Collateral Damage, Zygmunt Bauman

Ibland lackar jag ur på fiktionen, slutar läsa romaner. Jag hade en period för cirka tio år sedan när jag nästan bara läste annat: essäer, filosofi, psykologi, och förvisso poesi, doppade armbågen i historia (det räckte). Men som den idiotiska malen dras till ljuset återvänder jag alltid till romanen, och den förlåter mig alltid, är alltid lika välkomnande.

Just nu anar jag att romanen och jag håller på att få allt svårare att komma överens, så jag söker annat att läsa. Som Zygmunt Bauman, den polskfödde sociologen, vars senaste bok Collateral Damage. Social ojämlikhet i en global tidsålder verkar vara skriven efter mina mått.

Minsann. Det är en bok som inte utger sig för att förstå sig på samhället, eller individerna i samhället – men åstadkommer detta ändå, indirekt. Det kan romaner också göra: jo, men ibland behövs annat. Inte heller tycker jag att den som inte läser böcker är en sämre människa – det finns som bekant bättre och sämre människor överallt, somliga har läst böcker och andra inte, det är inget att tjafsa om eller skriva gråtmilda debattartiklar om.

Däremot blir man ju tråkigare om man inte bryr sig: man saknar de bredare ramarna, det vidare perspektivet; den som läser ser fler samband och kan koppla ihop saker, och får mer att säga.

Vad man då lär sig av att läsa Baumans bok, det är bland annat att ett samhälle aldrig är starkare än sin svagaste länk. Vi håller på att få ett samhälle som visar mindre och mindre solidaritet. Titeln Collateral Damage refererar till de ofrivilliga skadorna i krig, civila dödsfall – ej att förväxla med oväntade skador, inskärper Bauman, för i krig är inget oväntat. Krigets första offer är varken sanningen eller ungdomen – det är överraskningen som stryker på foten först av allt, att vi får en tillvaro som inte klarar av att förvåna oss.

Baumans analys av världsläget lyder ungefär så här: de rika blir rikare, de fattigare blir inte bara fattigare, utan framför allt får de mer insyn i de rikas värld. Ignorance is bliss, och när du vet vad du går miste om blir du mer frustrerad. Därför behovet av paparazzis, behovet av Hollywood-fruar på tv: så att vi får se hur knäppa de rika är, så att avunden ska dämpas.

Statistik är som bekant bara en del av sanningen. Men vi kan använda den till något, när vi läser att USA och Europa varje år spenderar 17 miljoner på djurmat, och att det kostar 19 miljoner att utrota svälten. Eller att fler än 50 % av alla amerikanska tjejer blir gravida vid 15-16 års ålder. Så ser världen ut också.

Att läsa Bauman är ett äventyr, där tanken sveper kvickt men metodiskt, där stilen och ämnet befinner sig på jämbördig mark. Jag gillar också hur översättaren Annika Ruth Persson förhåller sig till stilen – klart, utan att förenkla, som när hon väljer att behålla originalets glosa ”kontingens”, ett ord som SAOL fortfarande ratar trots dess användbarhet (det är ett så smidigt ord att det inte ens kan definieras, bara användas). 

Bauman är de dråpliga analysernas skribent, och en helt lysande stilist. Det är också ett sätt att skriva som tar risker, som vågar göra bort sig, vågar hamna snett. Stilen är synonym med personligheten, och här befinner den sig i ett oroligt tillstånd, driven av rastlöshet. Samtidigt som den kostar på sig att vara avslappnad och förtrolig, och befriande chosefri, som när han flitigt hänvisar till Wikipedia som källa.

Han lokaliserar kvinnan som i ett slag tog det privata och gjorde det offentlig, och visar att den tidigare gränsen försvann när den franska kvinnan Vivienne i ett tv-program på 80-talet berättade att hennes make inte kunde tillfredsställa henne sexuellt, då han led av för tidig utlösning. Där finns embryot till vår tids faiblesse för sensationen, för allt mer vågade avslöjanden.

Är din historia lönsam, lille vän? Så kan Baumans iakttagelse parafraseras, utifrån Peter Tillbergs 70-talsmålning. Med precision får vi här formeln för vårt moderna samhälle, där det privata har annekterats av offentligheten: ”Vi tycks inte känna någon glädje över att ha hemligheter om de inte är av den typen som kan pumpa upp våra egon genom att dra till sig forskarnas och TV-soffornas uppmärksamhet eller hamna på kvällstidningarnas framsidor och glansiga veckotidningsomslag.” Du kanske tycker att det här är en överdrift, men tänk då på hur den självbiografiska genren hamnat i knät på eländeslitteraturen, där offentliga personer berättar sina privata erfarenheter först efter att förlaget har bedömt om de har tillräcklig kommersiell potential, det vill säga är tillräckligt eländiga.

I analysen av samhället visar Bauman att förutsättningen för vårt vinstfixerade framgångsinriktade samhälle är att förinta själva premissen om ett samhälle, så som Margaret Thatcher gjorde på 80-talet, då hon menade att vi inte har något samhälle, bara individer och familjer. Så mycket enklare då att genomdriva obekväma lösningar.

Baumans bok är stundtals mer än lovligt spretig, och nog märks det att dess innehåll tryckts in under huvudrubriken om ojämlikhet – så finns här till exempel ett visserligen skarpt skrivet kapitel om ondskan, med utgångspunkt hos Hannah Arendts banala ondska. Samtidigt finns där en konsekvent huvudtanke hos Bauman, om det maskinellas risker, hur tekniken gör oss distanserade och avtrubbade, där datorns tangentbord underlättar ondskans verkställande: ”En knapp är en knapp är en knapp …”

Där, mot slutet av boken, tenderar Bauman att bli just det som Gunther Anders och andra som varnar för oroväckande tendenser, alltså en ”panikmakare”. Det är en risk han gärna tar – hellre den än att vara någon som sticker huvudet i sanden.