att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 jan. 2013

The Round House, Louise Erdrich

När Olle Ljungström gjorde jämförelsen om något som var fel som fan med en ”Tysk indian” var jag benägen att ge honom en uppsträckning, och påpeka att det var han själv som hade fel som fan. Låten kom 1994, samma år som jag läste Louise Erdrichs roman Tracks, och Erdrich är ju faktiskt ”en befjädrad german”, med fadern från Tyskland och modern Chippewaindian.

Hennes senaste roman The Round House vann amerikanska National Book Award i november 2012, vilket skulle kunna väcka de slumrande svenska förlagen som har översatt endast hälften av Erdrichs fjorton romaner. Å andra sidan är just det här priset inte särkilt meriterande, när man tittar på vilka som fått det de senaste åren: Jesmyn Ward, Jaime Gordon, Colum McCann, Peter Matthiessen …

Den trettonårige pojken Joe är huvudpersonen och berättaren i The Round House. Hans mamma Geraldine blir utsatt för våldtäkt och mordförsök och försvinner in i en förlamande depression, och pappan Bazil har inte heller mycket tid till övers för sonen, som på egen hand ger sig på jakt efter förövaren.

Men det är bara en del av handlingen, som i hög grad består av olika släkthistorier, skrönor, övernaturliga händelser, eskapader av mer eller mindre skabrös art, hittepå, och ett svåröverskådligt persongalleri. Spänning och komik avlöser varandra hela tiden, allt längre sidospår. Mammans trauma hamnar utanför fokus, fast det är smärtsamt att ta del av hur sonen bevittnar den långsamma läkningsprocessen: ”I had believed that my real mother would emerge at some point. I would get my before mom back. But now it entered my head that this might not happen. The damned carcass had stolen from her. Some warm part of her was gone and might not return. This new formidable woman would take getting to know, and I was thirteen. I didn't have the time.”

Enligt Amnesty blir en tredjedel av de indianska kvinnorna någon gång under sin livstid våldtagna: 86 % av männen som utför övergreppet är icke-indianer. Erdrich är helt klart ute i ett angeläget ärende, men som sagt försvinner detta i romanen. Något som inte enbart är av ondo, dock, för det här är ingen maskerad debattbok, utan en fortsatt installation i det författarskap som inleddes på 80-talet med romaner som hela tiden sökte sina riktningar utåt, vidare bortom gränssättningar. Allra mest lyckat, definitiv, i Tracks, om konflikterna från början av 1900-talet. En av karaktärerna därifrån är med också i den här nya romanen, den gåtfulle Nanapush, som bygger på Ojibwe-mytologins Nanabozho.

Liksom tidigare lotsar Erdrich med fast och säker hand läsaren genom den här obekanta terrängen. Hon är bra på att låta det konkreta blandas med fantasin – växlar, så att du blir osäker på vad som sker på riktigt. Pojken Joe är suveränt nedtecknad, ett typiskt busfrö med drag av Huckleberry Finn. Som ung missförstår han, feltolkar situationer, drar för ivriga slutsatser. När filmmakare låter filmer utspela sig på 70-talet finns en risk att överbetona tidsmarkörerna, så att exempelvis bolmandet av cigaretter ter sig parodiskt: en liknande risk finns att Erdrich gör Joe och hans gäng ännu mer fixerade vid sex än trettonåriga pojkar rimligen kan vara, möjligen för att kompensera att hon är kvinna.

Kamratskapet med de tre vapendragarna Cappy, Zack och Angus är desto mer trovärdig. I en scen sneglar Joe avundsjukt på Cappys basketskor:
”Strangely, he said what I had been thinking, though he lied.
    You got the shoes I wanted.
    No, I said, you got the shoes I wanted.
    Okay, he said, let's trade.”
Riktig kamratskap, alltså, med Cappys uppoffring av skorna, eftersom han säkert omedvetet tänker på kompisens mamma i den här situationen.

Erdrich jämförs ibland med Faulkner. Det är träffande, både tematiskt och stilistiskt, och The Round House är kanske den som allra mest liknar Faulkners romaner. Stilistiska liknelser finns inte i ordval och syntax, utan mer i uppsåtet att låta avgörande händelser hamna utanför centrum av vad som berättas, och där en mängd av information plockas med, som om berättaren inte förmått sålla ut det viktiga. Även här är persongalleriet omfattande och svåröverskådligt. Och Joe liknar till viss del Gavin Stevens, som ofta är Faulkners berättarjag i novellerna: övervägande alldaglig, balanserad, med rättspatos (Gavin blir advokat, Joes pappa är domare, och även om romanen utspelar sig 1988 får vi höra en del om honom som vuxen, där Erdrich korsar gränsen mellan det fiktiva och det dokumentära).

Liksom Faulkner avstår Erdrich från enkla psykologiska förklaringsmodeller. Varför människan agerar som hon gör är inget som kan lösas med enkla formler eller billiga formuleringar. Hennes roman är lika cirkulär som titeln utlovar, en labyrint där myt och mystik frodas. Där finns också den moraliska aspekten – om vilka lögner som är värda att bevara, och vem som är behörig att ta hämnd.

1 kommentar:

  1. I Reаlly Love the top headеr artwork, verу ωеll written.
    diԁ you do it your self?

    Mу blog poѕt summer dresses

    SvaraRadera