Ariel, Sylvia Plath

I februari är det 50 år sedan poeten Sylvia Plath begick självmord. Relativt omedelbart sköt hennes litterära aktier i höjden, i takt med utgivningen av några starka diktsamlingar – medan hon levde gavs endast en samling ut, The Colossus. Det skulle vara roligt att någon gång inleda någon text om den här poeten utan att nämna självmordet, men det får bli någon annan gång.

Ariel är hennes ojämförligt mest kända diktsamling, och det är verkligen välförtjänt. Den gavs ut första gången 1965, men då hade maken Ted Hughes rätt ovarsamt bytt ut tolv enskilda dikter. Inte heller följde han Plaths intentioner, utan kastade om ordningen också. Allt detta kan du läsa om i Jonas Ellerström och Jenny Tunedals svenska översättning av Ariel som utkom i april förra året, som innehåller 55 dikter. Den utgåva jag har läst nu är originalversionen från 1965, utgiven av faber and faber, och den innehåller 40 dikter.

I en artikel i The Independent i går vill Ruth Padel att vi ska frigöra oss från myten Sylvia Plath, och koncentrera oss mer på hennes poesi: att lämna den biografiska läsningen och nyttja närläsningen. Det är lätt att instämma: det här är poesi som lever vidare inte tack vare självmordshandlingens nimbus, utan trots den. Visst, hon har blivit en galjonsfigur för de läsare som gärna vill att författare ska ha en gångbar personlighet, en poesins rockstjärna med samma rykte som Kurt Cobain, Jim Morrison, Amy Winehouse, andra tidigt döda artister. Hon var bara 30 när hon dog – född året efter Tomas Tranströmer, till exempel, som ju har skrivit många bra dikter efter 1963.

Men då liknar hennes öde och hennes dikter mer Ian Curtis än någon annan. Sångaren i Joy Division, som också dog för egen hand, som också lämnade barn efter sig, som blivit föremål för en grotesk mytbildning i efterskott, en mytbildning som samtidigt aldrig lyckats överexploatera den konstnärliga insatsen. Och båda skriver poesi som har klarat sig genom alla försök att bli tillrättalagd, och med förutsättningar att fortsätta verka hos kommande generationers längtan efter något som berör starkare än jolmet och skvalet som försöker mysa oss till döds.

För att läsa Plath, det är som att föreställa sig allt Ernst Kirchsteiger står för, och så tänker du – tvärtom. Samlingen må börja idylliskt nog, med den på ytplanet gulliga ”Morning Song”, om föräldraparet som betraktar sitt nyfödda barn, vars nattliga skrin ljuder som färgglada bedårande ballonger. Fast redan inledningsraden är dubbeltydig: ”Love set you going like a fat gold watch.” Kärleken – ja, men också den tjocka smutsiga guldklockan, den otäcka statussymbolen: redan här (dikten skrevs 19 februari 1961) genomskådar Plath det moderna föräldraskapet som livsstilsmarkör.

Och genom hela dikten pulserar ambivalensen: modern liknas vid en ko, barnets nyfödda nakenhet skuggar föräldrarnas trygghet, den försåtliga säkerheten som inte kan dölja att diktjaget har slutat vara mamma i det ögonblick barnet föds, att det egna livet är suveränt i sig. Mamman avlägsnas, utan egen vilja. Titeln kan lika gärna utläsas som ”Mourning Song”, tyckte jag när jag analyserade den i en engelskkurs: det är fortfarande en av mina absoluta Plath-favoriter.

Dikten blir ännu mer känsloladdad när man tar del av vetskapen att den skrevs efter ett sjukhusbesök efter ett missfall. Dikten må handla om hennes äldre barn, Frieda, som föddes året innan, men missfallet ger dikten en ytterligare nyans av mörker. Fast då är vi tillbaka i dilemmat: ska dikterna läsas strikt biografiskt?

Ja, i det här fallet skulle jag hävda att det är ett kardinalfel att avstå från den läsningen. Men det beror på dikternas karaktär. Det är dikter som fungerar på dubbla plan, både på det konstnärliga och det privata, där dagbokskaraktären inte tar över på estetikens bekostnad. Dikterna är förankrade i privata erfarenheter, men det betyder inte att de kan läsas som facit, något som till stor del gjordes under sent 60-tal och framåt av feminister som demoniserade Ted Hughes och idealiserade Sylvia Plath. Den insatsen gjorde skada på många sätt.

Bland annat kan det resultera i en möjligen kompensatorisk underskattning. Ur den aspekten ter det sig underligt att Plath endast ägnas en bisats i standardverket Litteraturens historia i världen (Olsson/Agulin). Plath måste inordnas bland 1900-talets viktigaste engelskspråkiga poeter, inte minst för att hennes inflytande har varit så dominerande, att hon har skapat en plattform för ett helt nytt sätt att skriva (om än det går att hävda att Anne Sexton debuterade samma år som Plath, med den nästan lika starka To Bedlam and Part Way Back).

Plath ville se sig själv som en lika viktig poet som Emily Dickinson, men om det är svårt att upptäcka någon tydlig affinitet – möjligen med undantag för allusionen ”I am nobody” i dikten ”Tulips”, eller att Plath i nästan varje dikt i Ariel använder det tankstreck som Dickinson lagt beslag på som sitt signum – är det en annan engelskspråkig storhet som Plath oftare svär en implicit trohetsed till – William Butler Yeats (hon hyrde en lägenhet i samma hus Yeats som hade bott i, och bodde där när hon tog sitt liv). Dels finns den i några mindre snyggt invävda citat – i ”Getting There” lånar hon inledningen från ”The Second Coming”: ”Turning and turning” – och dels i sitt förhållande till tiden, i vägran att befatta sig med klocktiden, utan hon rör sig på olika tidsnivåer samtidigt, liksom hon kan röra sig mellan olika identiteter.

I Eliots dikt ”The Love Song of J. Alfred Prufrock” summerade han den kvinnliga erfarenheten infamt: ”In the room women come and go / Talking of Michelangelo”. Hos Plath rör sig också kvinnor, men det är ständigt olika versioner: modern, häxan, spåkvinnan, dottern, offret, magikerns assistent, hämnerskan, fången. Ständigt är det rollen som betonas, och kanske är just ”The Jailer” en av hennes mest signifikanta dikter, den om den inlåsta kvinnan. Hughes lyfte bort den, men den finns med i den svenska versionen: ”Han har bränt mig med cigaretter, / låtsats att jag är en negress med skära tassar. / Jag är mig själv. Det är inte nog.”

Det briljanta hos Plath finns i det man bara kan ana när man läser, det som lägger sig på tröskeln till förtrogenheten. Det kan vara frustrerande, men jag tror inte det är fruktbart att söka sig för nära det där vi kallar för ”förståelse”. Litteraturen har generellt ett mer intimt tilltal än vardagsspråket. Du kanske har vänner som berättar allt, men då är inte jag en av dessa vänner; för oss som inte berättar allt finns det ett värde i att lyssna till en röst som Plath, att hon erbjuder inblicken i en bekantskap som vi annars är förvägrade.

Utan att göra henne till ett sanningsvittne, även om det är lätt att i efterhand förstå lockelsen i detta, liksom det är svårt att motstå tjusningen i hennes kategoriska tilltal. Men varför var hon då en så förbisedd poet vid sin död? Hon hade arbetat hårt för att få något slags erkännande, men skulle kanske ha förvånats över att inom några år bli den portalfigur hon skulle bli. Vi vet inte vad som hade hänt om hon överlevt, om hon hade kunnat mogna som poet. Hennes senare dikter skulle definitivt ha sett annorlunda ut: det är svårt att föreställa sig vilket annat offer skrivandet av hennes avslutande dikter skulle ha avkrävt människan Sylvia Plath. Hennes sista nio månader i livet innehöll ett skaparflöde, där sensationellt nog nästan varje dikt är lika stark. Och de är starka dikter med eller utan den bokstavliga läsningen.

En del av förklaringen är förstås att hon var före sin tid: ja, hon är fortfarande en utmaning att läsa, att det är en typ av dikt som saknar motsvarighet, som liksom väntar på att möta sin like. Dikt som terapi och som bön, som aggressivt kastar ut klagan och vrede, där hon i vissa dikter når kusliga nivåer. Som i ”Getting There”, där hon experimenterar och exemplifierar Freuds teori om ”das Unheimliche”: hon blir någon annat.

Dikter på liv och död – dikter om liv och död. Om födseln och döden, om närheten till båda dessa punkter i tillvaron: levandet och döden, och döden som ett aktivt verb mer än som substantiellt substantiv. Men framför allt rakryggade subjektiva dikter. Och som ett oväntat ljusinslag, en utsatthet som bryter fram : ”How I would like to believe in tenderness”, i dikten ”The Moon and the Yew Tree”.

Varför Plath? Det räcker nog inte, liksom i Ian Curtis fall, bara med förklaringen att det är deppdikter, utan vi måste också erkänna att det också finns en sällsam och sällsynt styrka i formuleringarna. Att det helt enkelt är obönhörligt. Eller bara att det helt enkelt är bra. Avgörande, med dikter som gång på gång bevisar värdet i de slutgiltiga orden, att det är något som inte kan besegras.

Då förblir det en gåta inte bara att Plath är ett så obetydligt inslag i översiktsverk i litteraturhistoria, eller att hon helt saknas i de antologier för gymnasieskolan som jag har konsulterat. Det kanske är tryggare att läsa om Werther, resonerar redaktörerna: men var i deras böcker ska jag hitta en bättre eller lämpligare 1900-talsdikt än Sylvia Plaths ”Daddy”.