkar i. Gärna kritiskt, inte mig emot.

    Men det får jag nog fortsätta vänta på.

    SvaraRadera
  31. Einar, låter som en strålande affärsidé. Helt säkert skulle det programmet konkurrera ut Babel.

    SvaraRadera
  32. Den här diskussionen håller på att nå konsensus. Varför är det inte fler som försvarar Jessika Gedin?

    Kom att tänka på fotbollsexperter. När det sänds fotbollsmatch är det alltid en grupp experter, ca 3-4 st, som uttalar sig väldigt initierat. Där förväntar man sig att publiken ska vara intresserad och insatt. Man förklarar inte precis allting, och inbillar sig inte att de som tittar är ointresserade av fotboll. Nåja!

    SvaraRadera
  33. Mo Yan ska kanske inte jämföras med Moberg och Segerstedt, men om man ska ha sammanhanget klart för sig i fallet Mo Yan bör man kanske ha det också i fallet Moberg/Segerstedt. Sverige var förvisso ingen diktaturstat under andra världskriget, men när Danmark och Norge liksom stora delar av det övriga Europa var ockuperat av nazisterna och de tyska permittenttågen obehindrat rullade på svenskt territorium, fordrades det kanske ändå åtminstone *en liten smula* mod för att skriva det som Moberg och Segerstedt skrev?

    Calle

    SvaraRadera
  34. Vad är det här för en oppositionstråd? Jag gillar Gedin men i Babel har hon ingenting att skaffa. I övrigt instämmer jag med Einars bistert klarsynta sentenser ovan. Det gäller ju att tänka nytt. Ett litteraturprogram "för allt levande på denna jord" skulle jag ogärna missa! Babel var det däremot längesen jag såg. Var inte det en talkshow?

    SvaraRadera
  35. Jo. Och så fnissade jag högt åt en sak till - morbid och översvämmande av en sorts egendomlig furstlig illvilja som jag ju varit sedan barnsben. Nämligen åt följande thomas nydahlska replik: Gabrielle, du skrämmer mig här i nattmörkret med "en halv Ulrika Knutson" - gud bevare oss väl.

    Ursäkta mig, Björn. Men rätt ska vara rätt!

    SvaraRadera
  36. Apropâ fransk litteraturtv dog den med programmet Bouillon de culture (Pivot) - numer är det med liknande förnumstighetspersoner, dock i fransk version (dvs ung kvinna byts ut mot femtioârig herre med blâ eller röda glasögon) där varje intervju ges högst fem minuter (mot Pivots samtal som höll pâ och fortsatte med de övriga gästerna). Det programmet var en överlevare och höll pâ fram tills - 2000, ca? Förnumstighetsperson i bästa fall, i annat fall "halvcirkelformat podium" där yngre eller äldre hânskrattande herre flamsar kring diverse frâgor som ytterst sällan handlar om skrivande. Sedan dess har jag inte längre nâgon tv (och kan tillägga att den svenska - statliga - tvn trots allt i allmänhet hâller BRA mycket högre nivâ än den franska - nutida (de var ännu snabbare med privatisering tack vare herr Chirac).

    Jo, Babel, Babbel. Det handlar nästan aldrig om ens böckerna, mer om personen - och knappt det; trivsamt och ytterst tvibelsamt bubblande...
    Men som Gunnar säger - de ger vad de i vart fall tror (?) folket vill ha. Det vore underbart med en "konkurrent" - vilket väl i "vanligt tv är otänkbart? Med lite tur kanske nästa steg blir ngt som "tvcast" i podcast version. Osponsrat och jetesmalt?

    SvaraRadera
  37. PS. Ocksâ jag gick genom absolut hela grundskolan utan att ens vara i närheten att läsa en enda "klassiker". Gymnasiet var inte nere pâ "nollan", men nästintill ocksâ det. Även där gällde Babel-babbel - hela litteraturhistorien handlade om författare som privatpersoner, endast, man skulle kunna ârtal om diverse, titlarna utantill - men behövde aldrig läsa dem. Det kan vi kalla svenska lektioner. Det är mao en fröjd att läsa exempel som Bernur!

    SvaraRadera
  38. Roligt att du kommenterar fransk TV också, Helena. Den gamla Pivot-stilen har väl annars varit förebildlig. ÄVEN i Sverige, i alla fall som tankefigur ; )

    Jag kan faktiskt inte minnas något annat än att vi då och då har rejäla författarintervjuer i SvT - oftast då med en rejäl tråkmåns som PO Enqvist (hej, nu får jag ännu fler ovänner). Inte för att han är en tråkig författare, utan bara för att det daltas för mycket med dessa okrönta kungar.

    Men de här snutt-programmen, alla kategorier, radio och TV, kan man möjligen använda som tips-ettor. Och sen är man ju (jag) inte märkvärdigare än att jag är nyfiken på människor. EN som gjorde mig nyfiken i höstens Babel var John Irving. Klart slut om detta pogram.

    Klassiker har man väl mest fått hitta själv, genom föräldrar och vänner, och på litteraturvetenskapen, senare. Men det är klart vi läste Lagerlöf i gymnasiet. Och på folkhögskolan, god bless it, fick jag som sjuttonåring hålla föredrag om Nya franska romanen. Way beyond me now!!

    SvaraRadera
  39. John Karlsén, en numera halvt bortglömd författare, berättar i en av sina böcker om en indian han arbetade ihop med någon gång på 1920-talet. Indianen kunde varken läsa eller skriva, men Karlsén satte stort värde på honom ändå och upplevde honom som en hjälpsam, hänsynsfull, rättrådig och storsinnad människa. Och när han senare träffade "läskunniga svinpälsar och rötägg, civiliserade stroppar och fähundar" kunde han inte låta bli att fråga sig vad all den bokliga bildningen egentligen skulle tjäna till.
    Olof Lagercrantz, som inte var överdrivet imponerad av Selma Lagerlöf, frågar sig ungefär samma sak i Konsten att läsa och skriva. "Är det bra att läsa?" undrar han. "Kan man lita mer på folk som läser än på dem som inte gör det?" (Det är alltså den så kallade sköna litteraturen han syftar på, inte facklitteraturen.)
    Och så berättar han om en vän som levde som fiskare och fiskeuppköpare och aldrig läste ett påhittat verk:
    "Vi hade mycket att göra med varandra. Han var fantasifull, gjorde djärva tankeutflykter men alltid kring pengar och ting. Han samlade i otaliga bodar reserver för varje tänkbar knipa - gamla fönster, udda bräder, pärtor, kablar, bly för gäddrevar, krokar, flöten, vettar, trädgrenar lämpade som hängare, läderbitar... Han hade kontakter i hela socknen sedan fiskuppköpartiden och ställde alltid upp när något tröt."
    Han tycks alltså liksom Karlséns indian ha varit en hygglig och hjälpsam människa. Men mycket till boklig bildning kan han ju knappast ha haft. Ändå säger Lagercrantz att han tillsammans med denne vän kände sig "oansvarig, vägd och befunnen för lätt".

    Calle

    SvaraRadera
  40. Calle, välformulerat. Frågan är bara vad du skall med din formuleringsförmåga till?

    SvaraRadera
  41. Calle, jag vill inte ringakta det ex Moberg gjorde, det är klart att det krävdes mod att visa en annan hållning. Jämför gärna med Hjalmar Söderberg, som i det ockuperade Danmark bar rakkniv i fickan för att vara redo att ta sitt liv om han skulle bli arresterad av nazisterna. Nog var det lättare och det enklaste även i Sverige att hålla tyst med sitt eventuella motstånd.

    Exemplet från Lagercrantz minns jag, men det är ju EN person endast, det går ju att hitta liknande exempel överallt, dvs att någon som läser mycket kan vara dum i huvudet, en generös människa, en elaking, en självuppoffrande människa, etc, och man hittar likadana människor bland de som ej läser ... Själva idén att man blir en "bra" människa (=god) är det väl bara gamla tanter som tror på? Harold Bloom har bra resonemang om det, minns inte om det är i The Western Canon eller How to Read and Why, förmodligen båda.

    Ola, jag har inte heller sett babel, i stort sett sen Sjölin var programledare, jag gillar inte själva tilltalet. Det är ju som när man var i skolan & man hade en lärare som var överdrivet trevlig - de enda lärare man respekterade var de som var småsura & intresserade av sitt ämne, de som höll på att småskoja tyckte man bara var småskojare.

    Tyvärr (?) har jag knappt nån uppfattning om Ulrika Knutson, minns bara Gunilla Kindstrand som kompetent & ibland föredömligt småbitsk programledare för Röda rummet, 90-talets litteraturprogram.

    Fransyskan, det beror nog på vilket program man går, alt hur ambitiös svenskläraren är, för nog läser vi på min skola (PB Jönköping) en del böcker, inte bara klassiker heller. På IB läser de 13 böcker på två år, bl a En herrgårdssägen, Jane Eyre, Fågeln som vrider upp världen, Mörkrets hjärta, Doktor Glas, Fröken Julie, Händelser vid vatten, Parfymen, etc.

    Gabrielle, problemet med att förlita sig på vänner eller föräldrar eller liknande är att alla inte har samma förutsättningar. Vi hade mycket böcker i vårt hem, så jag behövde aldrig leta efter böcker, men hos många är det helt tomt på sånt, titta bara hur det ser ut hos folk. Dessutom blir man ju helt bortkollrad om man inte fått lära sig saker först, som alla killar som börjar läsa Bukowski, Kerouac, Hesse & annat skit, för att de ska vara tuffa och coola ... Totalt bortkastat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant. Och jag är en folkbildningsvän. Och vän av mer humaniora allestädes. För alla. Men politiken säger nu något annat, och mer marknadsanpassat. TV följer i stort sett bara samhällsutvecklingen. I ett land där frågan: Vad har ministern på nattduksbordet, besvaras med: Väckarklockan; och ett ironiskt leende som säger ungefär; Tala inte med mig om kultur då osäkrar jag min budget. Och min populism.

      Radera
  42. Björn: Med reservation för sviktande kognitiva funktioner minns även jag Gunilla Kindstrands uppenbarelse i Röda Rummet som ekorrpigg, nyfiken, kompetent. (Eller också har jag bara blivit en nostalgisk gammal idiot.)

    John Karlzén stavade med z... Jag har bloggat om honom någonstans och har hans memoar Så gör man inte (1942) samt Blå noveller (1951) här i hyllan. I den förra ges bland annat en interiör från La Rotonde, där kyparen hade "snoksvart mustasch" och där gästerna inmundigar kaffe och gifflar/croissanter, talande Anatole Frances språk:

    "Runt väggarna hängde tavlor, den ena bredvid den andra med några centimeters mellanrum. Så tätt hänger inte tavlor om de inte är till salu. Ja, detta var ju artisternas centrum. Överallt i detta kvarter arbetade fria, älskvärda människor som fångade nuet med friska, giriga sinnen, skrattade åt morgondagens ovisshet, svalt, trivdes och kunde konsten att vara. Så tänkte jag."

    Detta avslutande "Så tänkte jag" är förstås en inte oviktig annotation i sammanhanget. I vilket fall är det en fin och otidsenlig liten skrift. Här skildras åren 1922-24 i metropoler som Paris, Berlin och London. Karlzén är en ironisk nostalgiker vars Så gör man inte professor Olle Holmberg på sin tid utnämnde till "den kanske mest autentiska av svenska böcker" om den förlorade generationen. Och fullt läsbar även i dag, vill jag nog hävda.

    SvaraRadera
  43. Ola, jag har nu beställt John K, det låter som nåt för mig ...

    Sen tänkte jag på när Stig Larsson en gång var gäst i gamla babel, han var ju det rätt många ggr - de har ju ett gäng på ca 5-6 st som är där jämt, känns det som ... I alla fall, han skulle rekommendera nån bra novellförfattare, & nämnde Mirjam Tuominen, & då sa Daniel Sjölin: "Vem är det?" Antingen gjorde han det som ställföreträdande publik - den typiske journalisten, som gör sig själv dum för att inte publiken ska känna sig dum, eller så visste han inte. Men han har ju gått en skrivarskola i flera år, & där skrivs ju mer än nåt annat noveller, så då borde de verkligen ha diskuterat eller läst Mirjam Tuominen. Det är ju inte så att det svenska språket har ett överflöd av bra novellförfattare heller!

    SvaraRadera
  44. Nu har jag läst genom alla kommentarerna, och har fortfarande inget svar: Om kanon bara skulle innehålla två författare skulle det finnas rum för Lagerlöf, säger du. Och vem mer?

    SvaraRadera
  45. Jo, Lagerlöf och Hjalmar Söderberg som prosaförfattare, någon dramatiker (Strindberg), några poeter. Som det obligatoriska, sen kan man ju bygga vidare. Jag har erbjudit skolministern 25 titlar, men bara mötts av tystnad ...

    SvaraRadera
  46. Bäste Bernur

    har du publicerat en sådan lista på bloggen? Vore roligt att se vilka du valt.

    Allt gott

    einar a

    SvaraRadera
  47. Här har ni svaret: hon har inte ens gått ut gymnasiet...

    http://www.youtube.com/watch?v=7Ct4sdyCGOc

    Nepotism, någon???

    SvaraRadera
  48. Ack! Dock har jag inget emot henne som programledare - fast, kanske i nåt annat program ...

    SvaraRadera