att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 jan. 2013

Omsorgen, Andrzej Tichý

Det är svårt att återberätta Andrzej Tichýs två tidigare böcker, Sex liter luft och Fält. Jag minns dem för de stämningar de väckte, att jag tänkte på hur det var att läsa Birgitta Trotzig, och i viss mån Lotta Lotass. Det har nu gått fem år sedan den senaste, och precis när jag började misströsta kommer den här lilla boken, Omsorgen, utgiven på nya Förlaget Glas.

Formgivningen är enklast tänkbara, och Tichý har skrivit sin text i ett enda stycke – helgjutet, med distinkt jämn högermarginal, ända in i kaklet när punkt sättes på sidan 78.

En märklig text, ja, och inte särskilt lättillgänglig. Den är inte lätt, men detsamma kan sägas om mycket: det är inte lätt att leva heller. Du får uppfinna en strategi. Då kan man också ställa sig frågan, varför göra det svårt när man kan göra det enkelt? Jag erinrar mig några ord av Liza Marklund från häromåret, när hon menade att vem som helst kan skriva experimentell och svår litteratur, medan det krävs riktig talang för att skriva deckare.

Jag tänker inte invända mot det påståendet, men vill ändå påpeka varför det här är bättre litteratur. Och det säger jag inte för att det är coolare att gilla Andrzej Tichý, att det ger fler finkulturella poäng (en bedömning jag för övrigt inte är säker på är helt giltig längre, dessutom). Jag säger att det är bättre, därför att världen är ingen berättelse, som följer en given plan. När jag läser Tichý lär jag mig något om vad det är att leva – något jag aldrig stött på hos Marklund eller Läckberg. Världen är mycket mer splittrad, mer lynnig, mer opålitlig, än den värld de visar upp.

Tichý använder sig av en förvrängd hyperrealism, där enskilda detaljer lyser fram, i berättelsen om en självmördad man och sonen som lämnas hux flux: ”Säker på att det fanns spår av vardagen i köket. Att han var död men att det fortfarande låg brödsmulor på skärbrädan. Hans brödsmulor. Odiskade koppar med små uppsvällda tebladrester i botten.” De där smulorna, de där kopparna, och de där tebladen: oförglömliga.

Fast, berättelse och intrig, det är verkligen inte det första man tänker på när man läser: världen är ingen berättelse. Vi må göra den till en sådan, men det är en artefakt. Det som blir kvar är förlusten, bortfallet.

Den mekaniskt styrda texten drivs av en rytm bortom upprepningen, även om den dubbelladade frasen ”[o]msorgen sprider sig inte” ger texten en osäkerhetskänsla när den upprepas. Jaget iakttar världen, samtidsskildrar nästan oavsiktligt. Med sina allusioner till krig, med ord som ”tortyr”, ”fångläger”, ”slakt”, visar Tichý hur krigszonen redan är här, även om det skulle kunna handla om Sverige, skulle kunna handla om här och nu. Undergången vaggar oss till sömns med sin oroväckande refräng, om sorgen över mänskligheten, om allas vår gemensamma skuld, (om)sorgen.

Idyllen och tragedin, och barnen inklämda mittemellan. För barnen är bokens nav, dess naturliga centrum. Barnen som leker sig fria från det hemska, från det onda som sprids som ringar på vattnet, lever vidare.

Alltmedan existensen accelererar mot acceptansen. Associationsbanorna rör sig kvickt, och det är en kort färd mot slutet, men nog tycker jag att den har potential att lämna bestående intryck. Det här är världen, säger Tichý, det här är vi.

4 kommentarer:

  1. Så bra att du uppmärksammar Tichý, jag hade glömt bort honom. Minns att jag läste Sex liter luft för ett par år sedan och hörde honom på en författarträff i Malmö. Minns Sex liter luft som väldigt intressant och klaustrofobisk. En tydlig minnesbild är soprummet med de fläckiga väggarna.
    Apropå Birgitta Trotzig så inleds pocketupplagan med ett förord av Astrid Trotzig. Astrid är brorsdotter till Ulf Trotzig, som var gift med Birgitta. (Detta nämner jag bara för att reda ut namnen för mig själv, men kanske hjälper det även någon annan...)
    Nåväl, tack för tipset!

    SvaraRadera
  2. Jag visste inte ens att Sex liter luft (?) fanns som pocket, men det är sant att vissa scener etsar sig fast. Jag läste nån eller några böcker av Astrid Trotzig, det kan ha varit på 90-talet?

    SvaraRadera
  3. Instämmer i hyllningarna till "Sex liter luft". Jag såg att Tichý senare i år dessutom utkommer med romanen "Kairos" som låter väldigt intressant: http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?isbn=9789100133474

    SvaraRadera
  4. Ja, det var då på tiden!

    SvaraRadera