att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 jan. 2013

Sista bädden. En vandring i sömnen, Hugo Claus

Min vän T. har ett mer neurotiskt förhållande till litteratur. Han tycker att Vizma Belevica var en bra poet fram till 2005, att Inger Christensen likaså var bra fram till 2009, och att Hugo Claus slutade vara bra författare 2008. Med andra ord skulle det vara otänkbart för honom att läsa någon av de här tre nu, för de är döda och utanför Nobelprisets radar. För tillfället läser T. Abraham B. Yehoshua (f. 1936), för glädjen att vara en av de sälla få som har läst honom när Englund i oktober förkunnar namnet.

Tur att jag är coolare, och fortsätter läsa Hugo Claus, som alltså var flitigt tippad, men valde att dö för egen hand när han blev allt sjukare i Alzheimer. Hans senaste bok på svenska är dubbelvolymen Sista bädden. En vandring i sömnen (Malexis förlag), med Per Holmer som den sedvanlige översättaren.

Något märkligt händer när jag läser den första delen, Sista bädden. På tv:n i bakgrunden visas programmet ”Året var '63”, och medan jag i boken läser raderna ”Ute i trädgården blåste någon fram något sydamerikanskt på munspel. Knappast Toots Thielemans”, tänker jag något om Toots, och det följs av ”[m]unspelet försökte sig på Bluesette”, exakt samtidigt som den låten, av Toots Thielemans, spelas i tv-programmet. Nu kanske du säger: och? Men säg mig hur ofta det spelas Toots Thielemans i en roman, och säg mig hur ofta det spelas på tv, och gör en sannolikhetskalkyl på det.

Claus har tidigare skrivit magnifika romaner i både det stora (Belgiens sorg) och det lilla formatet (Ryktet, Skam). Här är det ju det korta formatet, två längre noveller, men båda gör intryck, och innebär inga avsteg från de tidigare verken. Det skulle bli hans sista prosaverk, utgivna 1998 och 2000, och båda har verkligen prägel av avslutning. Alzheimern finns i både stilen och i temat, i glömskan, liksom i språket.

Inget verkar kunna beröra eller skada Emily, det engelska före detta musikaliska underbarnet, som vårdar sin älskade dödssjuka Anna på ett hotellrum, bland broschyrer till organisationen ”Rätten till en värdig död” (som Claus själv skulle utnyttja), medan Emily trotsar formuleringen: det finns inget värdigt med döden. Emily betraktar världen med en blandning av uppgivenhet och bitterhet. Hon tänker kursivt: ”Fuck ungdomen”, och det är ju sant – världen tillhör de unga.

Vad är en människa, och när upphör hon att vara människa? Minnet är inte heller något sällskap att hålla i handen vid livets sista stunder. Claus rör sig synbart oaktsamt mellan ömhet och hårdhet, mellan integritet och övergrepp. Hans stil är också blandad, som om han vacklar mellan en litterär fin stil och en pojkspolingarnas gatuslang. Det är skrivet på ett levande språk, och blandningen gör att det är svårt att utläsa vad som är misogyni och vad som är hyllning: ”De [kvinnor] håller bättre öga på tiden som knaprar och klapprar mot ansikte, höfter, bröst. Kvinnor håller obönhörlig koll. Som är de helt ger sig spegeln i våld. Eller rådvillt stammande konsulterar horoskopet.”

I den andra novellen, ”En vandring i sömnen” går berättarjaget planlöst fram i en stad, som kan identifieras som Gent. Han är bara förvirrad, och allt sker på dubbla plan, där minnet kastar sin eftergivna skugga över alla händelser. Stilen är dråplig och hätsk, kan i viss mån jämföras med hur Hjalmar Söderberg skrev novelletten ”Spleen”: med en Devil may care-attityd, en total respektlöshet mot det som inträffar.

Oväntade allusioner till Black Sabbath och Eyes Wide Shut, men allra mest två allt annat än stillsamma meditationer över den tid som flyr, som kutar paniskt som ett jagat rovdjur ifrån människan, och hur allt sammanfaller, allt ifrån språket med orden som lämnar, där ”styrsel” blir ”yrsel” blir ”blygsel” och ”ägg” blir ”skägg”, till biologin och moralen. Därför slutar ”En vandring i sömnen” med en pervers ”rosa balett”, som för att visa att Belgiens sorg är detsamma som Belgiens skandaler.

Som appendix till boken finns ett intressant samtal med översättaren Holmer, som säger några kloka saker om Claus, men också om översättningen, som han ser som något av en pingismatch, där det gäller att returnera författarens vinklade ord. Han säger också att det är svårare att översätta dåliga böcker, vilket låter som en paradox, men nog kan vara sant, då mycket av jobbet kan vara gjort om författaren på originalspråket inte har fuskat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar