att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 jan. 2013

Portar. Fönster. Valv., Olga Sedakova


När jag för några dagar sedan redogjorde för vilka böcker jag har läst i översättning blev jag både lite ledsen och besviken för att jag inte hade läst någon rysk skönlitteratur under hela året. Men nu, äntligen, fick jag tag på Olga Sedakovas dikter, som Wahlströms & Widstrand gav ut förra året, i volymen Portar. Fönster. Valv.

Och det är häpnadsväckande bra, dessutom. Mikael Nydahl har översatt det tämligen frikostiga urvalet, och skrivit ett introducerande efterord, som tecknar en fin bakgrund till Sedakovas position i den ryska litteraturen, då hon debuterade åren kring 1970. Då hade Sovjet invaderat Prag, och kulturen befann sig i ett mindre gynnsamt läge, sattes i karantän. Den ryska poesin från tidigt 1900-tal, med framträdande poeter som Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva, var inte riktigt godkända av staten.

Hennes egen poesi har ändå tagit djupa intryck av dessa två, men dels klarar hon trots denna påverkan skriva originellt och dels rör hon sig över vidare terräng, den mark som inte respekterar nationsgränser, och därför alluderar hon flitigt till Dante, Alexander Pope, Nabokovs engelska roman Pale Fire, med flera internationella författare. Hennes skrivande kretsar kring tid, kring den förlorade tiden, och den ambivalenta sorgen över det Ryssland som inte längre finns. Att hon doktorerat i lingvistik låter sig inte förvånas heller. Avhandlingen handlade om slaviska begrepp för döden, upplyser Nydahl i efterordet.

Ja, döden är förstås det mål poeten ska rikta sin dikt-kompass mot. Om närhet och avstånd handlar det: ungefär som hon förhåller sig till sina inspirationskällor, där hon undviker att bli för förtrogen, för påverkad av deras starka röster, utan klarar av att hålla sitt eget tonfall fritt och lika individuellt. Det här är inga billiga trick, inga privilegierade ordvitsar, utan dikterna hämtar sin näring i allvar, i en uppriktig känsla att det handlar om liv och död. ”Jag leker inte med språket. Jag är i livsfara”, som Pia Tafdrup har uttryckt det.

Vaggvisor och larmsånger, det är också något av innehållet, liksom böner. Allra mest dominerar intrycket att det här är skrivet av en människa som har levt, som bär på äkta erfarenheter:
Jag älskar varken fattiga eller rika,
varken detta land eller andra,
varken tiden på dagen eller tiden på året –
älskar gör jag det som anas, det som klandras:
dess hemlighetsfulla glädje.
Som saknar pris, som saknar mening.”
Ur dikten ”Pärlhalsbandet”, som kan läsas som en poetik, ett estetiskt ställningstagande.

Dikternas bildled är ganska milt utförda, men bilderna är också direkta, åskådliga och ger sällan intryck av att vara sökta. Inte ens när Sedakova skriver om änglar, björnar eller musor känns det sökt. Ofta är det som sägs av definitiv art, att det är oförhandlingsbart. Ungefär som att läsa Södergrans minst sagt slutgiltiga rad: ”Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting”, eller Boyes lika slutgiltiga: ”Men ingenstans, ingenstans …” För den här poeten, Sedakova, är känsla och intellekt lika viktigt.

De enskilda dikterna hakar in i varandra, tematiskt, stilistiskt, utifrån upprepning, utifrån variation. Sedakova fokuserar, och liksom all riktigt bra dikt hejdar hon tiden när hon skriver, får den att upphöra. Hon skriver inte i konkurrens med sina föregångare, och inte heller i dialog med dem: hon skriver i fortsättningen, som om hon vägrar inse eller acceptera att tiden har gått, att vi inte längre lever i det som ryssarna kallar poesins silverålder, för liksom Tsvetajeva häpet men övertyget påpekade när en kollega dött, att det bara är löpare som dör – alltså, att löparen inte längre skriver, medan poeter inte dör, eftersom dikterna fortsätter skrivas.

I stället för Kapten Haddocks klassiska invektivpar ”bomber och granater” kan Sedakova sägas yttra ett ”jamber och elegier” med sina dikter, som på ett förtjusande sätt visar hur stiligt en bunden form fungerar, och att det kan innebära den yttersta friheten. Dock med reservation för översättningen, som försöker respektera det bundna men fått ge upp inför rimmen, med undantag för stanserna som inspirerats av Pope, som behåller åtminstone intentionen att rimma.

Att översätta är en vansklig syssla: det blev vi om inte annat varse när Göran Malmquist näpste av Li Li för dennes inkompetenta Tranströmer-översättning nyligen. Är det ändå inte mer än en petitess att uppröras när kantareller i en översättning blir karameller? Jag tycker att Nydahl skickligt nog har hittat ett precist idiom till Sedakova, så där lagom ålderdomligt, som ger en aning om hur hennes ryska måste låta – tänk ett möte mellan Stagnelius och Frostenson, så får du en uppfattning om hur hennes svenska låter.

2 kommentarer:

  1. Riktigt bra recension, du verkar läsa en hel del. Hur många böcker i månaden blir det? :)

    SvaraRadera
  2. Tack, jag läste 20 böcker i december, det är nog ganska typiskt.

    SvaraRadera