att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 jan. 2013

Enstörig, Nina Bouraoui

Nina Bouraoui skriver passionsdramer på prosa, förtätade kammarspel, där det monomana samsas med monotonin. Enstörig heter den sjunde relativt tunna boken som ges ut på Elisabeth Grate förlag, som vanligt med Maria Björkman som översättare, som vanligt med det lämpligt enhetliga omslaget.

Men det är också en bok som vidareutvecklar detta spännande författarskap. Hon hittar en balans mellan det rigida mönstret och det frisläppta flödet, som ger texten en intressant dynamik, får den att bli livfull på ett sinnligt, nästan bokstavligt sätt. Den blir organisk, och hon växlar mellan fiktion och essä.

Som vanligt med stark självbiografisk koppling, en ung tjej som precis som författaren är i puberten när året är 1980, som vanligt en pojkflicka, som här heter Ayla, som saknar en kille som heter Sami. Det är skrivet i det dubbla perspektivet, med en total närvaro i nuet, samtidigt som här finns en nostalgisk tillbakablick, som bäddar in allt i minnets dis. Det är dokumentärt skrivet, om kärleken när den är som mest incestuös, så som den ofta är hos den här författaren: kärleken som går över gränsen, tangerar tabun. I symbiosen mellan Ayla och Sami, men också mellan Sami och hans mamma, finns oroväckande tendenser.

Vad Bouraoui visar med den här boken är hur viktigt det är med språket: det egna språket, det erövrade språket, som blir ditt först efter en lång kamp, och inte något du övertar efter någon annan, plockar upp det på hyllan för begagnade och defekta varor. Då vågar Bouraoui visa sig löjlig med sitt skrivande, tar stora risker, bli närapå patetisk (enligt 1800-talsdefinitionen, som verkar vara på väg tillbaka, med tanke på hur Jonas Gardells senaste bok recenserades av Martina Lowden i DN i måndags).

Men det är i spännvidden mellan kontroll och frigörelse jag tycker att Bouraoui lyckas mest med den här boken mer än berättelsen, att historien med Ayla och Sami blir sekundär – de tappas bort, försvinner i språket. Kanske som en illustration till Samis försvinnande. Det oroliga språket väcks till liv i den här romanen.

För språket är rastlöst, oroligt, hetsigt – och Bouraoui är en ytterligheternas domptör i sitt skrivande, låter Ayla bli ett stalkerämne, i sin skildring av en igenkännbar panik, i formuleringar som gnistrar: ”Det är inte männen och kvinnorna som jag fruktar, inte individen, nej, det är klungorna av kroppar som skrämmer mig, för det känns som om folkmassan ska sluka mig och jag inte ska vara en person längre utan en sak som tar sig fram i staden.” Ett stalkerämne – men också författarämne, för Ayla är distinkt porträtterad som en skrivande yngling.

Jag läser Enstörig som resultatet av en förlöst författare, som här inte hittar sin stil eller sitt ämne, det är att säga för mycket, då den fortsätter ett pågående arbete. Men det är helt klart en utveckling, ett författarskap i vardande. Hon skriver i cirklar sin berättelse, sin text, närmar sig olika kärnpunkter av yttersta koncentration och bråddjupa insikter, efter omtagningar, upprepningar, variationer.

Hon lämnar tryggheten därhän, och skriver med suverän skärpa om hur det är att vara ung, med en precision i det där intensiva glappet mellan att veta och att bara ana saker. Bland annat därför borde det här fungera som en ypperlig ungdomsroman, då Nina Bouraoui är så närvarande i känslan att vara både brådmogen och naiv – så som 99% av alla ynglingar känner, som tycker sig vara superexklusiva och storslagna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar