att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 jan. 2013

Ødelagt rim, Nicolaj Stochholm


Varför skriver någon dikter? Är det för att nå sig själv, lära sig saker om sig själv – eller är det för att fly sig själv, för att man vet för mycket?

Alla som skriver delar den erfarenheten: det kunde också ha varit något annat, men det blev skrivandet, och sedan går det inte att ta sig därifrån. Och att fly sig själv och att komma nära sig själv kan vara samma sak. Utforskandet löper i flera olika riktningar samtidigt.

För Nicolaj Stochholm, dansk poet, innebär skrivandet av poesi ett sätt att tynga ned hjärtat, så att det inte fladdrar iväg – som fjärilen, insekten som efter Inger Christensens sonettkrans blivit den mest symbolladdade varelsen: ”De stiger op, planetens sommerfugle”, med hennes regala inledning. Stochholm skriver djärvt i sin första dikt i nya samlingen Ødelagt rim (Gyldendal):
”Mit hjerte bliver en sommerfugl
for når jeg hviler så flagrer det op
og jeg må tynge det med dige og
sange ellers raser det og dør bort”.

Med dikt och sång: hans dikter är starkt sångbara, där ljuden blir viktiga hållpunkter. Han tar i, tar sats, vågar vara svag i sitt uttryck, skyddslös och naken. Dikterna inrättar sig prydligt i en tradition, där det går att hitta paralleller till Bruno K. Öijers dikter – dels de tidiga, nästan trollformelaktiga korta dikterna och de sena mer avskalat högtidliga dikterna, likväl som en förtjusning i gentagelsen.

Det är svårt att veta om man befinner sig i 80-talet eller 2010-talet när man läser rader som dessa: ”hjertet pløjer sig dybt ind i / bølgens discobesatte vinyl / stormen er min nål i natten / og jeg aner min egen krone / fra søens stjernekastende syn / jeg ser min egen galde over / landets mest larmende kro”. Men jag fastnar både för enskilda starka rader – ”stormen är min nål i natten” – och den starka helheten, det kompromisslösa tilltalet. Strunges kristallskepp blir hos Stochholm en kristallbalkong, en återkommande position, med liknande funktion: en plats där vi hoppas att något som gör livet uthärdligare ska inträffa.

Stochholm bejakar både askesen och utvidgningen, vilket får dikterna att vibrera av rörelse, som om de vore infångade i ett strikt mönster, i fållor. Det kan ses i två efterföljande dikter som handlar om kvadrater – dikterna består av fyra strofer med fyra rader vardera. Här är anspråken inte av det beskedliga slaget, utan dikten fungerar som bön, som möjlig utväg, ett försök till transcendens.

Flyktförsöken leder diktjaget till Barcelona, men liksom Miltons Satan måste han konstatera att man tar med sig sitt jag och allt dess innehåll och egenskaper vart man än åker. Det finns ingen flykt, eftersom du inte kan lämna dig själv bakom dig. Dikterna är skrivna i total uppriktighet, om att leva (i) förnekelsen.

Det ljudliga tar sig också uttryck i snygga allitterationer och assonanser, som i dikten ”Morgen middag”, vars inledning ”Solen varmer vinden” slår an tonen för det senare: ”jag mærker metroen under / mine fødder og ser det mørke / gange under træernes rødder”. Här finns också en överklivningens rytm som starkt bidrar till intrycket av sångbar poesi, där själva andhämtningen markeras. För att inte tala om energin i formuleringarna, som alltså fångar känslan av att vara instängd men hela tiden sträva utåt, vidare.

Och redan titeln ger anspelningar mot det ljudliga, med de förstörda rimmen (att ödelägga är inte lika dramatiskt eller absolut på danska som det är på svenska). Diktsamlingen består av tre partier, där det avslutande varierar rimmet, förstör det, låter det i stället bli ”Ødelagt rum”. Så kan också dikterna förstås: som förstörda rum, där dikterna bor, eller försöker bo, fast de hela tiden vill flytta därifrån. Från diktaren till läsaren, till exempel.

Det här är Stochholms åttonde diktsamling på drygt tjugo år. Han har nog tidigare endast översatts till svenska i antologier. Hans sätt att skriva, med ett piggt tilltal – ömsom smeksamt uppvaktande, ömsom klagande hånfullt – skapar en bro mellan intimitet och avståndstagande, som jag tycker låter som ett saknat inslag i den svenska poesi jag läser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar