att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 jan 2013

Kvinnor, Steinar Bragi


Hur ofta förnimmer du inte att hela tillvaron är en konspiration mot just dig? Du märker sammansvärjningens glåmiga mönster i allt som sker, och det enda som får dig tillbaka till de sunda vätskornas territorium är den inlärda vissheten att den som tror för stort om sig själv ofrånkomligt vaknar upp en morgon och är storhetsvansinnnig.

Alltså lägger du megalomanikostymen åt sidan. Den var inte sydd efter dina mått, den här gången heller, och läser i stället islänningen Steinar Bragis roman Kvinnor, om en protagonist som verkligen råkar illa ut, där alla tecken på förföljelse inte alls beror på att hon är paranoid. Fasan är verklig.

Hans roman är skriven i två delar, där den första är lojal mot realismen. En ung kvinna, Eva, återvänder till Island efter att ha bott i New York med pojkvännen Hrafn. Nu bor de på skilda ställen, hon i en stor kal lägenhet, träffas en gång, men något har hänt som fört dem åt sidan – vi får veta att parets dotter dött spädbarnsdöd, och han anklagar henne för att dricka för mycket.

Och del två är lojal mot fantasin, där det som släpps lös ter sig som en psykos. Eva spärras in i den hypermoderna lägenheten med mer än lovlig kameraövervakning, en lägenhet som hon fått låna gratis, där hon på nätterna utsätts för övergrepp av anonyma män.

Bragis bild av världen är kusligt samtida – romanen utkom 2008, nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2010, och det är givetvis därför den finns i svensk översättning (utförd av Inge Knutsson, som jobbat med Laxness, och från norskan Jan Kjærstad). Kuslig, för att den visar vad moderniteten, tekniken, gör med oss människor. Här kan anas att anonymiteten är förutsättningen för övergreppen, och hela tiden finns i bakgrunden ekonomins skugga, där det är svårt att undkomma att den stavar sig fram till ordet ”kris”.

Evas ihärdiga drickande får mig att tänka på William Kennedys roman Järngräs, om luffaren Francis som tappar sitt spädbarn så att det dör, och skuldkänslorna får honom att bli alkoholist. Men allra mest påminner Bragi med sin tätt skrivna spänningsroman om Ira Levin, en av 1900-talets mest underskattade författare, som skrev suveräna romaner om ingredienser som samtliga exemplifieras hos Bragi: förföljesemani (Rosemarys baby), psykopatbeteende (En kyss före döden), maktrelationer (Pojkarna från Brasilien), samhällets nivellering och konformism (Stepfordfruarna). Och kanske dessa fyra är mer givna hållpunkter än Sliver, den halvusla Levinromanen om kvinnan som flyttar in i en lägenhet bara för att upptäcka att hon övervakas, medan grannarna mördas.

Något Levin var bra på: att låta metaforen nästan omärkligt glida över och bli bokstavlig, där inbillningen och det som sker på riktigt betyder lika mycket. Relationen överläge-underläge behandlas lika skickligt av Bragi. Vi lär oss också tidigt att den ominösa atmosfären inte bara är skrämselskott, när Eva ”försökte begripa situationen hon hade råkat i, eller vari den bestod, den obestämda men starka känsla som hade vuxit sig allt starkare nästan från timme till timme efter att hon kom till lägenheten, en känsla av att någon eller något kom närmare, siktade in sig på henne.” Parallellt med den reella upplevelsen finns dock misstanken om inbillning – alltså, som i Rosemarys baby, där mycket av poängen är ovissheten, Rosemarys förvirring om det hon anar verkligen kan stämma, att hon är gravid med Djävulens barn.

På ett plan har Bragis bild av omvärlden spår av framtidssvision, men samtidigt är den besvärande bekant, med inslag som inte kan förnekas. Den tillåter smaklösheten grassera – vulgariteten, obsceniteten, och nog är klimaten mellan unga och gamla trovärdigt, där Eva konsekvent kallar äldre kvinnor för kärringar. Hon är en karaktär som lämnar spår, och hon hatar intensivt när hon hatar.

Bragi skriver i en cirkulär rörelse, där spänningen växlar. I den narrativa strukturen är paranoian en inbyggd mekanik. Han jobbar mycket med bilder i sin framställning, låter det visuella ta överhanden, men släpper inte fokus från sitt samhällsmedvetna ärende. Roman Polanski filmatiserade Levins Rosemarys baby, ja, men han gjorde också Hyresgästen på Roland Topors roman, ytterligare ett verk där klaustrofobin härskar över huvudpersonen.

Ungefär halva tiden när jag läser Bragis roman Kvinnor tycker jag att det är ett självständigt verk, fyllt av spänning och dramatik – men halva tiden irriteras jag av att han behandlar sin historia lite lättvindigt, och undrar då om jag läser en roman eller ser en film av Polanski, med Noomi Rapace i huvudrollen. Men det är klart att jag inte gör det, va? Det är bara inbillning! En befängd tanke!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar