att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 jan. 2013

De utsatta, Birgitta Trotzig

Den yttersta nöden råder i Kristianstad i slutet av 1670-talet, där prästen Isak Graa har sitt ämbete. Dottern Jakobine förtvinar som maka åt den danske affärsmannen Søved Fischer som navigerar mellan lojalitetskrav hos stadens styre, ömsom danskt och ömsom svenskt. Isak degraderas från präst till tiggare och hamnar på dårhus. Sonen tar över prästämbetet, och begår självmord. Faderns gudstvivel blir avhjälpt först då han möter sitt barnbarn och tycker sig uppleva en själslig återfödelse.

Igenkänning sägs vara ett viktigt drag hos klassikern, att den ska innefatta allmängiltiga känslor och exempel. När någon säger att hen läser för eskapismens skull blir jag skeptisk: jag läser inte för att fly verkligheten, utan för att komma den närmare, för att förstå något om livet.

Då är Birgitta Trotzig en författare som utgör ett svårbedömt fall. I synnerhet med sina historiska romaner. Vad kan ”De utsatta” ha att göra med vår tid, denna roman som utspelar sig i slutet av 1600-talet, och skildrar ett samhälle som är så diametralt annorlunda jämfört med vårt? Ett samhälle präglat av utomordentlig fattigdom, av människor som begår ofattbart grymma gärningar, och där ingen nåd kan urskiljas i det kompakta mörkret. Det handlar ju inte om oss!

När Nathaniel Hawthorne lät sin 1800-talsroman ”Den röda bokstaven” utspela sig under 1600-talet konstaterade kritikerna med en lättnad att den handlade om en förfluten tid. Men det var en lättnad som präglades av arrogans, då vi i efterskott har lättare att se att Hawthorne snarare riktat in sig på faktiska förhållanden under sin samtid, att bristen på tolerans och överflödet av högmod och bigotteri var mer tidlösa egenskaper än de samtida kritikerna ville erkänna.

Något liknande sker med Trotzigs historiska krönika. Det ödsliga landskapet i hennes roman kan dels tydas som en skildring av 1600-talets torftiga miljö, och dels som en postapokalyptisk vision, om livet efter alla katastrofer. Då framträder i generande tydlighet ett alarmerande budskap.

Det unika hos Trotzig handlar om det definitiva tilltalet, som tangerar melodramatiska överdrifter, med en stil som uppvaktar eländet så tillmötesgående att det kunde parodieras, om det ens behövs, när hon själv framställer onda änglar som vakar över de arma mänskostackarna. Men det eventuella skrattet efter inledningens dystopiska upptakt fastnar definitivt i halsen när Jakobines äktenskap med den vidrige Søved inleds, för då övergår berättelsen från den mytiska sagan till återgivning av verkliga skeenden, där umbärandena blir av högst reell art. I inlevelsen med hennes prövningar blir berättelsen till något mer än pessimistisk kverulanslitteratur.

Det ödesmättade dominerar hela framställningen, liksom känslan att det här inte kan berättas på något annat sätt. Den här typen av kompromisslöshet tillhör det som gör Trotzigs projekt till ett så unikt inslag i svensk litteraturhistoria, att det är skrivet med ett helt eget uttryck, något som inte är förhandlingsbart.

Då det är så dystert och glåmigt kan man undra hur man är beskaffad som frivilligt uppsöker dessa verk: ”Ty se, bakom honom är tiden inte längre till, den har uppslukats; och mörker är; och intet är; och framför honom är bara evigheten.” Med konsekvent och osvikligt bildspråk fokuserar Trotzig sin berättelse på de knapphändiga gåvornas belöning i en ynklig tillvaro.

Men i skildringen av kriget mellan danskarna och svenskarna i dåtida Christianstad finns också en finstämd känsla för mänsklig samvaro, hur lätt dubier övergår i fruktan och senare i förakt. Där den danske inkräktaren Søved i svenskarnas ögon blir syndabocken för armodet. Det är flockens misstro mot utbölingen, visst, och Søved må vara en otäcking – men han är lika mycket en pragmatiker som nästan till sin förvåning upptäcker sin förmåga att slå mynt av andras brist. Situationen för dem sammanfattas lakoniskt: ”sitt missnöje var det enda de ägde; och missnöjet ägde dem”. I den här staden – liksom i Sverige 2012 – sover främlingsföraktet med ena ögat öppet.

Att läsa Trotzig handlar i hög grad om känslolägen, att försättas i tidigare outforskade stämningar. Vad jag tar med mig är den nya erfarenheten, vissheten att det är skrivet utifrån andra förutsättningar, utifrån andra ambitioner. ”De utsatta” utkom 1957, när Trotzig var 28 år gammal. Det känns som en fruktansvärt avlägsen tid, som om precis allt därifrån har gått förlorat. Och ändå finns dess föresatser och önskningar tillgängliga för oss – bara vi ansträngde oss en gnutta mer än vi ids för tillfället.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/1 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar