September, Kristoffer Leandoer

När författaren Kristoffer Leandoer är i tjugoårsåldern dör hans mamma. Drygt trettio år senare har han skrivit en roman där han låter henne bli huvudpersonen: September (Natur & Kultur).

Det går snabbt att konstatera att det finns en markant skillnad mellan den här boken och andra föräldraskildringar i svensk litteratur. Här saknas alkoholismen, vanvården, misshandeln, utan allt filtreras i harmoni, lycka och ljus – alltså en glädjestrålande bok av närmast provokativt snitt?

Nä, så illa är det förstås inte. Tids nog blir vi varse att mammans liv liknar de flestas, där hon som barn saknar en syster, lever med föräldrar som vägrar se och bekräfta henne, utan hon lämnas vind för våg mestadels. Och parallellt med uppväxtsskildringen alltså den dödliga sjukdomen och sjukhusvistelsen med all sin förnedring. När hon 42 år gammal ska låta livet börja igen när barnen håller på att bli  vuxna – då dör hon.

På ett lite bakvänt sätt är ju september för alla lärare den bästa månaden (”den riktiga skolmånaden”), och det låter Leandoer också sin svensklärare till mamma/huvudperson konstatera. Han tar sig naturligtvis och följdriktigt riktigt nära henne. Detaljer återges, där privata minnen måste ha samspelat med foton och återgivna berättelser. Sanningen och sannolikheten är inga tvillingar, och läsakten äger inte rum i en rättssal.

Vad som blir Leandoers styrka är att han vet när han ska nöja sig med antydningar, att det går att lita på läsarens omdöme: allt skrivs inte ut. Mer gripande då än eventuell sanningshalt (tänkte hon verkligen så, just då?) blir porträttet av någon som upplever sig inte passa in i några sammanhang, en utböling i familjen, som bara har osäkerhetens ”vem är jag?” som sällskap under uppväxten. En typisk duktig flicka, en prästdotter som bara kan göra fel, i sitt navigerande mellan olika hemligheter inom familjen, som hon inte tillåts tillhöra.

Som vanligt är det ett slitande mellan ambitionerna och tvivlet – längtan efter det större livet, och hur vi ska hantera vad det blir av vår längtan, i det här livet som innehåller så många kompromisser. Och Leandoer skriver stundtals suveränt, som när han låter den universitetsstuderande modern börja fundera på sitt blivande avhandlingsämne i litteraturhistoria – ironi, bestämmer hon, och genast tippar romanen över i ironiska betraktelser över omgivningen, de inbilska kamraterna.

Det är ingen lätt bok att ta sig in i. De bästa stunderna är alltså när den här kvinnan kommer till liv i enstaka stunder, i detaljer som när hon som barn sitter under lampskenet och låtsas ha fler läxor för att slippa umgås med familjen, för att få lite respit från den ännu tråkigare plikten. Eller i den ödesmättade vissheten som hon utbrister i: ”Jag kommer att dö ung. Om inte annat så av brist på fantasi.” Så där säger vi väl alla när vi är unga, för att göra oss märkvärdiga (bland annat). 

Men även en kort sejour som lärarvikarie ger inkännande inblickar i vad det innebär att vara lärare, när modern förbluffat konstaterar efter en mindre dispyt med en ordinarie lärare: ”Hon upptäcker det först nu, närmast som en medfödd egenskap i stil med rödblondhet eller dåligt balanssinne: det är på klassens sida hon står.” Däri ligger hela hemligheten i att vara lärare.

Något svårare blir det att få grepp om figurerna kring huvudpersonen, som mannen W., sonen (författaren) och döttrarna: dessa förblir anonymiserade, avidentifierade.

Det handlar mer om en bok som växer: dels under pågående läsning, och dels efteråt, att den skapar uppslag, idéer och tankar som inte vilar efter att boken är utläst. Det får mig att tänka på vad en amerikansk kritiker en gång sa om Faulkner, att det var roligare att ha läst vissa av hans böcker än att läsa dem, något som jag uppfattade som kritik – men kanske kan det vara en subtil form av uppskattning, att det ofta är så att böcker som du gillar att läsa på något sätt försvinner i ditt medvetande efteråt, medan somliga böcker som du måste arbeta hårdare med blir följeslagare som du fortsätter att återvända till. Om jag nu bara kan konstatera att Leandoer har skrivit en ovanlig bok, en bok som har berört mig starkt.

Han ställer sin mor i ett ljus, och skapar förutsättningar för en läsning som får mig att tänka på Selma Lagerlöfs patetik. Något som visserligen vederläggs av slutscenerna: ju längre hon går in i döden, desto mindre sentimentalt skriver författaren, och desto mer av saklighet.